Det har blivit något av en tradition att se Skånska Operans uppsättning varje sommar. I år ger man Donizettis Kärleksdrycken eller L´elisir d´amore som den heter på originalspråket.
Kärleksdrycken med Skånska Operan 2010
Denna opera som får betraktas som en komisk opera tillhör inte mina favoritoperor, men det innebär ju inte att den inte skulle vara fullt se- och hörvärd. Den är nog mest känd för att innehålla den fantastiska tenorarian Una furtiva lagrima eller ”En förstulen tår.” I programbladet anser man dock att det var ett besvärligt beslut att spela en okänd opera, en synpunkt som jag har svårt att förstå.
Skånska Operan har inför denna säsong engagerat en del yngre sångare bl.a. Hanna Husahr och John Haque som jag tidigare har följt bl.a. genom det populära radioprogrammet Sopoperastudion.
Hanna Husahr såg jag som Leila i Bizets Pärlfiskarna som gick för utsålda hus på Folkoperan i Stockholm förra året. Tor Lind känner jag ju från flera olika uppsättningar bl.a. från Malmö Opera. Den enda av sångarna som jag inte kommer ihåg om jag har hört tidigare är Dag Schantz, men helt säker är jag inte.
Originalhandlingen, eller den form som vanligtvis används, utspelar sig i en italiensk by som en dag får besök av den kringresande försäljaren Dulcamara, men själva historien handlar o Nemorinos längtan att få gifta sig med Adina, som istället föredrar den stilige sergeanten Belcore.
I denna uppsättning har regissören dock valt att förlägga handlingen till 60-talets amerikanska mellanvästern. Ett liknande infallsvinkel hade för övrigt den engelske regissören Jonathan Miller, när han satte upp samma opera på Kungliga operan i Stockholm för ett antal år sedan.
Personligen har jag svårt att förstå varför man nödvändigtvis skall ändra på kompositörens ursprungsmiljö, men upplägget fungerar ganska bra även om jag har svårt att se sergeantens roll i mellanvästern.
Det var en mycket trevlig upplevelse igår kväll och det är absolut en föreställning som jag kan rekommendera till alla som har möjlighet, när föreställningen ges tre dagar i augusti. Bäst på plan ansåg jag Hanna Husáhr i rollen som Adina var, men så har jag också en viss förkärlek för sopranrösten.
Bra var också John Haque som sjöng Nemorinos parti alldeles utmärkt. Han har en lyrisk klang i sin röst som jag uppskattar och som de flesta unga sångare en självklar scenisk utstrålning. Utmärkt var även Tor Lind som utöver en fin baryton även ägde scenisk utstrålning.
Till överraskningarna vill jag räkna Dag Schantz framförande av rollgestalten Dulcamara, vilket var både roligt och njutbart och det är ju dessutom passande i en komisk opera.
Normalt eller vanligtvis är kanske ett bättre ord så förekommer inte någon talad dialog i operan, men här har man valt att göra om recitativen till talad dialog och det ger handlingen en ökad drive men också en ökad förståelse för handlingen.
Ett särskilt hedersomnämnande vill jag ge till orkestern bestående av fem personer och under ledning av Fredrick Haglund.
I programbladet skriver man att man gärna vill spela opera i kammarformat, i mindre lokaler och med sin publik nära inpå. Det är kanske just därför som jag själv gärna ser Skånska Operans uppsättningar, men samtidigt skulle jag ju önska att fler fick möjlighet att se deras fina uppsättningar.
I år kommer det ju att utöver två föreställningar på Folkets Hus i Malmö också att ges tre föreställningar på Palladium i Malmö, nämligen den 7, 10 och 11 augusti och om det slår väl ut så kanske det blir fler föreställningar där nästa år då man för övrigt ger Giuseppe Verdis La Traviata.
Om föreställningen
Upphovspersoner
Musik: Gaetano Donizetti
Libretto: Felice Romani
Konstnärligt team
Medverkande
Adina: Hanna Husahr
Nemorino: John Haque
Belcore: Tor Lind
Dulcamara: Dag Schantz
Gianetta:
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta
