Ifigenia på Tauris Metropolitan Opera 2011

Ifigenia på Tauris Metropolitan Opera 2011
74 / 100

I går var jag och såg ”Ifigenia på Tauris” i en direktöverföring från Metropolitan Opera i New York.

Ifigenia på Tauris Metropolitan Opera 2011

Jag hade inte stora förväntningar och i huvudsak tror jag att det beror på CW Gluck:s val av ämne till operans handling, som skildrar en tid som i huvudsak finns nertecknat av som man lite vårdslöst kan säga de gamla grekerna.

Mycket var dock bra och intressant och det utmärkta sätt som man hade lyckats väva ihop dans, musik och sång var intressant för att höra till en så gammal opera.

Inför kvällen hade jag inte särskilt stora förväntningar och då är det ju ingen risk att man blir besviken, som en god vän påpekade och det låter ju rätt.

Egentligen hade jag två invändningar mot kvällens föreställning dels har jag svårt för operor som sjungs på franska dock med undantag för två av de mest kända nämligen ”Carmen” och ”Pärlfiskarna” båda av Georges Bizet ingen av dem särskilt populära på sin tid,

men idag räknas väl ”Carmen” som operornas opera, dels anser jag att handlingen i operan är aningen problematisk för att uttrycka mig belevat. Det går också att uttrycka det på det viset som ungdomarna gör idag; så sjuttonhundratalsaktigt eller kanske rent av så antikt.

Det är Christoph Willibald Gluck som har komponerat operan och han är nog mest känd för ”Orfeus och Eurydike”, som för övrigt finns i flera olika versioner. Det stora värdet i verket ligger förmodligen i det faktum att operan tillhör en av de s.k reformoperorna och det faktumet att de inspirerade kommande kompositörer och då inte minst Wolfgang Amadeus Mozart.

När jag lyssnar på Glucks musik så uppfattar jag en fin ansats till en vacker aria, men enligt min uppfattning så fullföljer han sällan sin ansats. Det enda undantaget jag känner till är ”De saligas ängder” ur ”Orfeus och Eurydike”. Däremot anser jag att det går att känna igen hans musik både inledningen och en del av avslutningen är mycket lik musiken i ”Orfeus och Eurydike” och det är helt OK en kompositör måste ju ha rätten att låna mer än tre takter åtminstone från sina egna verk.

När det gäller själva uppsättningen kunde jag nog känna en viss tveksamhet inför den scenografiska lösningen och visst blev den ganska övertydlig ibland. Varför skulle vi se Klytainmestra och Agamennon i ett par scener?

Innan själva föreställningen började meddelade Peter Gelb, generaldirektör, för Metropolitan opera att de två stjärnorna var aningen indisponerade, men att beslut ändå hade fattats om att trots allt sända föreställningen, vilket förmodligen berodde på att dagens matinéföreställning sändes till biografer över hela världen.

Det undandrar sig min bedömning om och i vilken mån förkylningarna påverkade Susan Graham och Plácidos insatser denna kväll, däremot kan jag tveklöst konstatera att Plácido Domingos insatser i de två första akterna lämnade mycket i övrigt att önska. Han föreföll mest att se mycket plågad ut och det är kanske inte det intryck man förväntar sig av som det sägs världens bäste tenor.

I rättvisans namn måste jag konstatera att han blev något bättre i de två akterna efter pausen, men frågan är ju ändå om det inte är dags för honom att sluta sjunga offentligt?

Enligt min uppfattning var det tenoren Paul Groves som helt överspelade Plácido Domingo. Här fanns allt som man kan önska sig av en tenor, känsla, intensitet, inlevelse och i de bästa stunderna påminde Paul Groves om en yngre Luciano Pavarotti, men nu är jag säker orättvis, men det är i alla fall min uppfattning.

Kvällens mest fantastiska insats svarade dock den något indisponerade Susan Graham för, visserligen med benäget bistånd från den kvinnliga delen av Metropolitan Operakören och i sista akten också benägen medverkan av kvällens båda tenorer. Det är lite som jag funderar på det hade låtit om hon inte var indisponerad?

Utmärkt var också hon som sjung gudinnan Dianas parti, men hennes namn kommer jag inte ihåg eftersom det inte finns omnämnt i programbladet som arrangören tillhandahåller. Det anser jag utgör ett minus, men det är kanske bara undertecknad som vill veta namnet både på sångare och produktionsteam? Jag förstår naturligtvis varför man utelämnar dessa, men det gör det ju inte mer korrekt.

Som vanligt var det trots allt en ganska trevlig kväll och till detta bidrog ju Natalie Dessay i hög grad med sina underfundiga intervjuer, men starkast intryck gjorde ju ändå reklaminslaget från hennes kommande Met-premiär ”Lucia di Lammermoor” och den berömda vansinnesscenen.

Jag noterade också att det inte var fullsatt på denna matinéföreställning och det tror jag i hög grad beror på att ämnet för operan egentligen inte intresserar dagens operapublik. Det är sannerligen ingen enkel uppgift att hålla reda på när det är en dröm som skildras eller vem som jag vem; greker eller inte greker och fram tills igår trodde jag faktiskt att alla var greker på den tiden, men så var det uppenbarligen inte.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det blev en något bättre operaupplevelse än jag hade förväntat mig, och den egentliga speltiden hamnade enligt min klocka på en timme och fyrtiofem minuter och det är ju inte lång på en opera som innehåller både prolog och fyra akter. Problemet med att sångarna sjöng på franska visade sig ju inte att vara något problem eftersom det fanns en utmärkt textremsa på engelska vilket gjorde det lätt att förstå den sjungna handlingen.

Men ”Ifigenia på Tauris” kommer nog inte att tillhöra mina favoritoperor, men jag kommer nog att ta tillfället att se verket ytterligare en gång om en sådan möjlighet erbjuds.

Mer att läsa