Jenny Lind sopran 1820-87

Maria Gyllenhoff
81 / 100

Jenny Lind, egentligen Johanna Maria Lind, efter giftermålet Jenny Lind-Goldschmidt, född 6 oktober 1820 i Klara församling iStockholm, död 2 november 1887 i Little Malvern i Worcestershire i Storbritannien, var en svensk operasångerska (sopran), hovsångerska 1840. Hon var Kammersängerin vid det habsburgska hovet i Wien.

Jenny Lind sopran 1820-87

Adolf Fredrik Lindblads musikskola

Jenny Lind fick sin musikaliska utbildning vid Adolf Fredrik Lindblads musikskola i Stockholm. Hon turnerade mycket, bland annat i flera europeiska länder. I det som nu kallas för Tyskland träffade hon bland annat Felix Mendelssohn som skrev ett oratorium för hennes röst. I England kom drottning Victoria till hennes konserter och historien säger att det var hon som gav Jenny ett smycke med en näktergal som var smyckad med rubiner och smaragder.

P.T. Barnum

Jenny Lind kontaktades snart av P.T. Barnum som rest till England för att försöka engagera henne. Till en början var Lind tveksam men accepterade när det garanterade gaget var 150.000 dollar för 150 konserter. Hon skulle även få en bonus på merförsäljning.

Hon anlände till New York i september 1850. Mottagandet var fantastiskt. Impressarion P.T. Barnum hade engagerat tusentals personer, bland annat New Yorks brandmän, och lanserade Lind som “The Swedish Nightingale”, “Den svenska näktergalen”. H.C. Andersens Näktergalen anses vara skriven som en hyllning till Jenny Lind – Andersen var förälskad i Jenny och friade till henne flera gånger, men hon avböjde alltid.

Castle Garden

Den första konserten hölls i Castle Garden, som rymde cirka 6 000 personer. Vinsten från konserten blev stor; Jenny Linds andel utöver hennes gage blev över 10 000 dollar. Hon skänkte det mesta till välgörenhet. Efter New York skulle hon resa till Boston några dagar senare. Arrangören P.T. Barnum auktionerade ut biljetter till den följande konserten i Boston.

625 dollar

Den dyraste biljetten till denna konsert ropades in för 625 dollar. Det motsvarar idag flera årslöner. P.T. Barnum arrangerade sedan 150 konserter men Jenny Lind medverkade inte vid alla. En ganska okänd del av hennes verksamhet var att hon reste till Cuba. Hon höll där först en konsert som blev utbuad av publiken, men gjorde ytterligare en konsert som blev en framgång.

Jenny Lind gifte sig 1852 med pianisten Otto Goldschmidt i USA, men paret flyttade senare till England. Hon dog i Malvern i England den 2 november 1887. Hennes minne finns bevarat genom en plakett i Poets’ Corner i Westminster Abbey.

Biografi

Jenny Lind föddes i Klara församling i Stockholm som utomäktenskaplig dotter till bokhållaren Niclas Jonas Lind (1798–1858) och lärarinnan Anne-Marie Fellborg (1793–1856). Modern var skild från sin tidigare make, men avstod av religiösa skäl från att gifta om sig innan den senare avlidit 1834. Jenny Lind var då fjorton år gammal.

När Jenny Lind var nio år gammal råkade en husjungfru till Fredrika Lundberg, premiärdansös vid Kungliga Operan, höra henne sjunga. Förundrad över flickans röst återvände tjänarinnan nästa dag tillsammans med fröken Lundberg. De ordnade med en audition och hjälpte henne till en plats på Dramatens elevskola, varför hon tidigt uppträdde i en rad talroller.

Carl Magnus Crælius

Teaterns sånglärare, Carl Magnus Crælius, uppmärksammade hennes sångröst och hon fick sångundervisning av Isaak Berg. Hon studerade även drama för Karolina Bock, och blev vid sidan av sin sång uppmärksammad även för sin skådespelarkonst.

