Kärleksdrycken som operabio från London

Häromkvällen fortsatte sändningarna från Royal Operahouse Covent Garden i London. Den här gången gällde det Gaetano Donizettis  Kärleksdrycken eller som den heter på originalspråk,  L´elisir d´amore. Som alltid när det gäller nya satsningar så infinner sig en del oönskade effekter barnsjukdomar och andra inkörningsproblem, men det ordnar kanske upp sig under resans gång.

I går kväll fick vi i alla fall välja mellan en kopp kaffe/te i pausen, men det hade ju inte skadat om vi hade fått något till kaffet, särskilt som det inte finns möjligheter att köpa något i de stängda biljettkassorna.

Royal Operahouses föreställningar sänds precis som Metropolitan Opera direkt med den skillnaden att här handlar det om en timmes framflyttning medan det är sex timmars skillnad från New York.

Upplägget skiljer sig också mellan operahusen medan Metropolitan sänder sin reklam och intervjuer i samband med paus/erna, i princip, så har ROH valt att lägga reklaminslag och intervjuer och bakgrund före själva föreställningen börjar dvs före de olika akterna.

Det kan diskuteras vad som är bäst men personligen föredrar Metropolitan-modellen, men jag uppskattar här att presentatörerna är kunniga och genuint intresserade av konstformen och det är befriande att slippa “låtsas”-intervjuerna som sångsolisterna svarar för på Metropolitan.

Om föreställningen

Originalhandlingen utspelar sig i 1820-talets Italien men i denna uppsättning hade handlingen förlagts till 1950-talet. Vanligtvis gillar jag inte tidsförskjutningarna och egentligen förstår jag inte riktigt tanken bakom dessa, men det är ju en annan historia.

I stort var det ett par trevliga timmar men det är knappast en uppsättning som jag kommer att räkna till de bättre. Det beror i huvudsak på att jag inte anser att varken Lucy Crowe eller Vittorio Grigolo var särskilt bra eller rättare sagt dom matchade inte varandra särskilt väl.

Detta gäller särskilt Lucy Crowe som helt saknade det lekfulla som jag menar rollen kräver, men det sångliga kan jag inte klaga på, utan det handlar mer om att partiet inte passar hennes röst.

Den italienske tenoren Vittorio Grigolo genomförde sin stora aria  Una furtiva lagrima med all önskvärd bravur, men hans sceniska agerande lämnade mycket i övrigt att önska.

Den största  höjdpunkten  svarade Bryn Terfel  för som doktor Dulcamara och det är ingen tvekan om att han var föreställningens motor.

En annan höjdpunkt levererade Levente Molnár  i rollen som  Belcore.

Andra höjdpunkter svarade kör och orkester under ledning av dirigenten Daniele Rustioni för och jag gillar både orkesterklangen och körens framträdande.

Det blev sammanvägt ändå en trevlig tillställning som även om jag inte delar Bryn Terfels uttalande att detta var världens bästa opera, så blev det några trevliga timmar och en föreställning som jag gärna rekommenderar vidare.

Du kan uppleva reprisföreställningen söndagen den 30.11 kl 14:00 på Filmstaden i Malmö

Om föreställningen

Sett på Filmstaden i Malmö 26.11.2014 L´elisir d´amore från Royal Operahouse Covent Garden i London.

Upphovspersoner

Musik: Gaetano Donizetti|Libretto: Felice Romani efter Eugene Scribes libretto till Daniel-Francois-Esprit Aubers opera “Le Philtre” (“Trolldrycken”)

 

Kreativt team

Dirigent: Daniele Rustioni
Regi och kostymdesign: Laurent Pelly
Regi vid nypremiären: Daniel Dooner
Scenografi: Chantal Thomas
Biträdande kostymör: Donate Marchand
Ljusdesign: Joël Adam

Medverkande

Giannetta: Kiandra Howarth
Adina: Lucy Crowe
Nemorino: Vittorio Grigolo
Belcore: Levente Molnár
Doktor Dulcamara: Bryn Terfel
Royal Opera Chorus
Orchestra of the Royal Opera House

Läs mer