Hamlet på Spegeln och sunt bondförnuft

Photo: Toni Bofill/Metropolitan Opera

En av mina operavänner uppmanade mig att se säsongens näst sista föreställning från Metropolitan Opera i New York, nämligen Ambroise Thomas ”Hamlet”. Det hade jag ju naturligtvis tänkt att göra, men jag visste ju inte vilka möjligheter det fanns att få biljetter. I motsats till vad som gäller Vänern-metropolen Lidköping så har biljetterna till operautsändningarna varit slutsålda sedan lång tid tillbaka.

Tack vare att biografledningen hade det goda omdömet att sätta in en reprisutsändningen även av ”Hamlet”. På påskdagen såg jag alltså föreställningen som började redan klockan 13:00.

Björn Ekblom citerar mitt återkommande konstaterande att “Opera skall beröra”. Den skall kännas i hjärtat! Det gjorde lördagens Metförställning av Hamlet enligt Björn.

Det är en uppfattning som jag definitivt inte delar. Visst, var det en bra föreställning med goda, ibland mycket goda rollprestationer. Till de mest fantastiska prestationer får nog öppningscenen betraktas och körens insatser är en återkommande positiv faktor.

Solisterna, med Simon Keenlyside, Jennifer Larmore och Marlis Petersen var en helt fantastisk trio, både sångmässigt och skådespelarmässigt. Nåväl jag har inga negativa synpunkter att framföra om James Morris, som väl egentligen räknas till basbarytonernas krets, eftersom han sjunger Wotan i 1989-års Metropolitan uppsättning av Nibelungens ring.

Orkestern under ledning av fransmannen Louis Langrée har jag inte heller något negativt att säga upp och här uppskattade jag speciellt ”inledningsmusiken” inför varje akt, som jag tyckte var särskilt bra.Roligt att få se och höra olika musikinstrument som spelar en sorts musikalisk huvudroll. I övrigt kan jag inte precis påstå att jag uppskattade musiken särskilt mycket. Visst, musiken var både pampigt och ståtligt, men i mina öron ganska intetsägande eller uttryckt på ett annat sätt: ingen musik som berörde mig.

Den enda delen av föreställningen som berörde mig var ju Ofelias död och begravning, men här lyckades New York- publiken fördärva detta magiska ögonblick genom att börja applådera innan själva sångnumret var slut. Det var övrigt de mest kraftfulla och långa applåder som jag hittills har hört på dessa biografutsändningar. Publiken är dock förlåtna, eftersom det är mer än hundra sedan föreställningen senast sattes upp på Metropolitan.

En annan sak som jag anser är värd att notera är att det som vanligt finns goda sångprestationer även på de mindre rollerna till exempel tyckte jag att Toby Spence i rollen som Laërte sjöng mycket bra, men det fanns även andra goda exempel särskilt gäller det scenen där Horatio berättar för Hamlet att han har sett hans fader. Just den rollen framfördes mycket bra.

I övrigt och som en sorts sammanfattning kan jag konstatera att upplevde jag föreställningen mest som ett teaterstycke med musik dvs en musikdramatisk föreställning. Som sådan handlade det om stor musikdramatik, men som tidigare framfört ändå inget som berörde mig, med ett undantag.

Avslutningsvis vill jag också ta upp ett annat fenomen som jag ställer mig aningen frågande inför. Det är nämligen så att det i samband med föreställningarna har det varit möjligt att i pauserna köpa ett glas vin eller tv. Detta har dock inte varit möjligt på reprissändningarna, utan bara gällt vid direktutsändningarna eller ”liveföreställningarna” som man kallar det för.

Enligt beslut från sociala resursnämnden i Malmö stad är det numera förbjudet att köpa och dricka alkoholhaltiga drycker i pausen. Jag som inte ens visste att det fanns en dylik nämnd. Till saken hör att länsrätten hade gett biografen tillstånd att tillåta pausservering ett beslut som nyss nämnda nämnd fann viktigt att överklaga till kammarrätten och som sedermera fastställde att det inte finns något stöd i den tillämpliga lagen (från 1994, jag trodde det skulle läsas som 1894).

Biograf Spegeln har nu begärt prövningstillstånd i regeringsrätten. Det är högsta instans i denna typ av ärenden, men de beviljar enligt uppgift endast ett tjugofemtal ärenden per år. Hoppet om en ändring är alltså inte särskilt stort, men vi får väl hoppas att det ännu finns några personer kvar i beslutande organ som besitter vanligt sunt bondförstånd.