Gehör

Hon hade ovanligt gott gehör. År 1837 sjöng hon i Lindblads “Frondörerna”. Den 7 mars 1838 uppträdde hon för första gången i en huvudroll, som Agate i “Friskytten”, och gjorde succé. Efter detta firade hon den 7 mars som sin andra födelsedag.  Även som Euryanthe, Pamina, Alice och Lucie gjorde hon succé och på konsertresor om somrarna, där hon helst stannade i Uppsala hos studenterna och E.G. Geijer, sjöng hon folkvisor.

Hovsångerska

Hon utnämndes 1840 till hovsångerska av Oscar I. År 1840 invaldes hon också som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Efter en avskedskonsert reste hon 1841 till Paris för att hos Manuel Patricio Rodríguez García fullborda sina studier. Hon mottogs ganska kallt av den berömde sångläraren, som rådde henne att inte sjunga en ton under sex veckor. Hon studerade därefter tio månader för García.

Jenny Linds sångröst hade rik klang och utmärkta drillar. Enligt Luigi Lablache var “varje ton som en pärla” i de svåraste ruladerna och koloraturpassagerna. Hon ägnade mycket stor omsorg åt artikulationen på olika språk.

Meyerbeer i Paris

1842 provsjöng hon för Meyerbeer på Stora operan i Paris, men blev inte anställd. I stället reste hon hem till Stockholm och uppträdde som Norma inför en jublande salong, där platserna sägs ha kostat upp till 10 riksdaler banco. Följande år sjöng hon i Finland och Danmark i gästspel i Åbo, Helsingfors och Köpenhamn.

Hon spelade samma år Vingåkersflickan i Ett nationaldivertissement och Märtha i En majdag i Värend i Stockholm. Följande år syntes hon som Valentine i Hugenotterna, Ninette iSkatan, Sömngångerskan, Grevinnan i Figaro, Armida, Anna Boleyn och Fiorilla i Turken i Italien.

Inspirationskälla

Jenny Lind inspirerande både tonsättare och poeter som Lindblad och Geijer. Redan i Paris hade hon av Giacomo Meyerbeer fått erbjudanden om arbete i Berlin som hon nu ägnade sig åt. 1844 uppträdde hon som Norma och den enbart för henne komponerade Vielka Feldlager in Schlesien. Under ett besök i Stockholm 1845 spelade hon Marie i Regementets dotter. Redan samma år återvände hon till Tyskland, och därefter följde än mängd gästspel på tyska scener.

Gästspel Köpenhamn London och Wien

Hon gästspelade därefter även i Köpenhamn och Wien, samt från 1847 i London och brittiska landsorten. 1849 lämnade hon dock scenen, dels på grund av överansträngning och dels på grund av sitt växande religiösa intresse. Härefter verkade hon uteslutande som konsertsångerska. 1850 kontaktades hon av P.T. Barnum som lyckades övertala henne att företa en längre turné i USA.

Otto Goldschmidt

Jenny Lind spelade i London och Nordamerika (1850-52). I Boston gifte hon sig 1852 efter två tidigare förlovningar bland annat med Julius Günther med pianisten Otto Goldschmidt. 1854-59 var hon ute på större konsertresor i Tyskland, Holland, Storbritannien och Irland. Därefter drog hon sig tillbaka till en villa utanför London och ägnade sig åt familjeliv, välgörenhet och sång. 1883-86 var hon sånglärare vid Royal College of Music.

Välgörenhet i Sverige

Trots att hon var bosatt utanför Sverige, gjorde hon ofta donationer till välgörenhet i Sverige. Hon gav t.ex. 1857 10.600 kronor till skyddsföreningen för sinnessjuka konvalescenter samt 1858-75 över 25.000 kronor till Malmqvistska barnuppfostringsanstalten i Stockholm och 40.000 kronor till Diakonissanstalten där.

