La Forza del destino 1862 synopsis

La Forza del destino 1862 synopsis

La forza del destino. Verdi tycks 1859 ha bekantat sig med den spanska pjäs som ligger till grund för operan och när tenoren Enrico Tamberlik, som hade sjungit Manrico i en framgångsrik uppsättning av Trubaduren i Sankt Petersburg, föreslog teaterledningen där att inbjuda Verdi till staden, valde han detta ämne för den nya operan. Piave sattes att bearbeta pjäsen under Verdis ledning och i november 1861 for Verdi till Sankt Petersburg för att vara med vid de sista repetitionerna, men primadonnan blev sjuk och premiären fick uppskjutas till 10 november 1862. Operan blev en stor succé, kanske inte minst tack vare den magnifika dekoren. Tsar Alexander II hade kommenderat ut ett helt regemente så att krigsscenerna skulle bli effektfulla.

I Italien gjorde Ödets makt dock ingen större lycka, så sex år senare beslöt Verdi att låta Ghislanzoni arbeta om librettot. Denna andra version hade premiär på La Scala i Milano den 20 februari 1869, och i den utformningen har operan blivit ett fast inslag i den internationella repertoaren.

La Forza del destino 1862 synopsis

Scen 1. Mordet. Sal hos markisen av Calatrava

Leonora och hennes kammarjungfru Curra är beredda att fly tillsammans med Leonoras älskade Don Alvaro, som hennes far markisen inte vill att hon har något samröre med.

Curra anklagar Leonora för att inte på allvar älska Don Alvaro, men Leonora protesterar: hon lämnar ju fosterland, fader, allt – för honom!

Don Alvaro kommer för att hämta Leonora, men av hänsyn till fadern vill hon nu vänta till i morgon med flykten. Don Alvaro berättar att han är av kunglig börd, född i fängelse: hans far gifte sig med den sista kvinnan av ätten Inka, de försökte återta makten – men avrättades. Leonora ändrar sig: nu vill hon genast ge sig av.

Markisen kommer in. När Don Alvaro skall lämna ifrån sig sin pistol, råkar vapnet gå av och träffar markisen, som innan han dör, förbannar sin dotter: “Ti maledico!”

Scen 2. Krigssång 1

Under ledning av Preziosilla hyllar kören kriget: “Viva la guerra!”

Scen 3 Möte 1 Fältläger

Don Alvaro har gått ut i kriget och önskar sig döden. Han tror att Leonora är död. Han räddar en annan officer – Don Carlo – från att bli dödad i ett bråk vid ett spel. De svär varandra evig trohet och går ut för att strida tillsammans.

Scen 4 Bön 1 På väg till klostret

Pilgrimer ber Gud om nåd. Leonora ber Gud bevara henne från sin bror, som hotat att döda henne

Scen 5 Möte 2 Sjukläger i fält

Don Alvaro har blivit allvarligt sårad i strid. Han ber Don Carlo förstöra de papper, som han förvarar i sin väska. Don Alvaro förs ut och Don Carlo öppnar väskan, där han finner ett porträtt av sin syster Leonora. Han förstår att Don Alvaro är faderns mördare. När Don Carlo förstår att Don Alvaro kommer att överleva, blir han överlycklig. Nu kan han döda både systern och mördaren.

Scen 6 Krigssång 2

Preziosilla och kören sjunger om krigets glädje: “Lorché pifferi e tamburo”

Scen 7 Bön 2 Utanför klostret

Leonora har kommit fram till klostret. Hon tror att Alvaro övergivit henne och seglat västerut. Hon ber Gud om nåd. Munkarnas sång hörs på avstånd. Fader Guardiano lovar – efter vissa invändningar – att hon skall få bo i en eremitgrotta, där tidigare en annan kvinna tillbringat sina sista dagar.

Scen 8 Krigssång 3

Preziosilla och kören sjunger om krigets vansinne och hyllar galenskapen; “Nella guerra é la follia!”

