Gripande Dracula från Kungl Operan

Dracula på Kungliga Operan 2017. På bilden; Joel Annmo som Jonathan; Elisabeth Meyer som Mina samt Ola Eliasson som Dracula.

Gripande Dracula från Kungl Operan

Björns Ekbloms recension

Musik: Victoria Borisova-Ollas|Text: Claes Peter Hellwig och Kristian Benkö|Regi och ljus: Linus Fellbom|Dramaturgi: Katarina Aronsson|Scenografi & kostym: Dan Potra|Koreografi: Lars Bethke|Medverkande: Elisabeth Meyer|Joel Annmo|Ola Eliasson|Katarina Leoson|Sanna Gibbs|Susann Végh|Jon nilsson|Kristin Flor|Johan Edholm|Lars Arvidson|Jonas Degerfeldt<Kristina Hansson Unander/Malin Emilson|Olof Lilja/Jihan Shin|Louise Reitberger/Johanna Sannefors|Alar Pintsaar/Henrik Hugo|Lars Bethke|Anna Lagerkvist/Jakob Olausson/Stina Otterström/Gustav Udd

Av olika skäl missade jag urpremiären på Victoria Borisova-Ollas första opera Dracula. Tyvärr missade jag också föreställningen i går kväll när den gavs direkt på ett antal biografer anslutna till Folkets Hus och Parkers digitala biografkedja. Dessutom är det tyvärr inte särskilt troligt att jag hinner se eller fårbiljett till de återstående föreställningarna på Kungliga Operan i Stockholm.

I stället publicerar jag här min operavän, Björn Ekblom från Lidköping, recension:

Det är synd, att den vanligtvis månghövdade operapubliken tunnas ut så påtagligt, då lite mer udda verk visas. De 200 personer, som inte var på Folkan i fredags, gick miste om ett stort stycke svensk operahistoria. Då visades den nyskrivna operan Dracula i en direktsändning från Kungliga Operan i Stockholm.

Operan var tydligen starkt inspirerad av Coppolas film ”Bram Stokers Dracula”. Så pass, att jag uppfattade Viktoria Borisova-Ollas musik mer som filmmusik än operad:o. Hon målade känslor och miljöer i stora penseldrag, mjuk melodisk och vacker i romantiska partier och skärande disharmonisk i de starka skräckscenerna. Men som operapublik saknade man kanske de mer utkristalliserade sångnumren. Det var mer som ett långt recitativ, där även talade partier förekom. Partituret innehöll också ovanligt mycket sång á capella.

Nej den som gick fullständigt segrande ur den här föreställningen var scenografen Dan Potra. Helt makalöst hur han med enkla medel kunde driva spelet i rummets samtliga dimensioner och hur personer kunde uppstå och försvinna i tomma intet. Då skall man ändå veta, att Stockholmsscenen inte har det modernaste scenmaskineriet. Ändå kunde han driva illusionerna till det osannolikas nivå.

Sångligt sett hittade jag inget att anmärka på. Joel Annmos advokat Jonathan kändes lite karaktärsfattig, men det var ju helt i linje med rollfiguren. De två stora kvinnorollerna Lucy och Mina kreerades välsjunget och trovärdigt av Sanna Gibbs och Elisabeth Meyer.

Dracula är en svår roll, som skall visa både demoniska och vekt kärleksfulla drag. Det lyckades den välmodulerade barytonen Ola Eliasson alldeles utmärkt med. Draculas vampyrsida spelades istället av en akrobatisk dansare Lars Bethke som bytte skepnad med Eliasson på ett förbluffande sätt.

Jag är också svag för Lars Arvidssons basbaryton i rollen som vetenskapsmannen Van Helsing. Han har både en njutbar stämma och en påtaglig scennärvaro, något vi minns från hans Falstaff på Läckö för ett par år sedan.

Regissören Linus Fellbom hade valt, att låta denna brev-/dagboksroman ta sin avstamp i Mina och se historien ur hennes perspektiv. Centralt var hennes utveckling från småborgerlig, viktoriansk och svärmisk ungflicka till en mogen kvinna, medveten om sin egen kropp, själ och sexualitet.

En förvandling som fick sin höjdpunkt i slutscenen, då hon befriat Dracula ur hans förbannelse och klädde av sig den sedesamma viktorianska klänningen och steg fram som en frigjord och självständig kvinna.

Sammantaget en fantastisk upplevelse. Min operavän ifrån Malmö brukar säga, att en bra opera är en som man blir berörd av. Med den definitionen så var det här en bra opera, även om jag hade önskat den något mer operaaktig. Nu var den teatralisk eller filmisk, men som sagt, den berörde och då var den bra.

Related posts

Kommentera