Iolanta och Riddar Blåskäggs borg – operabio

Det var slaviskt i går kväll  från Metropolitan Opera, som presenterades två kortoperor, som båda är, tror jag, tämligen okända och i vart fall sällan spelade.

En polsk regissör och överlag delar av den ryska sångareliten, den ryske dirigenten Valery Gergiev, men också med Nadja Michaels och Piotr Beczala.

Det handlar om Tjajkovskijs sista opera Iolanta och Bela Bartok´s första och enda opera Riddar Blåskäggs borg.

Den s k double-bill hade premiär för några veckor sedan men den ursprungliga premiären blev uppskjuten på grund av dåligt väder i New York.

Iolanta bygger på ett skådespel, Kong Renee´s datter, av den danske poeten Henrik Herz och som han hade stor framgång med på 1850-talet.

Riddar Blåskäggs borg upplevde jag på Kungliga Operan för några år sedan i Mathias Clason´s regi, men Iolanta har jag inte tidigare sett varken konsertant eller från en operascen.

Det var två helt olika verk men ändå anser jag att de har det gemensamt att  båda verken har symfoniska drag i musiken.  Det är ju inget större fel, men det blir mer av en musikdramatisk upplevelse än en vanlig operaupplevelse.

Sånginsatserna imponerade och  utöver Anna Netrebko särskilt  den polske tenoren Piotr Beczala, men också barytonisten Alexej Markov och basen  Ilya Bannik gorde bra ifrån sig.

Det är ju i grunden en saga och för en gångs skull en saga med ett lyckligt slut, men en del av föreställningen gick mig förbi på grund av de moderna inslagen i verket. En saga skall berättas som en saga, särskilt som det gäller denna märkliga historia.

En kung och tillika fader vill skydda sitt blinda barn för att upptäcka att hon är blind och placerar henne i en stuga i en otillgänglig bergig skog, men småningom inser fadern att dottern behöver hjälp och ser också till att hon får det.

Björn Ekbloms tolkning av Iolanta:

Men tyvärr tycker jag inte, att historien griper tag i mig. Jolanta lever i en livslögn, att hon inte är annorlunda jämfört med människorna i sin omgivning. Måhända skall vi se det som en metafor för kompositörens egen livslögn, där han tvingades förneka sin homosexualitet, för att inte gå ett oblitt öde tillmötes i Sibirien. I det ljuset kanske historien blir mer gripbar.

Efter paus var det dags för Bela Bartok´s surrealistiska opera, eller kanske mer korrekt uttryckt musikdramatiska verk, Riddar Blåskäggs Borg.

Det blev en fantastisk och mycket omtumlande upplevelse både musikaliskt, sångligt och scenisk upplevelse och frågan är om inte detta får räknas som en av mina största musikaliska upplevelser och då handlar det inte bara om gårdagens upplevelse.

Till den starka upplevelsen bidrar ju den sceniska berättelsen genom en fantastisk videodesign som från första scen ledde oss rätt in i den makabra föreställningen och här passade kostymdetaljer som hand i handske.

Avslutningsvis kan jag konstatera att gårdagens överföring från Metropolitan Opera säkert kommer att räknas som en av de bästa operakvällarna därifrån och då handlar det först och främst om Riddar Blåskäggs borg, men också Iolanta var njutbar och sevärd!

Om föreställningen

Upphovspersoner

Musik: Pjotr Tjajkovskij|Béla Bartok

Kreativt team

Dirigent: Valerij Gergiev
Regi: Mariusz Treliński
Koreografi: Tomasz Wygoda
Scenografi: Boris Kudlicka
Kostym: Marek Adamski
Ljusdesign: Marc Heinz
Videoprojektdesign: Bartek Macias

I rollerna:

Anna Netrebko – Iolanta
Piotr Beczala – Greve Tristan Vaudémont
Alexej Markov – Robert
Elchin Azizov – Ibn-Hakia
Ilya Bannik – King René
Nadja Michael – Judith
Mikhail Petrenko – Blåskägg