Glada änkan operachefens uppgång och fall

Glada änkan operachefens uppgång och fall Marianne Hellgren Staykov som Brünnhilde - fotograf: Markus Gårder

Glada Änkan av Franz Lehàr  hade i lördags premiär på  Kungliga Operan. Det är en operett  som inte har getts sedan mitten av 1940-talet. Själv har jag dock upplevt Glada Änkan senast på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, och ännu tidigare i en version på Oscarsteatern i Stockholm 1984.

Glada änkan operachefens uppgång och fall

Föreställningens upphovsmän är regissören Ole Anders Tandberg  och  Henrik Dorsin som har skrivit en helt ny text och förflyttat handlingen till modern tid faktiskt till Kungliga Operans AB, där han gestaltar operans VD, Benny Zetterberg.

Operachefen har problem med att få budgeten i balans och jagas av styrelsen som kräver förslag och kraftfulla åtgärder för att lösa problemen. Benny Zetterberg avkrävs svar på verk som kan lösa Operans problem, men han verkar själv ha dålig koll på lämpliga verk trots assistans från assistenten genom typ gäst med gester.

Till slut blir det bestämt att Operan skall engagera operadivan Hanna Glawari och alltså sätta upp Franz Lehárs Glada Änkan med regissören  Danilo Danilovitsch från förortsteatern Turbulens, en kulturman, åtminstone utseendemässigt och som har som sitt stamställe Pizzeria Maxim i Hökarängen.

Det handlar alltså egentligen mer om en operachefs uppgång och fall än om Glada Änkan som vi känner verket.

Visst är Henrik Dorsin stundtals mycket rolig, men det blir för mycket av det goda med till exempel en operachef som tappar byxorna. Det blir också  ganska segt efter paus, men smaken är ju som en viss kroppsdel, delad.

Den scenografiska lösningen känns både märklig och svår att förstå i sin helhet. Visst förstår jag att det är en drift med dagens moderna regissörer som vill göra allting annorlunda än, och absolut inte göra som någon tidigare regissör har gjort, men jag är inte särskilt imponerad som helhet. Operett är ju inte riktigt samma sak som buskis eller revy.

Kvällens behållning ligger helt på det musikaliska och vokala framförandet. Hovkapellet under ledning av Joakim Unander gör en utmärkt insats.   Operakören är som vanligt i sitt esse och gör en bländande insats.

Solisterna, Ellin Rombo,  Jeremy Carpenter,Marianne Hellgren Staykov, Miriam Treichl, Klas Hedlund och Joel Annmo göra alla fantastiska vokala insatser och Henrik Dorsin sjunger ju hellre än bra men tillsammans med hans sceniska agerande blir det väl godkänt. Alldeles speciellt bra blir det tillsammans med assistenten  Catharina Njegus som gestaltas ypperligt av Miriam Treichl.

Det är en fantastiskt rolig öppningsscen, men det tar flera timmar, efter föreställningen innan jag riktigt kan ta till mig upplevelsen som helhet. Trots att det finns många tillfällen till munterhet och skratt, men det är alltså en föreställning som inte har mycket som påminner om operetten Glada Änkan.

Det är möjligt att jag behöver se föreställningen ännu en gång för att helt kunna ta den till mitt hjärta. Föreställningen ges senare som operabio på FHP:s digitala biografkedja så det är ju inte helt omöjligt.

Om föreställningen

Premiär: 21.1.2017 på Kungliga Operan  i Stockholm

Upphovspersoner

Musik: Franz Lehár|Text: Henrik Dorsin efter Victor  Léon och Leo Stein

Team

Regi: Ole Anders Tandberg/Natanael Öigaard Nelson/Linda Mallik
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym & Mask: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Koreograf: Roine Söderlundh
Dramaturg: Katarina Aronsson

Medverkande

Hanna Glawari: Elin Rombo
Danilo Danilovitsch: Jeremy Carpenter
Benny Zetterberg: Henrik Dorsin
Veronica, hans hustru: Marianne Hellgren Staykov
Catharina Njegus: Miriam Treichl
Leif “Fisken” Hermansson: Klas Hedlund
Sören Rugbröd: Pierre Gylpert
Carl Å Adamsson: Joel Annmo
Siegfried: Simon Pettersson
Högtalarröst: Emma Peters

Läs mer