I dag är det tjugofem år sedan Berlinmuren föll. I år är det också 200 år sedan Beethovens Fidelio hade premiär i den version som oftast spelas i dag.
Figaros bröllop Trilogin på Wermland Opera 2014
Beaumarchais skrev underlagen till dagens operahändelse; först Barberaren i Sevilla (1775) och tre år senare följde Figaros bröllop. Det finns ytterligare en del av Beaumarchais verk nämligen La mère coupable (1792).
Som bekant var Mozart först med sin Figaros bröllop (1786) trots att vi oftast tänker på att Figaros bröllop är en fortsättning på Figaros äventyr och öden i Rossinis Barberaren från Sevilla med premiär 1816.
I Trilogin tänker regissören att han vill beskriva handlingen med början från Barberaren i Sevilla till Fidelio. På detta sätt fångar han in händelserna kring den franska revolutionen (1791) före och efter med dess konsekvenser och här kan vi alltså följa huvudpersonerna genom deras händelser, liv och ombytta roller.
I går var det alltså dags att uppleva del två Figaros bröllop ett verk som för övrigt är mycket aktuellt nu och detta blir min fjärde Figaros bröllop på bara ett par månader. Dessutom kan det bli aktuellt med ytterligare en föreställning, men det är åtminstone i skrivande stund högst oklart.
Det är stor skillnad på dessa två uppsättningar även om det i stort är samma sångare i båda föreställningarna.
I Barberaren i Sevilla behövde jag i princip bara sträcka ut ett ben för att vara med i handlingen.
I Figaros bröllop är handlingen förlagd till en sal i grevepalatset i Sevilla, men genom diverse attribut känns det ändå som vi befann hos i modern tid. Tvättkorgar av plast, strykbräden och strykjärn tillsammans med cd-spelare inklusive hörlurar kan ju näppeligen hänföras till 1700-talets Spanien.
Det finns en komisk underton och elegans redan i första scenbilden och som väl illustrerar att förhållandet mellan Rosina och Almaviva har sas gått i stå.
Det börjar bra och även här gör Johan Rydh en rolig och sammanhängande insats, precis som Fiorello i Barberaren i Sevilla.
Tyvärr uppfattar jag inte alltid vad sångarna sjunger och det känns ju lite trist och även om jag tror jag kan handlingen så finns det svårigheter ibland att uppfatta den svenska sångtexten. På så sätt upplever jag föreställningen före paus som svag i konturerna, men ibland med strålande solistinsatser och tajmning.
Efter paus lyfter föreställningen redan från början och det blir en i allra högsta grad njutbar upplevelse på alla plan.
Här gör orkestern under ledning av dirigenten Per-Otto Johansson en väl avvägd och elegant insats som i allra högsta grad bidrar stort till min operaupplevelse.
Även här är det sångarnas fenomenala insatser som tillsammans med ett väl avvägt sceniskt agerande utgör föreställningens hjärta och medelpunkt.
Det är såklart huvudpersonerna som utgör själva höjdpunkterna men också kören agerar sceniskt och sångligt på ett utmärkt sätt.
Bland damernas insatser är det svårt att utse vem som är bäst, men de kompletterar varandra väl och precis som i de flesta uppsättningar jag har upplevt är det Cherubin som tillhör de bästa insatserna. Här sjöngs hen av Matilda Paulsson.
Susanna sjöngs utmärkt av Karolina Andersson och flankerades väl av Marcelina och Barbarina, som sjöngs av Ann Sigurdsson respektive Anna-Maria Krawe.
Frida Engströms tolknning av grevinnans stora aria Dove sono lämnar intet i övrigt att önska. Det var elegant och magnifikt.
Mozarts Figaro skiljer sig högst avsevärt från Rossinis Figaro, men Anton Ljungqvist gjorde sitt bästa av rollen och här tror jag att det i framtiden kommer att räknas som en av hans signaturroller.
Även övriga herrar gjorde utmärkta insatser och utöver Peter Kajlingers doktor Bartolo så imponerades jag av Fredrik af Klints humoristiska och sångliga gestaltning av musikläraren Basilio.
Bäst på plan anser jag att Anders Larssons insats som greven är och som jag upplever det är såväl röst som utseende i nivå med den walesiske basbarytonen Bryn Terfel.
Avslutningsvis var det att betrakta som en utmärkt operaupplevelse och särskilt uppskattade jag regissörens grepp att förhålla sig till olika uppsättningar med ena benet i de historiska uppsättningarna och med andra benet i nutiden.
Om föreställningen
Kreativt team
Dirigent: Per-Otto Johansson
Regi: Tobias Kratzer
Scenografi & kostym: Rainer Sellmaier
Ljusdesign: Björn Skansen
Maskdesign: Elisabeth Näsman
Kormästare: Bo Ericsson
Medverkande
Greve Almaviva: Anders Larsson
Grevinnan Almaviva: Frida Engström
Susanna: Karolina Andersson
Figaro: Anton Ljungqvist
Cherubin: Matilda Paulsson
Marcellina: Ann Sigurdsson
Doktor Bartolo: Peter Kajlinger
Basilio: Fredrik af Klint
Barbarina: Anna-Maria Krawe
Antonio: Johan Rydh
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta
