Figaros bröllop utan hund på Dramaten

Figaros bröllop utan hund på Dramaten Foto: Henrik Halvarsson

Figaros bröllop som opera av Mozart är nog betydligt oftare framförd på scen än Beaumarchais, pjäs från 1778. Pjäsen Figaros bröllop blev en stor succé efter urpremiären 1784 – men uppskattades inte särskilt mycket av de styrande klasserna med den franske kungen i spetsen. Figaros bröllop utan hund på Dramaten

Pjäsen skrevs 1778 av P.A.C. de Beaumarchais som vid sidan av författarskapet också var urmakare, diplomat, vapenhandlare, spion och domare, bland annat. På Dramaten spelades den för första gången redan 1799.

På Dramatens hemsida och i programbladet beskrivs den så här:

Den galna dagen är mer galen än någonsin! En musikalisk och lekfull uppsättning i kabarékostym som blandar disco och Mozart, erotik och politik, allvar och fars.

Handlingen, intrigen, är egentligen ganska enkel och klar, men det är inte fel om man också har läst bakgrunden till historien, nämligen Barberaren i Sevilla:

Figaro och Susanna ska gifta sig. Båda är anställda som tjänstefolk till greve Almaviva som fick sin Rosina med hjälp av barberaren i Sevilla nämligen Figaro.

Greven har efter tre års äktenskap tröttnat på sin Rosina och försöker nu få i hop det med kammarjungfrun Susanna som är trolovad med Figaro.

Marcellina har lånat ut en stor summa pengar till Figaro och i överenskommelsen står det att Figaro skall gifta sig med Marcellina om han inte kan betala skulden till henne.

Grevens unge page Cherubino är galet attraherad av alla kvinnor, inte minst grevinnan Almaviva vilket inte gör inte bröllopsbestyren enklare. Innan dagen är över har alla roller och relationer vänts upp och ned.

Figaros bröllop är i grunden en komedi med en elegant och snabb replikföring, men här har man gjort om den till en fars som ibland är rolig och underhållande, men när Sveriges Nationalteater åter sätter upp Figaros bröllop hade jag förväntat mig att man dels hade förlagt handlingen i aktuell tid dels hade gjort uppsättningen som ett tidsenligt kostymdrama.

Det anser jag är viktigt för att pjäsen skall leva sitt eget liv parallellt med operan med samma namn.

Det hade också känts rätt om vi hade fått uppleva den del av handlingen i verket som Mozart tvingades utelämna på grund av den rådande censuren!

Nu är jag inte en van teaterbesökare, men jag brukar försöka se teaterföreställningar, som likt denna föreställning har anknytning till operans värld. Det finns i stort ingenting att klaga på vad det gäller skådespelareinsatserna och särskilt uppskattade jag  den gitarrspelande Andreas Rothlin Svensson som greven. Han behärskar sin roll och är en riktig scenpersonlighet.

Andreas Rothlin Svensson

Andreas Rothlin Svensson

Eric Stern gestaltar Figaro på ett sätt som jag inte riktigt uppskattar och min huvudinvändning består i att han gör en alldeles för vek Figaro, men det är ju inte hans ansvar utan det får skrivas på regissörens räkning.

Andreas T Olsson har rollen som publikens guide, som kommunicerar direkt med publiken, men också rollen av de många kostymbyten och det känns äkta och bra. Han får med sig publiken på ett naturligt sätt inte minst genom sina många kostym- och rollbyten.

Andreas T Olsson

Andreas T Olsson

Det här med att leka med publiken och så att säga involvera dem i spelet känner jag mig inte riktigt bekväm med, men jag antar att detta grepp tillhör dagens moderna teatervärld så det är kanske bara att leka vidare?

Före paus sjöng grevinnan Dove sono och det jag mest minns från detta är när hon åter kom till ett vokalt besvärligt parti lät hon meddela: att nu  skiter vi i detta …

Föreställningen, som jag hade sett framemot, blev tyvärr ingen stor upplevelse varken musikaliskt, sceniskt eller vokalt och det var kanske inte heller varken meningen eller tanken.

De påklistrade politiska dagsaktualiteterna, förmodligen med hänvisningen till grevens rätt till första natten med varje brud inom hans område, känns inte särskilt aktuella. Mest bara plågsamt och är egentligen en helt ointressant koppling till grevens kärlekseskapader under mitten av 1700-talet.

Avslutningsvis vill jag ändå rekommendera dig att se föreställningen, men också att du försöker få en möjlighet att uppleva Mozarts version, om inte på annat sätt kan man ibland låna en dvd-inspelning på närmaste bibliotek.

Om föreställningen

Premiär 12.1.2017 sett föreställningen 21.1.2017

Upphovspersoner

Pierre Augustin Caron de Beaumarchais|Musik Janne Tavares och W. A. Mozart|Sångtexter Janne Tavares|Översättning Göran O Eriksson

Kreativt team

Regi Tobias Theorell
Scenografi Herbert Barz Murauer
Ljus Torben Lendorph
Kostym Maria Gyllenhoff
Koreograf Anna Ståhl
Peruk och mask Lena Strandmark och Anne-Charlotte Reinhold

I rollerna

Greve Almaviva – Andreas Rothlin Svensson
Grevinnan Almaviva – Tova Magnusson
Figaro – Eric Stern
Susanna – Bahar Pars
Marcellina – Tanja Lorentzon
Antonio/Bartolo – Pontus Gustafsson
Cherubino/Brid’Oison – Rakel Benér Gajdusek
Bazile/Fanchette/Rättstjänare med flera – Andreas T Olsson
Musiker – Janne Tavares och Göran Martling

Läs mer