Scen 9 Möte 3 Fältläger

Don Alvaro har hämtat sig efter sin skada. Don Carlo avslöjar att han vet vem denne är: Don Alvaro – Indianen! Och att Leonora lever! Don Carlo utmanar Don Alvaro på duell, men den senare vill att de försonas. När Don Carlo förklarar att han tänker döda Leonora, tappar Don Alvaro besinningen och de båda männen börjar slåss – men blir avbrytna av soldater. Don Alvaro beslutar att gå i kloster.

Scen 10 Bön 3 I klosterkyrkan

Leonora upptas av munkarna i klostergemenskapen. Fader Guardiano förklarar att den som vågar närma sig hennes eremitgrotta kommer att drabbas av förbannelsen. Alla förenar sig i “La Vergine degli Angeli”.

Scen 11 Möte 4 En annan del av klostret

Don Carlo har lyckats leta upp Don Alvaro i klostret för att slutligen hämnas. Don Alvaro ber om nåd, men när Don Carlo kallar honom “mulatt” och ger honom en örfil, brister allt och de ger sig in i en kamp på liv och död.

Preziosilla och kören utgjuter sig över krigets härligheter: “Rataplan, della gloria pel soldato.”

Scen 13 Bön 4 Eremitgrotta

Leonora ber om frid “Pace pace”. Hon hör någon närma sig och hon förbannar denne.

Don Carlo har blivit dödligt sårad av Don Alvaro. Den senare ber om hjälp. Leonora och Don ALvaro känner igen varandra och hon förstår att han sårat hennes bror. Hon skyndar till broderns undsättning, men denne sticker genast ner henne, varpå han själv dör. Don Alvaro förbannar ödet

Fader Guardiano kommer in och talar ödmjukhetens ord och Don Alvaro finner sig i sitt öde. Leonora dör och fader Guardiano förklarar att hon uppstigit till Gud.

IN ENGLISH

Place: Spain and Italy
Time: around 1750

Francesco Maria Piave, librettist of the opera

Overture 

The music begins with the opera’s “Fate” motif, an ominous three Es unison in the brass.

Act 1 

The mansion of Leonora’s family, in Seville

Don Alvaro is a young nobleman from South America (presumably Peru) who is part Indian and who has settled in Seville where he is not very well thought of. He falls in love with Donna Leonora, the daughter of the Marquis of Calatrava, but Calatrava is determined that she shall marry only a man of the highest birth.

Despite knowing her father’s aversion to Alvaro, Leonora is deeply in love with him, and she determines to give up her home and country in order to elope with him. In this endeavor, she is aided by her confidante, Curra. (Me pellegrina ed orfana – “Exiled and orphaned far from my childhood home”).

When Alvaro arrives to fetch Leonora, she hesitates: she wants to elope with him, but part of her wants to stay with her father; she eventually pulls herself together, ready for their elopement. However, the Marquis unexpectedly enters and discovers Leonora and Alvaro together.

He threatens Alvaro with death, and in order to remove any suspicion as to Leonora’s purity, Alvaro surrenders himself. As he flings down his pistol, it goes off, mortally wounding the Marquis, who dies cursing his daughter.

Act 2 

Scene 1: An inn in the village of Hornachuelos

About a year has passed since the death of the Marquis of Calatrava. While fleeing the scene, Leonora and Alvaro became separated, and neither has made any concerted effort to find the other.

In this scene, the Alcalde, several peasant muleteers, Don Carlo of Vargas (the brother of Donna Leonora), and many others are gathered in the kitchen of the inn as dinner is served. Don Carlo, disguised as a student from Salamanca and using the fictitious name Pereda, is now seeking revenge against Alvaro and Leonora for dishonoring the family name. (Son Pereda son ricco d’onore – “I am Pereda, of honorable descent”).

During the supper, Preziosilla, a popular young gypsy girl, arrives, and she tells the young men’s fortunes and exhorts them to enlist in the war (Al suon del tamburo – “When side drums rattle”) for Italy’s freedom which all agree to do. Leonora arrives in male attire, on her way to a nearby monastery, but luckily she slips away without being discovered by Carlo.