När Jenny Lind 1847-48 uppträdde på Kungliga Teatern, skänkte hon en del av sin inkomst till en fond som under 11 år delade ut resestipendier till musikelever och en gång elever av bildande konst. 1876 då fonden uppgick till över 83.000 kronor, donerade hon ena hälften av den till Musikaliska Akademien och andra hälften till Konstakademien. Avkastningen skulle bilda ett stipendium på 3 000 kronor för vardera akademin att utdela (Jenny Lind-stipendiet).

Jenny Linds nu levande släktingar bor främst i norra Norrland (bland annat i Boden) men även i andra delar av Sverige.

Uttalanden om Jenny Lind

J.A. Josephson i Teater och musik, 1876, nr 11

“Det är dock något hos vår landsmaninna, som gjort henne så stor även i jämförelse med de största. Hon förenar nämligen med den mest fulländade sångförmåga, mot vilken de nuvarande storheternas konstfärdighet förbleknar, en mångsidigare dramatisk talang än som, om vi undantaga Maria Malibran, fallit på någon av de nämndas lott samt ett musikaliskt snille och vetande, som väl icke förut, om ej hos den i det förra århundradet så beundrade Faustina Hasse, uppenbarat sig hos någon af världens ryktbara sångerskor.

Kommer nu härtill en själfullhet, som vid föredraget af visan ej behöft det minsta artistiska koketteri eller själfsvåldiga utstyrsel för att låta den framstå i dess naiva skönhet, som för den dramatiska sången funnit ej blott det trognaste och sannaste, utan äfven det varmaste uttryck, och som i oratoriet tager sin flykt mot de rymder där den jordiska sången har sin urbild – så kan hvar och en förstå, att Jenny Lind kan nämnas såsom ett bland dessa snillen, af hvilka under hvarje århundrade konsthistorien har blott få att nämna.”

Adam Lindgren i Nordisk familjebok, band 16

“Allting tyder på, att det ytterst var från själva hennes geniala personlighet, hennes genomrena karaktär och upphöjda själstyp, som denna trollmakt utströmmade. Medan omdömena om henne som sångerska enstämmigt gå ut på, att hon varit den yppersta sångartist, som kanske någonsin funnits till, är omdömena om hennes skådespelarförmåga ej lika odelade. Mest obestridd synes denna ha varit på den komiska operans område.

Även roller av tragisk passion gick hon nog fullt upp uti, men ingöt i dem städse sin egen jungfruliga renhet, även där situationen och karaktären kunde kräva annat; hon förmådde ej gå utom sig själv.”

Dikten “Näktergalen”

Diktaren Pehr Thomasson skrev en fjorton strofer lång dikt med titeln Näktergalen tillägnad Jenny Lind.

Hedersbetygelser

  • Jenny Lind utnämndes till hovsångerska 1847.
  • Jenny Linds födelsedag, den 6 oktober, bär sedan 1901 namnet Jenny i almanackan, till hennes ära.
  • Jenny Lind är sedan 1996 avbildad på den svenska femtiokronorssedeln.
  • Jenny Linds porträttmedaljong uppsattes 1894 i Westminster Abbey.
  • En minnestavla uppsattes 1910 av samfundet S:t Erik på det hus, där hon föddes (Mäster Samuelsgatan nr 40).
  • Hon har fått en staty, formgiven av Erik Rafael-Rådberg upprest av sig på Djurgården i Stockholm
  • Jenny Lind har fått en spårvagn uppkallad efter sig i Göteborg, vagn 377.
  • Jenny Lind har en gata uppkallad efter sig i Fruängen utanför Stockholm – Jenny Linds gata. Även i Gottsunda utanför Uppsala återfinns Jenny Linds väg.
  • Det USA-registrerade klipperskeppet “Nightgale” hade namn efter Jenny Linds smeknamn “Den svenska näktergalen”. Skeppet var försedd med en porträttlikgaljonsfigur av henne och återfanns i Göteborg 100 år efter att skeppet sjunkit.

Mer att läsa