Istanbul stad i Turkiet med operahus

Istanbul

Istanbul stad i Turkiet med operahus

Istanbul  är Turkiets största stad och är belägen vid Bosporen och Marmarasjön på gränsen mellan Europa och Asien. Istanbuls storstadskommun (İstanbul Büyükşehir Belediyesi) täcker numera hela Istanbuls provins och är efter en administrativ omorganisation 2008 indelad i 39 distrikt. Folkmängden uppgick till 13,8 miljoner invånare i slutet av 2012 på en yta av 5 343 kvadratkilometer. Av dessa bodde cirka 60 procent på den europeiska sidan och 40 procent på den asiatiska sidan.

Istanbul är Turkiets kulturella och ekonomiska centrum, trots att Ankara är huvudstaden. Staden var Europeisk kulturhuvudstad 2010 tillsammans med städerna Pécs och Ruhrområdet.

Istanbul grundades av greker på 600-talet f.Kr. som Byzantion; såsom Nova Roma eller Konstantinopel var den senare huvudstad i Romarriket och Bysantinska riket (Östrom) från 330 fram till 1453, då den blev Osmanska rikets huvudstad. Då Republiken Turkiet utropades år 1923 blev landets huvudstad Ankara. Namnet Istanbul blev officiellt år 1926.

Historia

Antikens Byzantion

På platsen för Istanbul grundlades år 667 f.Kr. staden Byzantion (eller Bysans) av grekiska bosättare från Megara.  Sedan den romerske kejsaren Septimius Severus år 196 e.Kr. straffat staden för att den tog en av hans medkejsares parti genom att låta riva ner dess murar och föra plogen över dess område förde den en tynande tillvaro. Konstantin den store insåg emellertid platsens strategiska betydelse och omskapade efter sin seger över Licinius Byzantion till en präktig, rik och befäst residensstad, Nova Roma (“Nya Rom”), som han själv ville att den skulle kallas. Eftervärlden kom dock att kalla den Konstantinopel efter honom. Praktbyggnader som kejsarpalatset och hippodromen uppfördes, kyrkor ersatte de nedrivna templen, konstverk och dyrbarheter ditfördes från hela romerska riket, och stora privilegier lockade dit nya invånare.

Bysantinsk tid

När det romerska riket föll samman förblev Konstantinopel ett kulturcentrum och huvudstad i det bysantinska riket (Östrom).  Staden fortsatte att växa så att den växte ur sina gamla befästningar. Detta i förening med hunnernas och goternas anfall gjorde det nödvändigt med större och starkare befästningar. Byggandet av den så kallade theodosianska muren avslutades 413 av pretorianprefekten Anthemius, som var riksföreståndare under Theodosius II:s minderårighet. Den förstördes genom jordbävning, men uppfördes åter som dubbelmur år 447.

Sin glansperiod fick Konstantinopel under kejsar Justinianus I, sedan det ryktbara Nikaupproret den 13–20 januari 532 lagt en stor del av staden i aska.  Upproret kostade omkring 30 000 människor livet, och den följande tiden var fylld av stridigheter mellan anhängare av olika religiösa samfund. Ett flertal kyrkomöten hölls i Konstantinopel för att bilägga dessa strider. Justinianus regering 527–565 medförde en mängd nya byggnadsverk,  bland annat Hagia Sofia och 25 andra, mindre kyrkor, samt ett praktfullt palats, nu spårlöst försvunnet.

Under 600-talet utsattes staden för flera angrepp. År 616 och 626 anföll perserna, och år 626 nomadiska folk norrifrån. Ännu farligare var dock de arabiska angreppen 675, då kalifen Muawiya I utan resultat försökte inta staden, och 717–718. År 906 och 941 kom angrepp från Kievriket under furstarna Oleg och Igor. Försvaret förstärktes dock,  och från 800-talet började utländska trupper tas i tjänst, bland annat nordbor som kallades “väringar”. I Norden kallades staden för ”Miklagård”.  Trots anfallen utifrån fortsatte byggnadsverksamheten. Kejsar Herakleios (610–641) anlade i Konstantinopels norra del, utanför stadsmurarna, det så kallade Blachernaipalatset, av vilket grundmurarna ännu finns i behåll.

De italienska handelsrepublikernas ökade ekonomiska intressen och därvid uppkomna stridigheter resulterade i det så kallade latinska korståget mot staden,  och den 12–13 april 1204 intogs staden av Konrad av Monferrato och hans latinska korsriddare och plundrades under tre dagar. Många praktfulla byggnader förstördes och dyrbara konstverk bortfördes. Korsfararna satte in en latinsk kejsare i staden, men det latinska kejsardömet föll 1261 och den bysantinska kejsaren kom åter att ha makten över staden. Vid 1200-talets slut stördes åter lugnet i Konstantinopel, denna gång av venetianarnas anfall mot genueserna i Galata.

Osmansk tid

Vid början av 1300-talet började det osmanska riket att utgöra ett allt större hot mot Konstantinopels säkerhet, och i mitten av århundradet erövrade osmanerna större delen av de bysantinska områdena i Europa. Från 1396 ansatte sultanen Beyazit I staden, men han var år 1401 tvungen att bryta upp på grund av Timur Lenks uppträdande i Mindre Asien.  Timur höll turkarna upptagna för en tid, men 1422 anföll de på nytt Konstantinopel, och staden var ytterst nära att falla i Murad II:s händer. Efter många krig föll staden slutligen år 1453 för osmanernas invasion och blev huvudstad i Osmanska riket (se slaget om Konstantinopel).

I samband med grekernas frihetskamp och upproret på Peloponnesos 1821 tog turkarna i Konstantinopel en gruvlig hämnd på den grekiska delen av befolkningen, och liknande pogromer har förekommit även senare (1895, 1915). Staden har också härjats av omfattande bränder (1714, 1755, 1808 och speciellt 1826). 1915 brann halva Höga porten, med viktiga statsarkiv, ner.

Istanbul i republiken Turkiet

 1918–1923 var Konstantinopel ockuperat av ententemakterna, men vid Lausannefreden erkändes staden som turkisk och de främmande trupperna drog sig ut. Då sultanatet upphävdes 1922 flydde sultan Mehmet VI från staden, och året därpå blev Ankara den nya republiken Turkiets huvudstad.  Staden fick officiellt namnet Istanbul år 1926. Den nutida staden omfattar inte bara Konstantinopel utan även de antika städerna Chrysopolis (Üsküdar) och Chalcedon (Kadıköy).

Den 6 september 1955 skakades staden av Istanbulpogromen, som inte bara skördade mänskliga offer, utan även ledde till stor förstörelse av kyrkliga egendomar.

Länktips

Travel Guide

Länk till operahuset

Related posts