Urpremiär för L Orfeo 27.2 1607, opera med prolog och fem akter. Wermland Opera´s version klarades av på mindre än två timmar inklusive en paus på tjugo minuter. Bakom uppsättningen står det konstnärliga teamet som satte upp succén La Bohème förra våren på NorrlandsOperan.
L Orfeo musikteater Wermland Opera 2014
Karlstad
Det fanns två orsaker till att jag var spänd på att få uppleva L´Orfeo dels ville jag kolla om Kristofer Steens framgång var engångsföreteelse dels tillhör verket ett av de verken som jag inte tidigare har upplevt. Dessutom är uppsättningen intressant eftersom jag just har avnjutit Glucks Orfeus och Evrydike på GöteborgsoOperan för mindre än en månad sedan, men inte för att på något sätt göra en jämförelse eller utse vilket verk som var bäst. Av någon anledning har jag alltid svårt att bedöma och därmed framhålla just regissörens insats och därför konstaterar jag att det sammantaget var en förnyad framgång för det konstnärliga teamet som helhet.
I går kväll skrev jag , direkt efter föreställningens slut på sociala medier att jag upplevde L´Orfeo mer som ett musikdramatiskt verk än en operaföreställning.
Efter en natts sömn är jag fullt beredd att revidera min uppfattning dvs jag står fast vid att det är ett musikdramatiskt verk, men utan dramatik. Eller uttryckt på ett annat sätt: musikteater.
Det var en stark visuell upplevelse, en scenografisk och ljusresa till underjorden där tankarna förde mig tillbaka till Robert Lepage version av Rhenguldet på Metropolitan Opera men också Ragnarök som jag upplevde här på Wermland Opera 2011.
Claudio Monteverdi
Det är första gången jag upplever Monteverdi´s L´Orfeo, men jag är ju inte helt obekant med hans värld, där såväl Poppeas kröning som Ulysseus hemkomst är ytterst välbekanta verk som jag har upplevt ett flertal gånger.
Orfeus-myten
Det går inte heller att hävda att Orfeus-myten är okänd för mig, men visst hade min upplevelse av gårdagens premiärföreställning blivit djupare och starkare om jag i förväg hade kunnat läsa in synopsis i programbladet, vilket alltså inte var möjligt. Kristofer Steens synpunkter i programbladet är intressanta, men räcker inte riktigt till för att jag skall kunna följa händelseförloppet på scen dvs att fullt ut förstå handlingen.
Musikaliskt upplevde jag det som en mycket stor skillnad mellan Glucks Orfeus och Evrydike och Monteverdi´s version. Här upplevde jag musiken som mer rytmisk med slagverk och blås-sektionen i förgrunden dock inte direkt på bekostnad av stråkinstrumenten, medan Glucks musik är mycket mer berörande.
Ole Bang och Moto Boy
Största behållningen av upplevelsen räknar jag den melodiösa blandningen av opera-musikal- och rena popröster och här vill jag särskilt framhålla Moto Boy och Ole Bang.
Första akten var ingen större upplevelse, men det är ju inte precis ovanligt att det är så även i andra förställningar. I andra akten tog föreställningen tag i mig och det blev både sceniskt och sångligt mycket bättre än första akten.Här utmärkte sig framförallt “duon” Christer Nerfont och Ole Bang som Karon inte minst rent sceniskt.
Bland operarösterna imponerade framförallt damerna med AnnLouice Lögdlund i spetsen, medan huvudpersonen i egenskap av tenoren Jan Kyhle använde sin utmärkta musikalstämma.
Sammanfattningsvis var föreställningen att betrakta som en utmärkt scenupplevelse inte minst tack vare den fantastiska scenografiska lösningen och av döma av publikreaktionerna och spridda bravo-rop uppskattades också det musikaliska innehållet
Om föreställningen
Upphovspersoner
Musik: Claudio Monteverdi
Libretto:
Produktionsteam
Dirigent & arrangör: Hans Ek
Regi: Kristoffer Steen
Scenografi & ljusdesign: Linus Fellbom
Kostymdesign: Behnaz Aram
Ljuddesign: Hans Surte Norin
Musikalisk instudering: Eric Skarby
I rollerna
Orfeo: Jan Kyhle
Eurydice: Anna-Maria Krawe
Silvia/ Pluto: AnnLouice Lögdlund
Herde/Karon: Ole Bang
Herde/Karon: Christer Nerfont
Nymfen/Proserina: Cecilie Nerfont Thorgersen
La Musica: Birgit Bidder
La Musica: Moto Boy
Läs mer
- Om Claudio Monteverdi
- Wermland Opera
- Karin Helander i SvD
- Lennart Bromander i Aftonbladet
- Ditte Hammar i Nummer.se