Den flygande holländaren nypremiär på Operaen

Den flygande holländaren nypremiär på Operaen - Ann Petersen och Johan Reuter Bild: Per Morten Abrahamsen Den flygande holländaren nypremiär på Operaen - Ann Petersen och Johan Reuter Bild: Per Morten Abrahamsen

Det  har blivit mycket Wagner den här veckan först Tristan och Isolde från Metropolitan Opera, på biograf Spegeln i Malmö och i dag Den flygande holländaren på Operaen på Holmen.

Det är två uppsättningar som jag har haft anledning att ha vissa synpunkter på! När det gäller eftermiddagens föreställning av Den flygande Holländaren så handlar mina invändningar först och främst om dirigenten Jun Märkl, en gång elev hos Leonard Bernstein, och hans hantering av den annars utmärkta orkestern, Det Kongelig Kapel.

Det lät inte bra utan mest bullrigt och skränigt och det lät mycket stark om både blåssektionen och pukor och trummor periodvis. Det kändes också som dirigenten mest ägnade sig åt orkestern och mindre åt att följa och hjälpa korister och sångare.

Min huvudinvändning handlar dock om regissörens iscensättning och jag kan inte för mitt liv förstå hur den här uppsättningen kunde mottas positivt när den hade premiär på English National Opera (ENO) i London 2012.

Mitt intryck är att regissören Jonathan Kent kanske har läst partitur och handling och sedan gjort en egenhändig teatermässig version av Richard Wagners verk. Det är för mig uppenbart att han i varje fall inte har lyssnat på musiken eller följt musiken.

Det centrala temat i de vanligaste uppsättningar om fördömelsen och medlidandet som enda väg till försoning saknas helt. I stället är det förhållandet mellan far och dotter som står i centrum. Fadern Daland älskar säkert sin dotter, men verkar helt fixerad av pengar och penningars värde och Senta vill gifta sig med Den flygande holländaren eftersom hon alltid vill vara sin far till lags. Erik älskar Senta, men det är åtminstone i den här uppsättningen ytterst tveksamt om Senta besvarar kärleken.

Scenografen Paul Brown har förlagt handlingen i vad som framstår som en fabrikslokal där huvudsyftet är att sätta in modeller av den flygande holländarens skepp i flaskbuteljer. I Nina Dunns videodesign låter hon Nordsjöns vågor falla över sängen där den unga Senta har lagts för natten av sin far, Daland innan han ger sig ut på nästa resa. Amman Mary lyser med sin frånvaro och har nu i stället blivit chef för fabriksflickorna.

I tredje akten brukar det anordnas en fest för de hemvändande sjömännen, men här är festen upplagd på ett mycket obehagligt sätt eftersom den slutar med att Senta våldtas av en medlem av sjömanskören, men det görs också ytterligare antydningar och försök från andra medlemmar.

Det är ytterst obehagligt att skåda dessa våldshandlingar på en välrenommerad operascen. Dessutom har jag svårt att förstå var regissören har hämtat inspiration till detta inslag och det kan knappast vara från Wagners tankar om Den flygande holländaren, men här kan jag ju vara helt ute och cyklar.

Oavsett vad så gillar jag inte scenupplägget och om det här upplägget skulle göra opera mer relevant, ja då förstår jag säkerligen inte begreppet relevans heller.

Till föreställningens höjdpunkter räknar jag framför allt de vokala insatserna av Senta som sjöngs av Magdalena Anna Hofmann och Mary som sjöngs av Johanne Bock.

Stephen Milling gjorde en alldeles utmärkt insats som Daland, Sentas far, medan övriga manliga solister inte hade sin bästa dagar. Både Johan Reuter och Gert Henning – Jensen blev dock allt bättre ju längre föreställningen pågick, medan tenoren Niels Jörgen Riis  i dag hade lagt all värme i rösten, på annan plats.

Körinsatserna är som vanligt imponerande även om det missas här och där, men det tror jag man helt kan skriva på dirigentens räkning!

Sammantaget var det alltså inte någon musikalisk höjdpunkt och det är synd för i grunden tycker jag mycket om musiken i Den flygande holländaren!

Om föreställningen

Sett föreställningen 9.10.2016

Upphovspersoner

Musik och text: Richard Wagner

Kreativt team

Musikalisk ledning: Jun Märkl
Regi: Jonathan Kent ved Natascha Metherell
Scenografi och kostymdesign: Paul Brown
Ljusdesign: Mark Henderson
Koreografi: Denni Sayers
Videodesign: Nina Dunn

Medverkande

Holländaren: Johan Reuter
Daland: Stephen Milling
Senta: Magdalena Anna Hofmann
Erik: Niels Jörgen Riis
Mary: Johanne Bock
Styrmannen: Gert Henning-Jensen
Senta som barn:

Statister

Läs mer