Scene 2: A monastery nearby

Leonora has come to take refuge in the monastery to live out her remaining days secluded from the rest of mankind. (Son giunta! … Madre, pietosa Vergine – “I’ve got here! Oh, thank God!”) After a somewhat surly reception by Fra Melitone, she tells the abbot, Padre Guardiano, her true name and her wish to spend the remainder of her life in the monastery’s hermitage.

The abbot recounts the trials she will have to undergo. Leonora, Padre Guardiano, Fra Melitone, and the other monks join in prayer as she is accepted in the hermitage.

Act 3 

Scene 1: A forest near Velletri, in Italy

Meanwhile Don Alvaro has joined the Spanish army under the name of Don Federico Herreros (La vita è inferno all’infelice … O tu che in seno agli angeli – “Life is a hell to those who are unhappy….Oh, my beloved, risen among the angels”).

One night he saves the life of Don Carlo who is serving in the same army under the name of Don Felix Bornos. They become close friends and go side by side into the Battle of Velletri, an historical event which occurred in 1744.

Scene 2: The officers’ quarters

In one of these engagements Don Alvaro returns, believing himself to be mortally wounded. He entrusts to Don Carlo’s care a valise containing a bundle of letters which he orders his friend to destroy as soon as Don Alvaro dies: (Solenne in quest’ora – “Swear to me, in this solemn hour”).

Don Carlo has sworn not to look at the contents of the letters; but he becomes suspicious of his friend. (Morir! Tremenda cosa! … Urna fatale del mio destino – “To die! What an awesome thought…Get away, fatal lot sent to my Destiny!”).

He opens the valise, finds his sister’s picture, and realizes Alvaro’s true identity. At that moment a surgeon brings word that Don Alvaro may recover. Don Carlo is overjoyed at the idea of avenging his father’s death.

Scene 3: A camp near the battleground

Having recovered, Alvaro is confronted by Carlo. They begin to duel, but are pulled away from each other by the soldiers. As they restrain Carlo, the anguished Don Alvaro vows to enter a monastery.

The soldiers gather. Trabucco, the peddler, tries to sell them his wares; Fra Melitone chastises them for their godless ways; and Preziosilla leads them in a chorus in praise of the military life (Rataplan, rataplan, della gloria – “Rum-tum-tum on the drum is the music that makes a soldier’s martial spirit rise”).

Act 4 

Scene 1: The monastery

1860s postcard showing act 4

Impoverished peasants from the region approach Fra Melitone at the monastery at Hornachuelos for food and Padre Guardiano gently scolds Melitone for his less than charitable behavior towards them. Don Carlo then approaches, having learned of the presence of Don Alvaro there.

Under the name of Father Raphael, Alvaro has indeed entered the monastery, near which is Leonora’s cave. Don Carlo forces him into a fight (Le minacce, i fieri accenti – “May the winds carry off with them”).

Scene 2: A desolate spot near Leonora’s hermitage

Jose Mardones [es], Enrico Caruso and Rosa Ponselle in a 1918 Metropolitan Opera performance

Leonora prays that she may find peace in death (Pace, pace mio Dio! – “Peace, O mighty Father, give me peace!”). Alvaro runs in, calling for help, having mortally wounded Carlo in their duel.

The two lovers recognize each other. Leonora seeks her brother and, as she bends over him, he stabs her in the heart. The dying Leonora returns, supported by Padre Guardiano; he and Alvaro pray to heaven as she dies.

[Original version: Overcome by the guilt at having killed or caused the death of all the Calatravas, Alvaro jumps to his death into the nearby ravine, cursing humankind, over the protests of Father Guardiano].

UPPHOVSPERSONER

Musik: Giuseppe Verdi|Text: Francesco Maria Piave efter Angel de Saavedras:” Don Alvaro o La fuerza del sino “|

Premiär

Premiär på Kejserliga teatern i S:t Petersburg 10 november 1862.

Libretto

Mer att läsa