Don Pasquale 1843 synopsis

Don Pasquale 1843 synopsis Fotograf: Alexander Kenny Musik: Gaetano Donizetti Text: Michele Accursi Svensk text: Sven Hugo Persson Scenografi: Lars Östbergh Kostym: Sven Haraldsson Ljus: Linus Fellbom Dramaturg: Susanne Marko Regi: Philip Zandén Framförs på svenska. Medverkande Don Pasquale Lennart Forsén / John Erik Eleby Doktor Malatesta Jesper Taube / Ola Eliasson Ernesto Klas Hedlund / Mats Carlsson Norina Marianne Hellgren Staykov / Susanna Stern En notarie Dirigent Johannes Gustavsson / Daniel Blendulf Medlemmar ur Kungliga Operans kör Kungliga Hovkapellet

Don Pasquale. Donizetti och hans librettist Ruffini skapade av förlagan ett slags sällskapslek för fyra personer, där typiska buffasituationer (till exempel scenen med det fingerade äktenskapskontraktet som dikteras i reciterande tonfall) ständigt växlas om med djupt allvarliga, rent av realistiska scener. Men sällskapsleken är endast komisk på ytan och antar efter hand nästan grymt prosaiska drag, som också motsvaras av den differentierade gestaltningen av “lekdeltagarna”. Det går inte att tvivla på Norinas uppriktiga kärlek till Ernesto – men hon överraskar ändå gång på gång genom sin förvandlingsförmåga och handlingskraft när hon genom bedrägeri och lögner försöker uppnå sitt mål, att gifta sig med Ernesto.

Don Pasquale 1843 synopsis

KUNGLIGA OPERAN

AKT I.

Den rike, gamle ungkarlen Don Pasquale har beslutat att gifta sig och därmed göra sin brorson Ernesto arvlös. Detta är en hämnd för att Ernesto, som har vuxit upp som barn i Don Pasquales hus, har vägrat gifta sig med den förmögna kvinna som Don Pasquale har valt åt honom. Ernesto vill inte avstå från sin stora kärlek, den fattiga änkan Norina.

Doktor Malatesta föreslår sin vän Don Pasquale att gifta sig med Malatestas unga syster, Sofronia, som bor i ett kloster. Don Pasquale blir eld och lågor över förslaget. Men vad han inte vet är att alltihop är lögn och bedrägeri. I själva verket skall Norina utge sig för att vara Sofronia, ingå skenäktenskap med Don Pasquale, och genom att göra livet outhärdligt för honom, få den gamle att ta sitt förnuft tillfånga och låta de unga älskande få varandra.

AKT II.

Ernesto, som inte är invigd i Malatestas och Norinas plan, gör sig redo att lämna sitt barndomshem och Europa med krossat hjärta.

Malatesta dyker upp med sin falska syster Sofronia och en lika falsk notarie, för nu ska äktenskapskontraktet mellan Don Pasquale och ‘Sofronia’ skrivas under. Men mitt i ceremonin snubblar den olycklige Ernesto in för att en sista gång ta farväl av Don Pasquale. Chocken över att upptäcka att hans älskade Norina,håller på att gifta sig med hans farbror, övergår i förtjusning när doktor Malatesta förklarar för honom att allt bara är teater i syfte att lura gubben.

Och mycket riktigt, ‘Sofronia’ förvandlas i ett trollslag från blyg klosternovis till ett hår av hin. Ingenting passar henne i Don Pasquales hem. Hon vill ha nya möbler, betjänter, hästar, smycken. Och hon hånar öppet den gamle mannen för hans ålderdom och kärlekstörst.

AKT III.

Tjänstefolket i Don Pasquales hus bär in och ställer i ordning det nya hem som ´Sofronia`gett order om.De driver med herrskapsfolket. På kvällen gör sig ‘Sofronia’ vacker för att gå på teatern. Don Pasquale protesterar, men förgäves, och till sist ger hans unga fru honom en örfil som svar på tal.

Innan hon går tappar hon med avsikt en biljett där en hemlig älskare ber om ett möte i trädgården samma kväll. Don Pasquale är förkrossad, men doktor Malatesta lugnar honom med en ny plan: Tillsammans ska de gömma sig i trädgården, ertappa hustrun på bar gärning och sedan kan Don Pasquale göra sig av med henne.

Don Pasquale, full av ånger över sitt äktenskap, är nu beredd att låta Ernesto gifta sig med Norina, bara han själv blir kvitt ‘Sofronia’. I nattens dunkel spelar Ernesto rollen som hustruns hemlige älskare. När till sist hela komplotten avslöjas för Don Pasquale och han inser att han blivit lurad, tar han det med jämnmod. Han är lättad över att fortsätta sitt liv som ungkarl och låta brorsonens kärlekslycka segra.

