Jonas Kaufmann kom, sågs och segrade

Vi var ett 70-tal åskådare, som bänkade oss i Folkans salong i lördags, för att njuta av Puccinis lite udda opera Flickan från Vilda Västern. Det är en uppsättning, som vi sett förut, men det var många nya sångare på scenen i denna föreställning, jämfört med den förra.

Jag erkänner, att detta inte är min absoluta favoritopera, men sångarna och producenten gjorde verkligen allt, för att ta ut det bästa ur denna melodram. Bättre än så, är det nog svårt att få den. Scenografin är klassiskt detaljerad, men därmed också svårarbetad och lite för plottrig. Puccinis musik i denna opera är visserligen typisk för kompositören, men den har också lite ovana influenser av jazz, amerikansk folkmusik och lite mer moderna atonala tongångar. Jag kan inte låta bli att tro, att Andrew Lloyd-Webber lyssnat en del på denna opera, för visst hörde vi flera gånger i andra akten ett tema, som vi känner som Fantomens Music of the night? Detta var sångarnas kväll. Ewa-Marie Westbroek gjorde en trovärdig roll, som denna Puccini-hjältinna. Hon har en njutbar sopran, som visade sig följsam både i de mer dramatiska scenerna, som i de lyrisk-romantiska. Hon var dessutom en påfallande god skådespelerska, som gav liv åt denna osannolika rollgestalt. Hon matchades fint av Jonas Kaufmann i rollen som banditen Dick Johnson. Kaufmann har ju kommit tillbaka efter en tids sjukskrivning för röstproblem. Han har hämtat sig förvånansvärt bra. Hans paradnummer Ch´ella mi creda blev ett riktigt bravurnummer för honom. Detta kärlekspars röster matchade också varandra fint till en fin syntes. Zejlko Lusic gjorde en riktigt fin gestaltning av den svartsjuke och hämndgiriga sheriffen Rance. Vi har sett honom tidigare som Scarpia i Tosca och det är lätt att dra paralleller mellan de båda rollerna. Hans baryton har också det bett som krävs, för en roll av den typen. Det var också påfallande goda sånginsatser ner i minsta biroll. Mest imponerad blev jag av Matthew Roses stabila bas i rollen som Wells Fargos representant Ashby och av den italienske tenoren Carlo Bosi, som bartendern Nick. Sen är ju detta en opera för den som gillar manskörssång. Guldgrävarnas körer i första och sista akten är nog Puccinis bästa körverk. Marco Armilliato ledde, utan partitur, orkestern. Hans dynamiska slagteknik med hela kroppen som verktyg lockade ur den fantastiska orkestern allt, som går att få ur denna musik. Hans känsla för Puccinis musik är allmänt erkänd och denna kväll gav verkligen bevis på detta.

Om föreställningen

Premiär:  27.10.2018

Upphovspersoner

Musik: Giacomo Puccini|Libetto: Guelfo Civinini/Carlo Zangarini|

Kreativt team

Dirigent: Marco Armiliato
Regi: Giancarlo DelMonaco
Scenografi: Michael Scott
Ljusdesign: Gil Wechsler
Video: Gary Halvorsen

Medverkande

Minnie: Eva- Marie Westbroeck
Dick Johnson: Jonas Kaufmann
Joe: Scott Scully
Handsome: Richard Bernstein
Harry: Alok Kumar
Happy: Joseph Barron
Sid: Jeongcheol Cha
Sonora: Michael Todd Simpson
Trin: Eduardo Valdes
Jim Larkens: Adrian Timpau
Nick: Carlo Bosi
Jake Wallace: Oren Gradus
Ashby: Matthew Rose
Postiljon: Ian Koziara
Castro: Kidon Choi
Billy Jackrabbit: Philip Cokorinos
Wowkle: MaryAnn McCormick

BJÖRN EKBLOM