Kvinden uden skygge – avskedsföreställning

 

IMG_0120

Kvinden uden skygge– avskedsföreställning

”Kvinnan utan skugga”, opera i tre akter
Musik: Richard Strauss|Libretto: Hugo von Hofmannsthal

En succéartad avskedsföreställning – Kvinden uden skygge– på Den Kongelige Opera i Köpenhamn

I söndags eftermiddag var jag på Kasper Holten och Michael Schönwandts avskedsföreställning, Richard Strauss ”Die Frau ohne Schatten” på Den Kongelige Opera i Köpenhamn.

”Die Frau ohne Schatten” är ett stort verk för att inte skriva ett gigantiskt verk överfylld med symboler och fantastisk musik och en verklig utmaning för vilket operahus som helst. Enligt uppgift hade man tidigare planerat att sätta upp verket, men redan på planeringsstadiet gett upp, men nu var det alltså dags för ett nytt försök; och vilket försök.

Ett lämpligt avskedsverk för här måste alla samverka och det fordras enormt mycket av alla inblandade, solister och orkester i världsklass och allt detta hade man lyckats med.

Det var ytterligare en fantastisk operaupplevelse och den andra på ett par dagar. Ända sedan det blev känt att verket skulle sättas upp har jag lyssnat in mig på Karl Böhm´s version från 1977 med Birgit Nilsson, Leonie Rysanek, Ruth Hesse, James King, Walter Berry och orkestern på Wiener Staatsoper.

Visserligen såg jag GöteborgsOperans version signerat ”husgreken” Yannis Houvardas också det var en mycket stor operaupplevelse, men det känns bättre att komma till en föreställning något uppdaterad både vad det gäller handling och musiken.

Att hitta ingången eller nyckeln till detta gigantiska verk är inte helt enkelt, men mer om detta kan man läsa i programbladet:

Michael Schönwandt skriver i programbladet att ingången i verket är de första tre takterna man hör precis som i ”Elektra” och det är möjligt att han har rätt, men några takter till tror jag är nödvändigt åtminstone för egen del.

Regissören Kasper Holten anser att verket inte bara är komplext; det är också ett äventyr och han fortsätter:

Vår uppsättning handlar om en människa som beger sig ut på en bildnings- eller utvecklingsresa. Hon är inte längre ett andligt väsen; ännu inte en människa. Inte längre ett barn, men inte heller vuxen ännu. Hon skall genomgå äventyret för att förvandla och bli sig själv – en människa.
Hennes far Keikobad ställer henne inför ett prov: hon skall skaffa sig en skugga. Skuggan handlar inte bara om att vara fruktbar. Att ha skugga är en symbol på att ha substans, att ha karaktär som människa. Först när hon har fått karaktär och blivit vuxen kan hon bli med barn.
Kejsarinnan frestas av Amman att välja den lätta vägen: att lura av en annan människan, färgarhustruns, hennes skugga. Eller t o m att stjäla den. När hon står ansikte mot ansikte med sin far i sista akten ställs hon inför ett svårt val: skall hon göra det riktiga eller vill hon vara lycklig. Hon väljer det goda, vilket också visar sig vara en prövning. Det lätta valet, genvägen till lyckan finns inte. Genom sitt val får hon sin skugga och blir lycklig. Skuggan har hon haft hela tiden, men hon har stått i skuggan av något större; av andra människor – och sin far. Först när hon själv träffar sitt val, lämnar hon sin fars skugga och kan se sin egen skugga, sin egen substans som människa. Se det var väl ett riktigt äventyr…

Min egen tolkning av verket innan jag har gjort mig bekant med Nietsche och Kant är att verket handlar om en människa, kejsarinnan, som vill bli en hel kvinna och få barn, som hon inte kan åtminstone inte i operans början. Hon luras av Amman att stjäla färgarhustruns skugga, men när hon ställs inför det slutgiltiga valet så inser hon att så kan hon inte göra och genom att själv bestämma sitt val och välja, blir hon både med barn och lycklig.
Verket är överfyllt av olika symboler och av olika tolkningsmöjligheter, så min tolkning är förstås bara ett försök till en tolkning av operans centrala begrepp och det finns så klart många fler möjligheter. Men detta är ju bara en del av verket med Amman, kejsarinnan, andarnas sändebud och Keikobad i centrum, men minst lika viktigt är ju att foga in kejsarens roll i handlingen. Han verkar ju egentligen leva sitt liv helt avskilt från kejsarinnan. Med dagliga jakter!
En central roll har ju dessutom den andra delen som ju handlar om förhållandet mellan Barak och hans hustru. Den senare är ju tämligen missnöjd med sitt förhållande med Barak, men kanske framförallt med hans bröder. I slutet ordnar sig det också upp för det äkta paret och det kan ju vara värt en mässa i Paris för att få reda på vad som är orsak och verkan. Tidens konventioner att äktenskapet är heligt kanske?

