Kärleksdrycken succé i New York men inte

Matthew Polenzani och Pretty Yende – Foto: Karen Almond/Metropolitan Opera

Kärleksdrycken succé i New York men inte

i min operavärld

Sett föreställningen på Biograf Spegeln i Malmö 10.2.2018

Musik: Gaetano Donizetti|Libretto: Felice Romani|Dirigent: Domingo Hindoyan|Regissör: Bartlett Sher|Scenografi: Michael Yeargan|Kostymdesign: Catherine Zuber|Ljusdesigner: Jennifer Tipton| Medverkande: Pretty Yende|Matthew Polenzani|Ildebrando d´Arcangelo|Davide Luciano|


Donizettis Kärleksdrycken eller som det heter i original L´elisir d´amore är vad man kallar en repertoaropera. Det är en mycket populär opera inte minst på The Met. Den innehåller den kända tenorarian Una furtiva lagrima och det är en mycket krävande aria, men när den genomförs som den skall är det en ren njutning att få uppleva. Min favorittenor, Luciano Pavarotti sjunger den på ett berörande och mycket trovärdigt sätt.

Gårdagens föreställning, signerad Bartlett Sher hade ursprungligen premiär hösten 2012 och då med Anna Netrebko som Adina och gårdagens Nemorino Matthew Polenzani. Det svårsjungna partiet som Dulcamara gestaltades av den italienske buffabasen Ambrogio Maestri och som Belcore hördes Mariusz Kwiecien.

Det var förmodligen en av de bästa versionerna som jag har upplevt under årens lopp. Visst, det har blivit flera Kärleksdrycker under årens lopp och det är ett verk som ständigt är aktuell och återkommer då och då. Nu senast såg jag den med Den Jyske opera och  i går gavs sista föreställningen på Söders Källa i Gävle med, tror jag, John Haque som Nemorino och Tomas Öhman som Dulcamara. John Haque sjöng för övrigt Nemorino med Skånska Operan på turné för några år sedan.

Gårdagskvällens upplevelse av just Kärleksdrycken blev en mycket blandad upplevelse! Musikaliskt upplevde jag dirigentens hantering av orkestern som han ville ha dagens insats överstökad så fort som det bara gick.

Det var utomordentligt skickliga sångare och ett par som jag upplevde för första gången. Den sydafrikanska sopranen Pretty Yende klarade sina  vokala insatser mycket bra och henne vill jag gärna höra mer av, men kanske inte som Adina. Trots en utmärkt utstrålning och utomordentlig scennärvaro anser jag inte att hon var särskilt trovärdig i partiet

En annan nykomling för mig var den italienske basbarytonen Davide Luciano som debuterade på Metropolitan med Belcore och han har tidigare sjungit bl a  Leporello på DNO Opera & Balett i Oslo. Men här anser jag att han spelade över, men det kanske jag inte kan lasta honom för utan det ansvaret ligger nog helt hos regissören.

På tal om överspel så gäller det i lika grad hos Ildebrando d`Arcangelo i partiet som Dulcamara som här visade att han är en riktig scenräv, men det blev lite för mycket av det goda.

Bäst på plan var utan tvekan tenoren Matthew Polenzani som här visade att han också är en lysande belcantotenor utöver att vara en utmärkt lyrisk tenor (Cosi fan tutte och Trollflöjten som två exempel). Han är ju inte önsketypen utseendemässigt för partiet som Nemorino, men han gör en mycket berörande och trovärdig insats som Nemorino. Hans tolkning av Una furtiva lagrima lämnar intet i övrigt att önska. Inte ett öga är torrt!

En djupt personlig tolkning och för den insatsen möttes han av ett kraftigt bifall från publiken i New York, men också i salongen på Spegeln i Malmö.

Om du missade föreställningen så kan du se reprisen på Spegeln på måndag eftermiddag. Kino i Lund visar repriser nästa söndag och påföljande måndag.

I övrigt rekommenderar jag att du kollar FHP:s hemsida för andra biografer som visar repriser.

 

 

 

Related posts

Kommentera