Don Pasquale Kungliga Operan 2011

Fotograf: Alexander Kenny
Musik: Gaetano Donizetti Text: Michele Accursi Svensk text: Sven Hugo Persson Scenografi: Lars Östbergh Kostym: Sven Haraldsson Ljus: Linus Fellbom Dramaturg: Susanne Marko Regi: Philip Zandén
Framförs på svenska.
Medverkande
Don Pasquale Lennart Forsén / John Erik Eleby
Doktor Malatesta Jesper Taube / Ola Eliasson
Ernesto Klas Hedlund / Mats Carlsson
Norina Marianne Hellgren Staykov / Susanna Stern
En notarie
Dirigent Johannes Gustavsson / Daniel Blendulf
Medlemmar ur Kungliga Operans kör
Kungliga Hovkapellet

ANNAN KÄLLA

AKT I

Ernesto ber sin farbror, den rike ungkarlen don Pasquale, om lov att gifta sig med den unga änkan Norina, men don Pasquale vägrar och hotar göra Ernesto arvlös. I samråd med doktor Malatesta beslutar sig Ernesto för att ge don Pasquale en minnesbeta.

Malatesta råder don Pasquale att själv skaffa sig en hustru och föreslår sin egen syster Sofronia, som han skildrar i de mest berömmande ordalag. Norina skall uppträda som denna uppdiktade syster och med sitt uppträdande få don Pasquale att intressera sig för äktenskap.

AKT II

Planen lyckas och en vän, förklädd till notarie, utfärdar ett äktenskapskontrakt, men i samma stund som kontraktet är undertecknat ändrar Sofronia karaktär. Hon visar sig vara en djävul som tyranniserar honom och skaffar honom den ena räkningen på halsen efter den andra.

AKT III

På kvällen vill Sofronia gå på teatern, och då don Pasquale försöker protestera får han en örfil. Innan hon går låtsas hon tappa en biljett där Ernesto har utbett sig ett möte samma kväll i trädgården. Tillsammans med Malatesta gömmer sig don Pasquale i trädgården för att ertappa sin hustru på bar gärning så att han kan göra sig kvitt henne. Han har nu kommit så långt i sin desperation att han är beredd att låta Ernesto gifta sig med Norina, bara han slipper ifrån Sofronia.

Efter diverse förvecklingar går det upp för honom att Norina och Sofronia är en och samma person och att han har blivit dragen vid näsan. Har tar storsint det hela med gott humör.

Don Pasquale med libretto och synopsis 1843

IN ENGLISH

Time: Early 19th century
Place: Rome

Overture 

The music is suggestive of a comic opera; bright and lively, it starts with plenty of percussion and brass instruments. After a while, the ambience changes to suggesting a party, and the overture ends with a finale.

Act 1 

Scenes 1–3: A room in the home of Don Pasquale, at 9 o’clock

Ernesto has refused the woman that his uncle Don Pasquale had found for him, and as a result is to be disinherited. Ernesto declares his devotion to the young – but poor – widow Norina. In view of Ernesto’s determination, Don Pasquale decides to marry in old age to produce his own heir, and anxiously awaits the arrival of his physician, Dr. Malatesta, who is determined to teach Don Pasquale how foolish he is being, but has been pretending to search for a suitable bride.

Malatesta, confronted with Pasquale’s impatience, mutters that he is a buffoon, but proceeds to describe the attributes of the bride-to-be (Bella siccome un angelo – “Beautiful like an angel”). Honest, modest and sweet – when pressed, Malatesta reveals she is in fact his sister. Overcome with joy, Pasquale demands to meet her at once, and sends Malatesta to fetch her, before singing of the love that has gripped him (Ah, un foco insolito – “A sudden fire”).

Ernesto comes back and pleads with the Don to consult with his friend Malatesta – when he hears that Malatesta supposedly supports Pasquale, he is amazed at this apparent betrayal (Mi fa il destino mendico – “Fate has made a beggar of me”). Ernesto determines to elope and writes to tell Norina that all is lost.

Scenes 4–5: An apartment in the home of Norina

Norina sits alone, reading a book. She recites a passage, before laughing at the situation described and reflecting on her own temperament (So anch’io la virtù magica – “I too know your magical virtues”). She is in cahoots with Dr. Malatesta and impatiently waits for him to come and explain his plan at which he had only hinted. A servant delivers the letter from Ernesto, which she quickly reads and is instantly dismayed.

Malatesta arrives to explain the stratagem, but Norina cuts him off and hands him the letter, which he reads aloud: Ernesto has announced his intention to leave Rome, and Europe altogether. Malatesta reassures her, saying that he has adapted his plan: Norina shall play the part of Malatesta’s sister. Having arranged for his cousin to act as a notary, they will easily deceive the Don. Norina consents to play her part in the deception, and they discuss her strategies in a lively duet (Pronta son; purch’io non manchi – “I am ready; if I do not miss”).

Act 2 

File:Son tradito, calpestato (Don Pasquale).webm

Act II finale, “Son tradito”, at the Liceu in 2015. Cast: Lorenzo Regazzo (Don Pasquale), Valentina Nafornita (Norina), Juan Francisco Gatell (Ernesto), Mariusz Kwiecien (Dottor Malatesta)

A salon in the home of Don Pasquale

Ernesto is alone: lamenting his fate, he considers his decision to leave Rome (Cercherò lontana terra – “I shall seek a distant land”). He leaves the room just as Pasquale enters, dressed in his outdated finery, along with his servants, to whom he gives instructions to admit Malatesta on his arrival. He parades around in his grand costume, hoping it will conceal his advancing years.

