La Bohème på DKT Operaen

Gitta-Maria Sjöberg som Mimi – fotograf: Per Morten Abrahamsen

La Bohème på DKT Operaen

Med några tankar om värdet av nyinstuderingar

Som läsarna av denna blogg säkert känner till så ser jag regelbundet operaföreställningar och i början av förra veckan gavs det ett utmärkt tillfälle till ytterligare ett spontanbesök, eftersom jag fick en personlig inbjudan att utan kostnad få se föreställningen.

Det blev Giacomo Puccini´s “La Bohème”. Det är en opera som jag har sett ett stort antal gånger, Nu senast såg jag den på Metropolitan Opera i New York i slutet av oktober månad förra året.

Häromdagen såg jag den ytterligare en gång nu på Den Kongelige Opera i Köpenhamn. Det är den klassiska och välkända Michael Melbye uppsättningen och huvudanledningen till att jag önskade se den uppsättningen stavas Peter Lodahl, enligt min enkla uppfattning en av de främsta lyriska tenorerna på DKT. Som du kanske förstår så har jag redan sett även denna uppsättning, men då med Nils Jörgen Riis som Rodolfo. Den här uppsättningen innehåller också en del intressanta sångare bl.a Ludvig Lindström som jag tidigare har stiftat bekantskap med i Händels Jeptha.

Föreställningen som sådan är en nypremiär eller som danskarna kallar det repremiere. I ett par av de första föreställningarna sjöngs Mimi av Anna Netrebko, men till de föreställningarna hade jag inte en skugga av chans att få tag på en biljett. Enligt uppgift såldes dessa biljetter slut på mindre än en halvtimme.

Det är som jag tidigare har påpekat en klassisk uppsättning och med detta avser jag en föreställning som spelas som den gjorde förr.

I dessa tider av ständiga nyinstuderingar är det något som jag uppskattar mycket, men jag är inte någon principiell motståndare till nyinstuderingar, men när var och varannan uppsättning utspelar sig i en hotellvestibul så anser jag att utvecklingen går åt fel håll. Det är också ganska plågsamt att se en uppsättning där sångarna klär av och på sig utan att det egentligen behövs. Inte blir jag gladare när tenoren kommer in på scenen och avslutar sin på- och avklädning med att borsta tänderna samt spotta och fräsa direkt på scengolvet.

Det är min bestämda uppfattning att verket skall spelas såsom kompositören ursprungligen hade tänkt sig. Något annat är för mig otänkbart.

Från denna inställning gör jag dock ett avsteg, men det är egentligen på kompositörens egen inrådan och det gäller Richard Wagners verk och då speciellt Nibelungens ring i synnerhet.

Nu över till den aktuella föreställningen. Det bestående intrycket av föreställningen är helt och hållet beroende på kärleksparet, Gitta-Maria Sjöberg och Peter Lodahls insatser. Peter Lodahl har något skimrande i sin röst och han har sällan varit så till sin fördel som denna afton.

Sådana kvällar är ett operabesök ett rent och sant nöje och det är dessutom helt nödvändigt för att åtminstone jag skall orka se alla dessa uppsättningar som regissören har getts helt fria händer. Som jag tidigare har påpekat så är jag inte principiellt emot nyinstuderingar, men att förlägga Modest Musorgskijs helt underbara musik till nittonhundranittiotalets Moskva, med tunnelbanestationer och datorer på scen gör mig mycket tveksam.

Related posts

Kommentera