Friskytten 1821 synopsis

Friskytten 1821 synopsis

Friskytten. Weber erhöll librettot av Kind i mars 1817 och började under sommaren samma år skriva musiken. Fyra år senare uruppfördes operan på Königliches Schauspielhaus i Berlin den 18 juni 1821. Tonsättaren dirigerade själv och verket blev en enastående framgång med enormt publikbifall och sålunda måste hela ouvertyren tas da capo. Kort tid efteråt spelades den över hela Tyskland, och den har ända in i våra dagar behållit sin ställning som den tyska nationaloperan framför andra.

Friskytten 1821 synopsis

Akt 1

Den unge jägaren Max och fursten Kunos dotter Agathe älskar varandra. Men Agathes far kan inte låta paret gifta sig utan att Max i enlighet med gammal sed och tradition lyckas bevisa sin duglighet i ett skytteprov. Max är dessvärre inte särskilt bra på att skjuta. Han lider ett svidande nederlag i en prickskyttetävling och blir häcklad av vinnaren den rike bonden Killian.

Max lämnas ensam och förtvivlad, men Kasper, en annan jägare, dyker upp och försöker övertala Max att följa med honom till den gasthärjade Vargklyftan vid midnatt för att där med hjälp av den Svarte Jägaren Samiel, gjuta sju så kallade frikulor. Sex träffar målet, men den sjunde styr Samiel dit han vill. Max ser ingen annan utväg än att stämma möte med Kaspar i Vargklyftan. När Max gått avslöjar Kaspar sina verkliga motiv. Han visar sig ha gamla ouppklarade affärer med Samiel, som nu Max kan komma till användning för att klara sig ur.

Akt II

Hemma hos Agathe råder stort tumult. En tavla har strax tidigare rasat ner i huvudet på Agathe och hon får hjälp att förbinda pannan av sin väninna Ännchen. Ännchen försöker muntra upp den oroliga och längtansfulla Agathe, men lämnar till slut henne ensam. Agathe saknar Max och spanar oroligt efter honom. Till slut dyker Max äntligen upp, men bara för att meddela att han måste gå igen, han har ju sitt hemliga möte med Kaspar vid midnatt. Max tar farväl av flickorna och beger sig ut i natten.

I Vargklyftan förbereder Kaspar kulstöpningen. Kaspar frambesvärjer Samiel och försöker förhandla med honom. Det visar sig att Kaspar sålt sin själ till Samiel och att hans frist löper ut redan nästa dag.Kaspar erbjuder Samiel Max själ i utbyte mot ytterligare en frist. Samiel ger ett tvetydigt svar, men Kaspar övertygas och Samiel försvinner.

Max dyker upp i Vargklyftan men varnas omedelbart av mystiska uppenbarelser. Han bestämmer sig ändå för att fortsätta och Kaspar och Max sätter igång med kulstöpningen. Naturens mörka krafter sätts i gungning och kulorna börjar ta form…

Akt III

Max och Kaspar springer glatt runt i skogen och träffar allt de siktar på. Rykten om deras plötsliga träffsäkerhet börjar sprida sig och Max kallas till slut till Kuno för att avlägga det slutgiltiga skytteprovet.

Agathe som också nåtts av nyheterna om Max träffsäkerhet gläds åt det stundande bröllopet, men oroar sig ändå för att allt inte verkar ligga rätt till. Ytterligare ett illavarslande tecken får hon när hon öppnar asken som Ännchen och brudtärnorna kommit med och skulle innehålla bröllopskransen.

Så har stunden kommit för det avgörande skottet, provskottet. Alla har samlats för att se Max bevisa sin duglighet.Men Max och Kaspar har redan hunnit göra av med sex av de magiska kulorna. Endast den sjunde kulan återstår…

IN ENGLISH

Place: Bohemia
Time: Shortly after the end of the Thirty Years’ War

Act 1 

At a practice target shooting, the assistant forester Max loses to a young peasant, Kilian, who is proclaimed “King of marksmen” (Chorus: Viktoria! Der Meister soll leben—”Victory! Long live the master”). Kilian sings a good-natured song mocking him (Schaut der Herr mich an als König—”Let him gaze on me as king”).

Max is in love with Agathe, daughter of the head forester Kuno, and desires to become Kuno’s successor as head forester. However, a test of skill in marksmanship is required, with the trial to be held the following day.

As Max has had ill luck for several days, he easily falls under the influence of Kaspar, who persuades Max to cast seven magic bullets to be used in the contest. Kaspar, whose soul is to be sold to the devil the following day, hopes to obtain three more years of grace by substituting Max in his place (Trio of Kuno, Kaspar, and Max; chorus: O diese Sonne—”O the sun”).

Left alone, Max sinks into a deep melancholy at the thought of losing Agathe by failing the shooting contest (Aria: Durch die Wälder—”Through the woods”). Kaspar, with incantations, tries to imbue him with courage (Hier im ird’schen Jammerthal—”Here in this vale of tears”).