Malatesta arrives with Norina in tow, and introduces her to Pasquale as his sister, Sofronia, fresh out of the convent. Pasquale is smitten, and Norina plays the part of a dutiful, modest and submissive lady, to Pasquale’s satisfaction. Norina consents to the proposed marriage, which delights Pasquale. He wants to send for the notary to conduct the ceremony straight away – conveniently, Malatesta has brought one along, who waits in the antechamber.

Malatesta fetches the supposed notary, as servants arrange a table. Taking his seat, the “notary” writes out a marriage contract as dictated by Malatesta and Pasquale (Fra da una parta – “Between, on one hand”), where the Don bequeaths all his estate to be administrated by Sofronia. The contract is quickly drawn up: Pasquale signs but, before Norina can affix her signature, Ernesto bursts in.

Intending to say a final farewell, he is amazed to see Norina about to marry Pasquale. However, Malatesta persuades him not to say anything (Figliol non mi far scene – “Son, don’t make a scene”), and he is forced to act as the final witness much to Don Pasquale’s delight.

As soon as the contract is signed, Norina abandons her pretence of docility, and refuses Pasquale’s embrace. She announces her intention to teach him manners, and to have Ernesto as a gallant to accompany her on evening strolls. Pasquale is horrified at this transformation, while Malatesta and Ernesto can barely conceal their amusement (È rimasto là impietrato – “He stands there, petrified”).

Summoning the household staff, Norina recites a long list of demands – more servants (young and handsome at that), carriages and horses, furniture – and instructs them to spare no expense doubling all their wages. Pasquale is stricken at his misfortune, so Malatesta urges him to go to bed.

Act 3 

Staging of Don Pasquale at the Salle Ventadour in Paris (1843)

Scenes 1–5: A room in the home of Don Pasquale

Pasquale sits in a room, surrounded by piles of newly purchased jewels, dresses and the like, as the servants bustle in and out of Norina’s apartment (I diamanti presto presto – “The diamonds, quickly, quickly”). Dismayed by the piles of bills and invoices, the Don summons the courage to confront his tyrannical new wife. Norina emerges, dressed to go out. He attempts to reason with her, but she pays little heed (Signorina, in tanta fretta – “Madam, where are you off to in such a hurry”).

He suggests that if she leaves, he may not allow her to return, an idea that she meets with patronising insincerity (Via, caro sposino – “There, there, dear little husband”) but the discussion ends in her slapping him. As she exits, she drops a note which Pasquale picks up and reads. The note is addressed to Sofronia, arranging a meeting in the garden with its unnamed, admiring author. Pasquale calls for a servant to summon Malatesta, before leaving the room.

The servants return and, amongst themselves, at once complain at the amount of work they are being made to do, and reveal how much they are enjoying the farcical drama developing between Pasquale and his new wife (Che interminabile andirivieni! – “Such endless coming and going!”). At the approach of Malatesta and Ernesto, however, they exit, assured of more entertainment to come.

Malatesta reminds Ernesto of the finer points of their plan, and the latter leaves. The doctor moves forward to greet Don Pasquale, who tells him of Norina’s intended assignation, and his own plan to expose her unfaithfulness before a magistrate. Malatesta persuades him to moderate his plan and Pasquale, believing him an ally, consents to his conditions, while plotting his revenge on Norina (Aspetta, aspetta, cara sposina – “Wait, wait, dear little wife”).

Scenes 6–7: The garden, adjoining Pasquale’s house

In the garden, as night draws in, Ernesto sings of his love for Norina, as he waits for her arrival (Com’è gentil – “How lovely”). At last, Norina emerges, and they express their love: (Tornami a dir che m’ami – “Tell me once more that you love me”). Don Pasquale and Malatesta have observed and, as they reveal themselves, Ernesto covers himself with a cloak and runs to the house. Pasquale tries to confront Norina – he has caught her in flagrante – but this only provokes a fight that leaves the Don spluttering.

She refuses to leave at his demand, so Malatesta, as per his agreement with Pasquale, takes over. Pretending to negotiate with Norina/Sofronia, he tells Pasquale that the only way to make her leave will be to allow Ernesto to marry his beloved, whom “Sofronia” apparently despises. Pasquale consents, and calls out to the house, from which Ernesto and the servants emerge.

He instructs Ernesto to send for his would-be bride, but Malatesta reveals that Norina is in fact the woman Pasquale thinks he married, while the real Sofronia remains in a convent. All are reconciled, and the moral of the story – not to marry in old age – is revealed in a playful quartet (La moral di tutto questo – “The moral of all this”).

UPPHOVSPERSONER

Musik: Gaetano Donizetti. Text: Donizetti och Giovanni Ruffino under pseudonymen Michele Accursi efter Angelo Anellis Ser Marc´antonio

Premiär

Uruppförande: Paris, Thétre-Italien 3 januari 1848. Svensk premiär: Malmö Teater 8 maj 1848.

Libretto

Mer att läsa