Ja, verket är fullt av olika teman, kontraster och stämningslägen vilket Strauss illustrerar skickligt – genom musiken. Det är fantastiska symfoniska mellanspel, men dessemellan ett sorts kammarspel dvs med en eller bara ett par agerande i olika boxar eller rutor från vänster till höger, men också i mitten. Musiken är hursomhelst något av de det mest fantastiska Strauss har komponerat, med klara referenser till tidigare verk till exempel ”Rosenkavaljeren” och menar jag till Richard Wagner´s ”Tannhäuser” i sista numret i första akten.

Scenografiskt är föreställningen också en fullträff, även om jag upplevde dessa ständiga scenförändringar svåra att riktigt förstå. Det visade dock att det tekniska fungerade denna magiska kväll.

På sångarinsatser kunde man inte heller klaga. Det är nästan som jag måste konstatera att DKT har lagt ner lika mycket kraft och energi på alla roller precis som jag upplever att Metropolitan opera gör i New York.

På den kvinnliga sidan gjorde framförallt Susanne Resmark och Linda Watson en strålande insats, men jag kan inte heller klaga på Sylvie Valayre, men det var första gången jag lyssnade på henne och för mig tar det lite tid innan jag vänjer mig vid nya röster. De andra damerna är så att säga gamla bekanta, även de som inte särskilt omnämns.

På herrsidan gjorde både James Johnson, Johnny van Hal och Ludvig Lindström en strålande insats. Peter Lodahl gjorde sin insats i skymundan, men det var ingen tvekan om vem rösten tillhörde. Baraks bröder gjorde en rolig insats, mest sceniskt förstås. Deras partier är naturligtvis viktiga, men inte så omfattande. För ordningens skull vill jag också understryka att det totalt sett var en stor succé med alla sångare.

Strauss´s partitur sägs vara mycket omfattande och just detta partitur var förmodligen långt och brett som ett ösregn, men det vållade inga som helst problem för Det Kongelige Kapell, under Michael Schönwandts eminenta ledning.

Avslutningsvis kommer jag nog att räkna herrar Holten och Schönwandts avskedsföreställning, som en av mina största operaupplevelser och det är väl precis så här man skall uppleva en avskedsföreställning. Naturligtvis hoppas jag på att herrarna återkommer till faderscenen och det kommer de alldeles säkert att göra. De är mer än välkomna!

Här ett smakprov från uppsättningen

Läs mer om handlingen/synopsis här

RECENSIONER
Skånska Dagbladets recension
SvD:s recension
Politiken
Berlingske Tidende

Produktionsteam:

Dirigent: Michael Schönwandt
Regi: Kasper Holten
Scenografi, kostymer och projektioner: Steffen Aarfing
Ljusdesign: Jesper Kongshaug
Videodesign: Steffen Aarfing och Signe Krogh
Dramaturg: Ida Elling Magnus

Medverkande:
Kejsaren: Johnny van Hal
Kejsarinnan: Sylvie Valayre
Barak: James Johnson
Baraks fru: Linda Watson
Amman: Susanne Resmark
Väktarinnan av templets tröskel: Anna Rydberg
Andarnas sändebud: Ludvig Lindström
Den enögde brodern: Kjeld W Christoffersen
Den enarmade brodern: Sten Byriel
Den puckelryggige brodern: Peter Arnoldsson
Den unge mannens stämma: Peter Lodahl
Falkens röst: Ylva Kihlberg
En röst från ovan: Johanne Bock
Stadsvakternas röster: Ole Jegindö Norup, Johan Hallsten, Stefan Cushion

Related posts

Kommentera