Faust Folkets Hus och parker biografer

Huvudpersonen i operan är en sägenomspunnen gestalt från medeltiden, dr Johann Faust, beskriven som en bedragare och ansedd förstå svartkonst. Faust skall ha dött ca 1540 under mystiska omständigheter och det är den händelsen som är orsak till att sägnen blev omtalad. Han lär ha sålt sig själ till djävulen som till slut hämtade honom. Omkring 1750 dramatiserades sägen av Lessing. Han var den förste som betraktade Faust som en ädel människa på jakt efter sanningen. Faust kunde därför inte bli djävulens byte. För den unge Goethe blev Faust en symbol för den människa som ständigt kämpar mot högre mål.

Akt 1

Faust har ägnat hela sitt liv åt vetenskaplipliga studier. Desillusionerad bestämmer han sig för att ta sitt liv. Han förbannar Gud och anropar Djävulen. Mefistofeles hörsammar honom och erbjuder Faust rikedom, makt och ära. Faust vill dock bara återuppleva ungdomens oskuld. Mefistofeles går med på Fausts begäran, men på ett villkor: på jorden får Faust bestämma, men i världen därunder blir rollerna ombytta. När Faust tvekar frammanar Mefistofeles en vision av den unga flickan Margareta (Marguerite). Faust undertecknar kontraktet och återvänder till sin ungdom.

Akt II

Margaretas bror Valentin och hans vän Wagner är på väg ut i krig. Valentin är orolig över att behöva lämna Maragareta utan beskydd och ber studenten Siebel att se efter henne. Wagner börjar sjunga för att muntra upp soldaterna, men Mefistofeles avbryter honom. Mefistofeles spår deras framtid: det ser ut som om Wagner kommer att bli dödad i sin första strid. Blommorna som Siebel plockar kommer att vissna, och Valentin kommer att dödas av någon som står Mefistofeles nära.

Missnöjd med det vin som bjuds trollar Mefistofeles fram en bättre årgång och skålar för Margareta. Detta gör Valentin rasande, och båda drar sina svärd. Valentin hugger och bladet splittras. Alla inser att de är i Djävulens närvaro. Mefistofeles för Faust till en plats där män och kvinnor dansar. Faust ser Margareta och erbjuder henne sin arm. Hon nekar, men på ett så bedårande sätt att han blir ännu mer förälskad i henne.

Akt III

Siebel plockar blommor ät Margareta utanför hennes hus. Precis som Mefistofeles förutspätt vissnar de, men vigvatten återupplivar dem. Mefistofeles och Faust har sett på, och Mefistofeles lämnar ett smyckeskrin i Margaretas bostad. Känslan av oskuld som genomsyrar Margaretas hem gör Faust rörd. Margareta hittar smyckena och tar dem på sig. När hon ser sig i spegeln ser hon en annan kvinna och blir ännu mer förvirrad av sin granne Marthes uppmuntran. Faust och Mefistofeles återvänder och Mefistofeles flörtar med Marthe, vilket ger Faust tillfälle att förföra Margareta. Hon börjar ge med sig. Mefistofeles trollar fram en vacker trädgård och får Marthe att springa iväg dit innan också han själv försvinner. Margareta iser att hon älskar Faust och de faller i varandras armar.

Akt IV

Förförd och övergiven väntar Margareta Fausts barn.

Soldaterna återvänder med Valentin. Siebel försöker hindra honom från att träffa Margareta men Valentin, som fruktar det värsta, knuffar undan henne.

Utanför Margaretas hus håller Mefistofeles en serenad å Fausts vägnar. Valentin och Faust slåss och Valentin blir, genom Mefistofeles försorg, dödligt sårad. Margareta ser sin bror dö och hör honom förbanna henne med sitt sista andetag.

Upprörd går Margareta till kyrkan för att be om förlåtelse. När hon hör Mefistofeles säga att hon är fördömd, faller hon samman i skräck.

Akt V

Valborgsmässoafton. Faust och Mefistofeles omges av en grupp demoner. Faust får se en vision av Margareta: hon har fäng-slats för barnamord och har förlorat förståndet.

Med Mefistofeles hjälp tar sig Faust till fängelset för att försöka rädda Margagreta Hon verkar känna igen sin älskade och minns den natt då han först förförde henne. Faust blir överväldigad av medlidande. Margareta får panik när hon ser Djävulen och i en vild vädjan till himmeln om nåd dör hon. Mefistofeles förbannar henne, men änglaröster förkunnar att hennes själ är frälst.

Upphovspersoner

Musik: Charles Gounod Text: Jules Barbier and Michel Carré efter Johann Wolfgang von Goethe´s pjäs med samma namn

Libretto