He hands Max his gun, loaded with a magic bullet—Max kills an eagle soaring at a great height, to his own astonishment. He resolves to go with Kaspar at midnight to the terrible Wolf’s Glen to cast the magic bullets, which will kill anything the shooter wishes, in order to win the prize. Kaspar, left alone, triumphs (Aria: Schweig! damit dich Niemand warnt—”Silence, let no one warn him”).

Act 2 

Design for the Wolf’s Glen (1822, Weimar)

Agathe’s chamber

At the moment when Max shoots the magic bullet, a picture of Agathe’s ancestor hanging on the wall falls to the floor, slightly wounding her. Agathe’s cousin and companion Ännchen replaces it (Duet: Schelm, halt fest!—”Rogue, hold fast!”). Agathe is still more disturbed, but Ännchen endeavours to cheer her with jests (Ännchen: Kommt ein schlanker Bursch gegangen—”Comes a pretty boy this path”).

Agathe is filled with sad forebodings, singing of meeting with a hermit in the forest, who told her that in some danger which menaced her, she would be protected by her bridal wreath.

Agathe, left alone, awaits Max with the news of his success, which she interprets as a favourable omen (Recitative and aria: Wie nahte mir der Schlummer…Leise, leise—”How did slumber approach me…Low, low”).

Max arrives, acknowledging that while he has not been the victor, he has killed a deer and will bring it this evening from the Wolf’s Glen. Notwithstanding the prayers of Agathe and Ännchen, Max departs (Trio: Wie? Was? Entsetzen!—”How? What? Oh, horror!”).

The Wolf’s Glen at night

Kaspar calls upon Samiel, the Black Huntsman, for assistance in preparing the casting of the magic bullets. Max arrives and is warned by the spirit of his mother to abandon the project.

Samiel conjures up the shape of Agathe, representing her as drowning herself in despair at Max’s ill success, whereupon he plunges into the glen. With demoniacal noise, the casting of the bullets has begun.

Act 3 

Agathe’s chamber

Agathe is praying (Aria: Und ob die Wolke sie verhülle—”Through clouds obscure”), her doubts having returned owing to a dream of ill omen. Ännchen again cheers her with laughter and song. (Romance and aria, added by Weber shortly before the premiere: Einst träumte meiner sel’gen Base—”My deceased cousin had a dream”).

The bridesmaids arrive with the bridal wreath (Song: Wir winden dir den Jungfern-Kranz—”We wind round thee the bridal wreath”), but Ännchen opens the box, she finds within a funeral wreath, further increasing her misgivings. She is somewhat comforted by the memory of the hermit’s promise that she will be protected by her bridal wreath.

Design for the act 3 finale (original 1821 production)

The meeting of the marksmen

Having split the seven bullets between them, Max has used two and Kaspar has used three. Max demands that Kaspar give him his last bullet to use in the final shooting contest, but Kaspar refuses. As Max leaves, Kaspar shoots a fox, thus making Max’s bullet the seventh and controlled by the Evil One.

The prize shooting

Prince Ottokar awaits Max at his tent (Chorus of foresters: Was gleicht wohl auf Erden—”What excels the pleasures of the chase”). Max is now to shoot a dove, but as he takes aim, Samiel, the black huntsman, guides the bullet and causes Max to fire at Agathe, who is apparently wounded (Finale: Schaut, o schaut—”See, oh see”). Agathe falls, but her bridal wreath has deflected the bullet, which strikes Kaspar.

Agathe revives from her faint and Kaspar, seeing a holy hermit by her side, realizes that he has failed. Samiel grasps him instead of Max, whereupon Kaspar expires with a curse upon his lips. Prince Ottokar orders the corpse to be thrown into the Wolf’s Glen, then demands and receives an explanation from Max.

In spite of pleas from Kuno, Agathe, peasants, and huntsman, the infuriated Prince pronounces the sentence of banishment. Before this can be carried out, however, the hermit enters into their midst. The Prince acknowledges the holy man, and asks for his counsel.

The hermit explains that the combined effects of love for Agathe, and fear of losing her should he fail the shooting trial are what caused Max to stray from a life that was formerly without fault. The hermit goes on to condemn the trial shot, suggests a probationary year as penalty, and asks who among the assembled has looked into their own heart and would be willing to cast the first stone.

If Max lives a faultless life, he will gain forgiveness and be permitted to marry Agathe. The Prince commends the hermit for his wisdom, saying a higher power speaks through him. The Prince ends his pronouncement by saying that he himself will place the hand of Agathe in that of Max when the probation is over. The opera ends with the ensemble singing prayers of thanks.

UPPHOVSPERSONER

Musik: Carl Maria von Weber|Text: Friedrich Kind efter Johann August Apels och Friedrich Launs Der Wilde Jäger|

Premiär

Uruppförande: Berlin, Neues Schauspielhaus 18 juni 1821. Svensk premiär: Operan Stockholm 23 april 1823.

Libretto

Mer att läsa