La donna del lago till Folkets Hus och Parker

La donna del Lago från Metropolitan Opera till FHP - synopsis La donna del Lago från Metropolitan Opera till FHP - synopsis

Det sägs i bland att det finns skäl till varför vi inte får uppleva en operaföreställning på ett operahus i Skandinavien. Ibland anges skälet att det är svårt att rekrytera de bästa sångarna som finns eller att det helt enkelt saknas sångare till en viss produktion.

Ibland bedöms från operahusens sida att verket inte håller för en uppsättning eller också har verket förlorat sin aktualitet och förväntas inte kunna uppskattas av dagens operapublik.

Enligt min uppfattning handlar det då oftast om sångare till barock. och belcanto-operor utan att  jag just nu kan ge en hel drös av exempel.

Metropolitan Opera tycks dock aldrig har problem att få tag på de bästa sångarna till sina uppsättningar och det gäller, tror jag, rent generellt och framför allt till de uppsättningar som vi kan ta del av via FHP:s digitala biografkedja.

I går kväll upplevde jag en opera som jag inte tidigare har sett eller upplevt nämligen Gioacchino Rossini´s La donna del lago eller Sjöfröken som den tydligen kallades på svenska. Det är en opera som vad jag vet inte har satts upp på våra breddgrader på många år och det närmaste jag har varit en föreställning är när Deutsche Oper i Berlin gav en konsertant version av verket för ett eller ett par år sedan.

Det var med en viss spänning jag emotsåg möjligheten att få uppleva detta opera seria verk av Rossini inte minst på grund av att det ju inte är fel att lyssna på annat än Askungen, Barberareni Sevilla eller Resan till Reims.

Det blev tyvärr nog en av mina allra tråkigaste operaupplevelser på många år. Visst det sjöngs tekniskt brilliant och skickligt, men totalt helt utan att jag lyckades bli berörd eller få en känsloupplevelse.

Det kan enklast beskrivas som en mycket deprimerande operaupplevelse som inte gav mig något större utbyte utan var mer att betrakta som en transportsträcka att få lördag att bli söndag.

Det blev varken en musikalisk, scenisk eller sånglig upplevelse. Sångarna, tre belcanto-sångare av absolut bästa märke var uppställda på scen och sjöng med all sin kraft rakt ut mot publiken och bevärdigade inte sin motspelare med en blick.

Scenografin bestod i princip av en tavla i bakgrunden och scenen var belägen på en uppbyggd höjd dit sångarna tog sig via en trappstege. Det var mörkt och dystert och den kända skotska dimman var synlig genom ett sorts teknisk lösning.

Sångtexterna som kunde läsas var utformade med vad jag uppfattade som ett språk som man kanske använde sig av i 1600-talets Skottland. Dystert tråkigt och ett språk som jag tror många kände sig främmande inför.

Första akten varade 2 timmar och det är ju nästan wagnermått dock utan hans fantastiska musik. Musiken blev aningen bättre  efter paus, men inte särskilt mycket mer upplyftande och egentligen hade jag nog gjort rätt om jag hade lämnat salongen i pausen.

Det är nog inte första gången som jag har noterat den önskan, men det brukar oftast bli bättre efter paus men jag har faktiskt gått i pausen från en operaföreställning på Gamle Scene i Köpenhamn, men det är nu nog närmast tjugo år sedan.

Det fanns ett par ljuspunkter i föreställningen, men det var ingen av soliststjärnorna som svarade för detta.

Bardkören i slutet av första akten tyckte jag var vackert och så uppskattade sånginsatserna av mezzosopranen Daniella Barcellona, men också Eduardo Valdes som Serano, men i övrigt var jag helt oberörd av föreställningen.

Publiken i New York var som vanligt entusiastiska och imponerade och på den sångarnas tekniska briljans kan jag inte klaga på, men som sagt jag kräver mer för att få en fin operaupplevelse

Om föreställningen

Upphovspersoner

Kreativt team

Regi: Paul Curran
Dirigent: Michele Mariotti
Scenografi och kostym: Kevin Knight
Ljusdesign: Duane Schuler
Projektionsdesign: Driscoll Otto

Medverkande

Joyce DiDonato
Daniela Barcellona
Juan Diego Florez
John Osborn
Oren Gradus
Eduardo Valdes
Olga Makarina
Gregory Schmidt