La Traviata 2020 på SVT-Play en tråkig historia

La Traviata Metropolitan Opera 2016 synopsis

Av olika skäl missade jag Michael Mayers nyuppsättning av Verdis La Traviata när den visades på Spegeln i Malmö direkt från Metropolitan Opera i New York. Ett av skälen var alldeles säkert kombinationen av sångarna med Diana Damrau och Juan Diego Florez som kärleksparet och Quinn Kelsey som den äldre Germont. I min operavärld en nästan omöjlig kombination. Det är i sig väl meriterade sångare var och en för sig, men inte tillsammans.

La Traviata 2020 på SVT-Play en tråkig historia

Till saken hör också att jag har rent allmänt svårt  att tåla Diana Damrau och inte minst i partiet som den levnadsglada men svårt lungsjuka Violetta Valéry. Även om jag inte har mycket att anmärka på hennes vokala insatser så gör hon ett tråkigt och dystert intryck och det drar ner mitt helhetsintryck av föreställningen.

Den peruanske belcanto-tenoren Juan Diego Florez, som jag annars är en stor beundrare av, känns som aningen felaktigt rollbesatt här.

Tillsammans gör de en trovärdig skådespelaremässig insats och på ett plan anser jag att deras röster passar som hand i handske, men särskilt berörande blir det aldrig.

Scenografiskt upplever jag det som en mörk och dyster tillställning och att inleda en föreställning med den egentliga slutscenen har jag svårt att ta till mig.

Till den inte alltför positiva upplevelsen bidrar säkert också förläggningen till en högborgerlig parisisk miljö av snittet annu dazumal. Den eleganta och alldeles säkert tidsenliga kostymprakten imponerade inte särskilt och bidrog definitivt inte till att lyfta ljuset.

En del regigrepp får också betraktas som alldeles utmärkta och då tänker jag främst på att vi nu fick se Alfredos syster, som egentligen är huvudorsaken till  den vilsefördas tragiska öde.

Det musikaliska framförandet under ledning av Yannick Nézet-Séguin, Metropolitans nye musikchef, tillsammans med Metropolitans Operakör  betraktar jag som en av föreställningens absoluta höjdpunkter.

Vokalt fanns det flera inslag att njuta av till exempel av Kristin Chávez som Flora och Maria Zifchak som Annina men också Jeongcheol Cha som markis D’Obigny och Kevin Short som Dr Grenvil.

Bäst på plan var utan tvekan den amerikanske barytonen Quinn Kelsey som gestaltade den äldre Germont. Han lyckades faktiskt med det som Diana Damrau borde ha gjort, att hitta Una furtima lagrima i mina ögon.

Detta var den tredje uppsättningen av La Traviata som jag hittills har upplevt i år och fler blir det säkert. Största behållningen fick jag av Kungliga Operans version i regi av Ellen Lamm och med Ida Falk Winland, Bror Magnus Tödenes och Karl-Magnus Fredriksson i de ledande rollerna. Det var en föreställning helt i min smak

Avslutningsvis kan du se föreställningen på SVT-Play t o m 17 juni i år.

Om föreställningen

Premiär på Metropolitan Opera 15.12.2018 Sett via SVT-Play 19.4.2020

Upphovspersoner

Musik: Giuseppe Verdi|Libretto: Francesco Maria Piave

Konstnärligt team

Dirigent: Yannick Nézet-Séguin
Regi: Michael Mayer
Scenografi: Christine Jones
Kostymdesigner: Susan Hilferty
Ljusdesigner: Kevin Adams
Koreografi: Lorin Latarro

Medverkande

Violetta: Diana Damrau
Alfredo: Juan Diego Flórez
Germont: Quinn Kelsey
Flora: Kristin Chávez
Gastone: Scott Scully
Baron Douphol: Dwayne Croft
Marquis D’Obigny: Jeongcheol Cha
Dr. Grenvil: Kevin Short
Annina: Maria Zifchak
Giuseppe: Marco Antonio Jordão
Budbäraren: Ross Benoliel
Germont’s dotter: Selin Sahbazoglu
Dansare: Garen Scribner
Dansare: Martha Nichols

Mer att läsa