Kärleksdrycken på Folkoperan premiär 2 2011

Kärleksdrycken på Folkoperan premiär 2 2011 Maria Demérus (Adina) - Fotograf: Mats Bäcker
75 / 100

Kärleksdrycken. I fredags kväll var jag på den andra premiären av Kärleksdrycken på Folkoperan. Det är solisterna från avgångsklassen på OHS som svarade för föreställningen.

Kärleksdrycken på Folkoperan premiär 2 2011

Efter första premiären skrev jag att min uppfattning var att operan mer liknade en musikal, vilket bl a Teatermagasinet ansåg var bra, men som jag konstaterade i mitt inlägg efter onsdagens föreställning så har jag inget emot att gå på musikal, men om jag besöker ett operahus så vill jag helst höra och se just opera.

Kärleksdrycken är ett av Gaetano Donizettis mest populära och ofta spelade verk och i Amerika eller kanske heter det egentligen USA tillhör verket en av de mest populära verken.

Den mest kända arian är ”Una furtiva lagrima” och den arian sjöngs av varenda tenor värd namnet och bl a gör Luciano Pavarotti en minnesvärd inspelning.

Eftersom jag har haft tillgång till MetPlayer, under flera år, så har jag haft möjlighet att både se och höra verket ett stort antal gånger och säga vad man vill men på Metropolitan kan du alltid förvänta sig att höra de bästa sångarna, men också bra uppsättningar.

När jag gick till Folkoperan i onsdags var det i en känsla att jag kunde handlingen i verket utan och innan, men tyvärr hade jag inte läst igenom handlingsreferatet på Folkoperans hemsida, vilket man inom parentes alltid skall göra innan operabesöket. Gör man det så får man mer ut av upplevelsen. Men det hade jag alltså inte gjort.

När föreställningen började så var jag alltså helt oförberedd på vad som komma skulle. In på scen kom sju ungdomar som började dansa och sjunga och även om det inte var något större fel på deras prestationer kändes det ganska märkligt.

Men det som jag reagerade mest på var den stora fondbilden, som åtminstone inte jag kunde räkna ut vilken funktion den fyllde. I övrigt bestod scenografin av ett konstverk i ena änden av scenen och dessutom några rörliga skåp på hjul, som också användes i ”Figaros bröllop”, men nu överdraget med en plastpåse.

Det var med andra ord ingen succéföreställning, men jag ansåg ändå att sångarna gjorde bra ifrån sig och på solistsidan hade jag inga större invändningar.

På föreställningen i fredags fick jag så ett helt annat intryck. Mitt första hands intryck var att allt gick mycket lugnare till och inte heller nu har jag något direkt att klaga på solist-prestationerna eller för den delen ”körens” insatser, men jag tyckte nog att kören var aningen vassare i fredags och kanske hade det med premiärnerverna att göra?

Vad det gäller solistprestationerna så är det inte min avsikt att ens försöka jämföra deras prestationer. Det är varken rättvist eller relevant. Enligt min uppfattning så skötte sig respektive grupp bra, men visst var det stor skillnad på rösterna, men det anser jag bara är kul och det har för övrigt varit själva driftkraften till att jag ville se båda premiärerna. För mig är det två helt olika föreställningar och därför blir det ju också två helt olika upplevelser.

En förklaring till att jag gillade föreställningen bättre i fredags kan ju vara att då visste jag vad jag hade att förvänta mig och då upplevde jag inga överraskningar vilket gjorde att jag kunde koncentrera mig mer både på musiken och det sångliga fullt ut.

Numera är det inte möjligt att se uppsättningar som jag är van vid utan nu är det snarare regel än undantag att alla verk skall göras om eller kanske heter det nytolkas. För ordningens skull vill jag gärna poängtera att jag inte är någon principiell motståndare till nytolkningar ibland blir det ganska bra och det senaste exemplet som jag kan nämna är Hilda Hellwigs uppsättning av Giuseppe Verdis ”Rigoletto”, men här är det kanske mer korrekt att påstå att det är en uppsättning som har några år på nacken, men som vållade ett visst rabalder när den hade premiär.

Detta är dock det senaste exemplet på ett som jag tyckte lyckat exempel på en nyinstudering. Helt ärligt förstår jag egentligen inte varför det är nödvändigt med alla dessa nyinstuderingar, varför kan man inte istället uppföra andra verk om man anser att de inte platsar utan en nyinstudering.

Det finns tror jag närmare, ett tusental operor som kunde få en chans istället för att som nu fortsätta att spela omkring ett tjugotal operor, vilket dessutom innebär att flera operahus spelar samma verk vid ungefär samma tid. Ett exempel på detta kan ju vara ”Rucklarens väg” som på hösten förra året gick upp på Malmö Operan och några månader senare sattes den upp på Det Kongelige Teater på våren efter och samma uppsättning flyttades senare samma år till GöteborgsOperan. Allt detta på mindre än ett år.

Min utgångspunkt är egentligen att man skall respektera kompositörens och librettistens ursprungliga idé och tankar, men jag är naturligtvis medveten om att det finns delade meningar om detta. Dessutom är det ju fullt möjligt att förnya verket genom att flytta handlingen från den ursprungliga tiden till en annan tid utan att göra som Claes Fellbom valde att göra.

Från 1800-talet till 2010 kan ju innebära vissa problem och den avgörande frågan är ju egentligen varför regissören väljer den vägen. Det kan jag inte svara på, men jag kan naturligtvis tänka mig några olika orsaker, kanske var det för att skapa roller till hela klassen?

Om det är detta som är anledningen förstår jag inte varför man inte kunde hålla sig till den vanligaste spelade versionen?

Claes Fellbom skriver att verket handlar om kärlekens villkor idag, men det tycker jag är tveksamt. Egentligen handlar väl operan om Nemorinos kamp eller strävan att få Adina att älska honom, men vissa förvecklingar gör att det tar lite tid innan han når målet.

Oavsett om jag rätt förstår regissörens intentioner eller ej så gillade jag uppsättningen bättre på den andra premiären, men som tidigare nämnt det beror inte på att det var någon större skillnad på sånginsatserna utan det hade säkert att göra med att jag till fredagen hade förstått om än inte accepterat regissörens upplägg.

Musik: Gaetano Donizetti
Libretto: Felice Romani
Översättning: Folke Abenius

Medverkande i Kärleksdrycken
Adina: Maria Demérus
Nemorino: Joel Annmo
Dulcamara: Mattias Olsson
Belcore: Richard Laby
Gianetta: Randi Synnöve Rössaak

Ensemble ur årskurs 1
Kandidat: William Baker
Kandidat:Caroline Christensen
Kandidat: Richard Hamrin
Kandidat; Jenny Hertzman
Kandidat: Rasmus Karlsson
Kandidat: Kristofer Lundin

Produktionsteam 
Regi: Claes Fellbom
Koreografi: Per Sacklén
Dirigent: Joakim Unander
Scenografi: Ger Olde Monnikhof
Kostym: Mats Lindberg
Ljusdesign:Mats Andreasson
Mask & Peruk: Therésia Frisk
Fondbild: Tina Schenkler

Mer att läsa