Idomeneo på GöteborgsOperan blandar antiken med nutid

Idomeneo på GöteborgsOperan blandar antiken med nutid - Foto: Mats Bäcker Idomeneo på GöteborgsOperan blandar antiken med nutid - Foto: Mats Bäcker
Idomeneo - Foto: Mats Bäcker

Paul Nilon – Foto: Mats Bäcker

Idomeneo på GöteborgsOperan blandar antiken med nutid

Idomeneo på GöteborgsOperan tillhör utan tvekan bland de bästa föreställningarna som jag har upplevt särskilt av just Idomeno. Det är den gamla berättelsen om Idomeneo som vänder hem till Kreta efter att ha besegrat Troja. På vägen hem råkar hans fartyg i svår sjönöd och Idomeneo tvingas att lova havsguden, Neptunus, att om han och hans flotta överlever stormen lovar han att offra den förste som man möter på stranden.

Den förste han möter på stranden är hans son Idamante och Idomeneo blir förtvivlad och låtsas att han, efter sin långa frånvaro, inte känner igen sin egen son!

Idamante blir förtvivlad och förstår inte sin fars reaktion och inte heller vad han har gjort för att inte få kyssa och omfamna sin egen far! Även om han inte förstår sig på faderns reaktion, tror han att han gjort något, men inte vad, som irriterar fadern och detta gör att han känner sig förskjuten av sin egen far.

Operan slutar lyckligt och ingen dör eller mördas, men kung Idomeneo får överlämna makten till sin son, Idamante som tillsammans med sin tillkommande, Ilia, styr Kreta enligt önskemål från Gudarna.

I  förhistoria finns också Elektra, Agamemnons dotter som tillsammans med sin bror Orestes har mördat sin mor Klytaimnestra, som hämnd för att hon har låtit mörda Aganemnon. I berättelsen finns också Ilia, Priamos dotter, från Troja. Inbyggd i berättelsen finns utöver det tidigare beskrivna också en kärlekshistoria särskilt den om rivaliteten mellan Ilia och Elektra, som vanligtvis heter Elettra i andra uppsättningar.

Det handlar alltså om en antik berättelsen som regissören, Graham Vick, och hans team har valt att gestalta som en modern och nutida berättelse. Det finns som i alla goda uppsättningar möjligheter  att göra sin egen tolkning, alltifrån Abraham som offrade sin egen son,Isak, till den religiösa berättelsen om hur Gud offrade sin egen son till världen och till en sons frigörelse från sin  allenarådande och dominanta far, som alltid vet bäst hur det bästa blir till bäst. Dock utan sonens bestämmande, inflytande eller möjlighet att påverka!

Det går också att läsa berättelsen som en historia om makt och att den oavsett priset alltid är värd att försvaras och också att offra sin egen son om det begärs. Det gäller särskilt om det går att hävda sin egen oskuld genom att hänvisa till att kraven kommer från andra som man saknar möjlighet att förhandla med eller påverka!

Idomeneo tillhör Mozarts första mogna verk, men om jag skall vara helt ärlig så är det i grunden inte någon av hans bättre verk, även om det helt klart går att lyssna in den blivande operakompositören som senare blev berömd och känd för Cosi fan tutte, Figaros Bröllop och Don Giovanni.

Musikaliskt är GöteborgsOperans uppsättning att betrakta som en sensation och aldrig har jag lyssnat till sådana fina partier som denna afton, violinpartiet i slutet av första akten eller någonstans i andra akten blev absolut en av föreställningens musikaliska höjdpunkter! Så berörande, vackert och skimrande!

Vokalt så glänste GöteborgsOperans Kör föreställningen rakt igenom och kombinerat med suggestiva dansinslag räknar jag dessa  insatser som en av föreställningens höjdpunkter!

Vokala solistinsatser är ytterligare en av föreställningens hödpunkter! Huvudrollen kreeras sceniskt och vokalt av den engelske tenoren Paul Nilon, som jag upplever för första gången och det är en tenor som jag gärna vill höra mer av särskilt efter att ha upplevt hans aria där fyra scenarbetare växelvis kastar en spann vatten över honom!

Den brasilianske tenoren Luciano Botelho går från klarhet till klarhet och aldrig har jag väl upplevt honom som här: i sitt absoluta esse!

Bland övriga herrar gör tenoren Markus Pettersson en distinkt klar och tydlig insats i sin rolldebut som Neptunus, översteprästen och om han inte redan har haft sitt genombrott så får kvällens insats betraktas som en sådan!

Mats Almgren, GöteborgsOperans, bas står lite grann i skymundan och innan han lämnar scenen på samma oförmärkta sätt har han visat att han tillhör en av opera Sveriges bästa basar!

Kungens förtrogne, Arbace, gestaltas av tenoren Ingemar Anderson med all önskvärd auktoritet!

Bland damerna glänser Ingela Brimberg och jag behövde inte ens kolla i programbladet för att vara säker på att det var just Ingela Brimberg som gestaltade, sceniskt och vokalt, Elettra och även denna gång med en resväska. Kanske för att poängtera att hon som Elettra var på tillfälligt besök?

Ilia, prinsessa av Troja agerade sceniskt och vokalt av Ida Falk Winland och det  är alltid en fröjd att uppleva henne sceniskt och vokalt. Henne aria i början av tredje akten kommer jag att minnas länge!

Ser man föreställningen ur scenografisk synvinkel så finns det en del i övrigt att önska, men musikaliskt och vokalt tillhör det bland de bästa uppsättningarna som jag har upplevt på GöteborgsOperans scen!

idomeneop29-10-2016

Konstnärligt team

Dirigent: Laurence Cummings

Regissör: Graham Vick

Scenografi, kostymdesign: Paul Brown

Ljusdesign: Giuseppe Di Iorio

Koreografi: Ron Howell

 

Medverkande

Idomeneo: Paul Nilon

Idamante: Luciano Botelho

Ilia: Ida Falk Winland

Elettra: Ingela Brimberg

Arbace: Ingemar Anderson

Neptunus, överstepräst: Markus Pettersson

Rösten: Mats Almgren

Två kretensiska kvinnor: Rakel Haskiyaoh Karin Hammarlund

Två trojanska män: Alexander Grove och Herbjörn Thordarson