Den förtrollade ön Folkets Hus och Parker 2012

Den förtrollade ön Folkets Hus och Parker 2012
74 / 100

Den förtrollade ön där countertenorerna förtrollade från Metropolitan Opera till FHP

Den förtrollade ön Folkets Hus och Parker 2012

I går kväll upplevde jag barock pastischen Den förtrollade ön och det var en mycket stimulerande operaupplevelse, och det får du betrakta som ett högt betyg för en operaälskare som vanligtvis inte är så road av just barockoperor.

Vanligtvis brukar jag inte skriva ned mina uppfattningar från en nyss sedd föreställning förrän efter en god natts sömn. I går kväll gjorde jag dock ett undantag. Efter en föreställning som var så lyckad som den igår är jag så upprymd att jag har svårt att somna och så var det sannerligen också i går kväll. Det är huvudanledningen till att jag gjorde ett avsteg från den vanliga ordningen.

I går kväll var det premiär på vårens direktutsändningar från Metropolitan Opera i New York. Det handlade om barockpastischen Den förtrollade ön. Uppsättningen hade världspremiär i New York på nyårsafton och jag följde föreställningen direkt via datorn och även om det inte är samma sak som att se den på bio och ännu mindre direkt på Metropolitan så hördes det mycket angenämt.

Jag noterade redan då att premiärpubliken brast ut i skratt vid flera tillfällen och det blev ett igenkännande bifallsutrop när Plácido Domingo dök upp i slutet av första akten som havsguden Neptune.
Personligen är jag inte så imponerad av hans sångkonst (det har jag egentligen aldrig varit) och ärligt talat förstår jag inte varför han inte lägger sjungandet på hyllan och njuter av sitt otium.
Själv lär han försvara sig med att han rostar ihop om han slutar sjunga och om det påståendet kan jag ju inte invända emot, men nog tycker jag att han kunde få tiden  att gå även om han slutade sjunga.

Hans insats i gårdagens föreställning var i vilket fall som helst inte någon stor upplevelse och i mina öron låter det ännu värre när han sjunger på engelska.

Egentligen är jag ju inte någon älskare av barockoperor, men visst finns det många operor som innehåller helt underbara arior, som man bara vill lyssna på  igen och igen, men vanligtvis anser jag att musiken är helt enahanda och det är nästan helt omöjligt att känna sig berörd av musiken.

Det var inget undantag vid gårdagens föreställning, men jag kunde ju inte låta bli att bli imponeras av de strålande sånginsatserna orkesterns strålande insats och inte minst körens insatser.

Mest imponerade naturligtvis de kända stjärnorna med Joyce DiDinato, Danielle de Niese, Luca Pisaroni och David Daniels i spetsen.

Nummer ett, eller första platsen anser jag nog erövrades av countertenoren David Daniels och hans stora aria, ”förlåtelsearian” tillhör det bästa jag har hört på år och dag. Jag var genomgående mycket nöjd med hans insats det blir Berömlig i det betygssystem som gällde när jag avslutade min grundläggande skolgång.

Bland damerna går utan tvekan förstapriset till Danielle de Niese fantastiska sköna och glittrande sånginsats och på hennes sceniska förmåga går det ju inte heller att klaga på.

Detta innebär ju inte att jag tycker att Joyce Dinato svarade för en dålig insats och i slutet av andra akten var hon verkligen i sitt esse.

Om den italienska basbarytonen Luca Pisaroni anser jag att han var helt fantastisk som Leporello, nu senast i Don Giovanni, men att hans insats i denna föreställning inte var så bra. Det verkade som han hade svårt att sjunga på engelska och det kan man ju egentligen inte klandra honom för. Jag tror att han skall hålla sig till att sjunga på italienska det passar både hans röst och kynne bäst.

Som vanligt när det gäller övriga sånginsatser så finns det inte heller något att klaga på. Bäst här lyckades kvällens andra countertenor, Anthony Roth Costanzo, och även om han egentligen bara hade en aria så gjorde han det mycket bra. Det är alltid trevligt att få lyssna till en ung sångare som lyckas så väl och det skall bli spännande att få höra mer av honom i framtiden.

På damsidan imponerade mezzon Elisabeth DeShong storligen i partiet som Hermia. Utmärkta var också de två gifta männen Lysander, som sjöngs ypperligt av barytonen Elliot Mador och tenoren Paul Appleby var inte sämre i rollen som Demetrius, Layla Claire som Helena fanns det inget att anmärka på, Lisette Oropesa, som Miranda men som sagt jag tycker nog att Elisabeth DeShong slog henne totalt sett

Avslutningsvis tillhör denna föreställning något av det bästa som jag har sett från Metropolitan Opera om än med en mycket lång första akt och jag tror att det hade varit en ännu större upplevelse att få se just denna föreställning direkt från salongen på Metropolitan förfilm-kamerorna kom i mitt tycke alldeles för nära scenen för att den scenografiska upplevelsen skulle bli perfekt

Om föreställningen

Direktöverföring från Metropolitan Opera i New York den 21 januari Folkets Hus biografen Spegeln i Malmö

Upphovspersoner

Musik av George Frideric Handel, Antonio Vivaldi,
Jean-Philippe Rameau, André Campra, Jean-Marie Leclair,
Henry Purcell, Jean-Féry Rebel and Giovanni Battista Ferrandini

Konstnärligt team

Regissör: Phelim McDermott
Biträdande regissör: Julian Crouch
Scenografi: Julian Crouch
Kostymdesigner: Kevin Pollard
Ljusdesigner: Brian MacDevitt
Koreograf: Graciela Daniele
Dirigent: William Christie
Animation and Projection Design: 59 Productions

Medverkande

Prospero: David Daniels
Ariel: Danielle de Niese
Sycorax: Joyce DiDonato
Caliban: Luca Pisaroni
Miranda: Lisette Oropesa
Helena: Layla Claire
Hermia: Elizabeth DeShong
Demetrius: Paul Appleby
Lysander: Elliot Madore [Debut]
Ferdinand: Anthony Roth Costanzo
Quartet: Ashley Emerson, Monica Yunus, Philippe Castagner, Tyler Simpson
Neptune: Plácido Domingo

Mer att läsa