Furst Igor från Metropolitan till FHP

Furst Igor från Metropolitan till FHP

Furst Igor, Prins Igor eller Knaz Igor; kärt barn har många namn. Furst Igor är Aleksander Borodins första och enda opera, men verket är som inte helt ovanligt ofullbordat. Det föll på herrar Rimskij-Korsakov och Glazunov´s lott att fullfölja verket.

Borodin och hans polovtiska danser kände jag till och jag tror också att vår egen Jussi Björling har sjungit in en känd aria på skiva, men i övrigt är verket okänt för mig. Det är i varje fall inget verk som jag tidigare har lyssnat på eller upplevt. Det gör att det  är svårlyssnat, men samtidigt är det ju spännande att få uppleva ett helt nytt verk.

Tyvärr hade jag ingen möjlighet att uppleva direktöverföringen från Metropolitan Opera utan jag fick vänta med upplevelsen tills i går kväll på Kino i Lund. Vanligtvis ser jag sändningarna på Spegeln i Malmö, men på grund  av att det samma kväll var premiär på L Órfeo på Wermland Opera så fick jag vänta med att se föreställningen.

Dmitri Tjerniakov är både regissör och scenograf och det är en regissör som jag inte är särskilt förtjust, efter att ha upplevt hans Boris Godunov på DKT för några år sedan också det en uppdaterad version. Här handlar det om en helt ny i scensättning och den har Tjerniakov gjort tillsammans med kvällens dirigent Gianandrea Noseda. Ursprungligen så handlar det om ett verk  med prolog och fyra akter, men i går kväll var det tre akter varav första akten varade som en akt i vilken känd Wagneropera som helst.

Visst, första akten var bedövande drömsk och vacker, men det var ju ingen direkt handling att ta på och  i varje fall lyste dramatiken helt med sin frånvaro. Visserligen kan jag inte klaga på sångarinsatserna och här utmärkte sig framförallt  Vladimir Igorevitj i partiet som Igors son Sergej Semishkur, men det fanns också andra goda sånginsatser och då tänker jag särskilt på duetten mellan furst Igor och Khan  Konchak, som sjöngs av Ildar Abdrazakov respektive Stefan Kocán.

I andra akten tog dramatiken fart och det blev i varje fall sånglig fart och fläkt i föreställningen,först med Yaroslavna och sedan  i duetten mellan Yaroslavna och prins Galitsky som här sjöngs av mina favoriter Oksana Dyka och Mikhail Petrenko. Min uppfattning är att  Oksana Dyka  vann på poäng inte minst  tack vare att Petrenko  överspelade rent sceniskt. 

Tredje akten får klart godkänd och här beror det mycket på Konchakovna som sjöngs av Anita Rachvelishvili ,som agerade utmärkt också här i tredje akten.Sammantaget var det andra akten som var den största behållningen av denna afton.

Mitt helhetsintryck av musiken var att den var  ojämn, men i tredje akten visade Borodin var skåpet skulle stå. Till det alldeles utmärkta helhetsintrycket bidrager ju i allra högst grad inte bara Metropolitans orkester utan framförallt dess eminenta operakör som denna kväll inte bara sjöng alldeles ypperligt utan var om möjligt ännu bättre sceniskt och kanske berodde det på kören var uppdelade på kvinnokör och manskör?

Inledningsvis konstaterade att regissören inte precis tillhör min grupp av favoritregissörer, men i denna uppsättning får han klart godkänt även om det hade kunnat framställts tydligare. Historien om furst Igor tillhör förmodligen allmängodset i Ryssland, men är troligtvis inte lika känt här, även om det gick att dra paralleller mellan operans handling och dagens politiska situation i rusernas land.