Falstaff på Kungliga Operan

Falstaff på Kungliga Operan - synopsis Falstaff på Kungliga Operan - synopsis

Falstaff var den absoluta höjdpunkten av Verdis konstnärliga kunnande, där han kompositionstekniskt sett nådde det högsta steget. Meningarna om musiken till Falstaff har varit delade. Ursprungligen var den allmänna uppfattningen att Falstaff betecknade något helt nytt i Verdis produktion, och man hävdade till och med att denna förnyelse hade samband med inflytande från Wagner. Länge menade man också att Falstaff och Otello var de enda verk av Verdi som behöll sin ställning vid en konstnärlig granskning. Det finns alltid något nytt att upptäcka i verkets musikaliska rikedom och konstnärliga komplexitet. Falstaffs musikaliska faktur är kammarmusik för stor orkester och en solistensemble. Melodierna börjar och slutar inte som förr på “kommando”. De går in i varandra och skillnaden mellan recitativ och aria är så liten att musiken flyter fram som ett kontinuerligt arioso. Inte Wagners “oändliga melodi”, men snarare en oändlighet av melodier som tillsammans skapar girlanger av toner i ständig rörelse, lätta, svävande, flyktiga, muntra. Det saknas i stort sett “slutna” nummer i form av avslutande soloarior. Inget parti kan plockas ut ur operan för ett separat konsertframträdande utan att förlora sitt sammanhang. “Ariorna” lämnar plats åt en rad småformer som går in i varandra och krymper samman till korta melodier. Här finns inte heller – med undantag av titelrollen – några “stora roller”: ingen trojka bestående av primadonna, tenor och baryton, utan bara “biroller” som dock präglas av anspråksfull personteckning och skarp profilering. Verdis inre konstnärliga utveckling gick i den här riktningen. Uttrycket i operan är så kortfattat och koncentrerat att hela verket endast varar två timmar. Den luftiga orkesterbehandlingen ger verket en säregen karaktär, och jämvikten mellan det vokala och instrumentala är så fullständig, att framförandet närmast verkar som en spirituell lek med toner, ett slags sceniskt kammarmusik. Oftare möter man ett fint leende än Falstaffs bullrande skratt. Men Verdis karakteristik av personerna, i synnerhet Falstaff, är saftig och bred, och alla personerna står med bägge benen på jorden. 

 

Bild 1

Sir John Falstaff logerar med sina kumpaner Bardolfus och Pistola på värdshuset Strumpebandet. Han uppsöks där av Dr Cajus som kräver att Sir John ska stå till svars för de skurkstreck som han har ställt till med.

För att råda bot på sin dåliga ekonomi har Falstaff beslutat att inleda förbindelse med två rika borgarfruar, Alice Ford och Meg Page. Han vill nu skicka sina följeslagare med kärleksbrev till dem. Men Bardolfus och Pistola vägrara och påstår att detta uppdrag går deras ära för när. Falstaff svarar med att filosofera över begreppet ära och kör dem slutligen på porten.

Bild 2

Fruarna Alice och Meg, som fått de båda breven från Falstaff, har upptäckt att texten i dem är identisk. Bardolfus och Pistol å sin sida avslöjar för Ford att Falstaff uppvaktar hans fru och att han riskerar att bli bedrage. Under det kaos som uppstår har Fords dotter Nannetta ett möte med Fenton som hon älskar. Fruarna beslutar att skicka sin granne, fru Quickly, till Falstaff med löfte om ett rendez-vous, medan Ford bestämmmer sig för att inkognito uppsöka Falstaff för att få reda på dennes planer.

Bild 3

På värdhuset uppvaktas nu Falstaff av fru Quickly, som meddelar att den “förälskade” Alice väntar honom mellan två och tre, då mannen är borta. Falstaff gläds åt sin kommande erövring då Bardolfus anmäler en herr “von Taine”. Det är den förklädde Ford, som utger sig för att vara en försmådd älskare till fru Ford. Han lockar Falstaff med hjälp av en penningsumma att berätta om sitt förestående möte med hans hustru. Då Falstaff går för att klä om sig ger Ford utlopp för sin svartsjuka.

 

Bild 4

Hemma hos Ford väntar fruarna på den frodige älskaren, inställda på att roa sig på hans bekostnad. Falstaff kommer och allt tycks gå efter beräkning tills plötsligt Ford, rasande av svartsjuka, kommer hem i spetsen för ett uppbåd karlar för att överrumpla “kärleksparet”. I stället för Falstaff finner Ford sin dotter med fenton. Denne jagas iväg av den uppretade fadern, som tänkt sig den pedantiske dr Cajus som svärson. Men Alice har sinnesnärvaro nog att trots tumiltet fullborda det planerade skämtet – hon gömmer Falstaff i en stor tvättkorg och låter tömma den ned i Themsen.

 

Bild 5

Utanför värdshuset mediterar Falstaff över sitt öde och människors ondsska, då fru Quickly kommer med ett brev från fru Ford, som utlovar ett nytt möte med Falstaff i Windsors park vid midnatt. Hon ber Sir John infinna sig förklädd till “Svarte jägaren”. Falstaff är till en början misstänksaam, men faller för frestelsen. Alices plan går ut på att hon och Ford tillsammans med deras vänner ska klä ut sig och ställa till med ett upptåg för att driva med Falstaff.

Bild 6

I parken sätter nu damerna sin plan i verket. Det tänkta kärleksmötet avbryts och Falstaffblir i allas åsyn pryglad och fförlöjligad. Sedan Sir John gjort avbön vill Ford avsluta det hela med en bröllopsfest för sin dotter Nannetta. Han tänker nu förena henne med Dr Cajus, men blir åter dragen vid näsan då Alice låter Bardolfus klä ut sig till brud i nannettas ställ. även Nannetta och Fenton lyckas maskerade delta i bröllopet. Efter allmän demaskering blir Ford slutligen tvungen att ge sitt samtycke till ungdomarnas förening. Falstaff inbjuds tillsammans med de andra till supé. Den berömda slutfugan, operans glada sens moral, lyder i Alf Henriksons översättning:

Allting är skoj på jorden.

Man själv är en toker.

Ingen är riktigt kloker.

Men skrattar bäst som skrattar sist.

Upphovspersoner

Musik: Giuseppe Verdi|Text: Arrigo Boito, efter Shakespeare

Libretto