Manon en positiv överraskning från Metropolitan

Manon en positiv överraskning från Metropolitan

Björn Ekblom, min opera vän i Lidköping, har sett Jules Massenets Manon på Folkan  och här kan du läsa hans recension

Manon – en positiv överraskning från Metropolitan

Jag gick till Folkan, ganska nollställd i sinnet. Ofta går jag ut från en sällan spelad opera, med full förståelse för, varför den är så sällan spelad. Jules Massenets Manon blev dock en mycket angenäm upplevelse.

Det är svårt att diskutera Manon utan att dra paralleller till Puccinis mer spelade Manon Lescaut, med samma litterära förlaga. I en sådan jämförelse vinner Puccini knappt då det gäller det musikaliska. Hans opera innehåller ju flera riktigt välkända örhängen. Massenets musik har inte riktigt den genomslagskraften, men är för den skull högst njutbar.

Dramaturgiskt vinner dock Massenet. Hans historia är ett mer flödande berättande av en historia, medan Puccinis rapsodiska berättande känns mer ologiskt och svårt att följa. Operan är en slags syntes av de två franska operastilarna Opéra Comique och Grand Opéra. Den har talad dialog bitvis, men den stora operans femaktsformat och balettstycket i akt tre.

Metropolitan hade valt att låta historien, som skrevs 1731, utspela sig i Massenets samtid, det sena 1800-talet. Tidsmarkörena var lite vaga och fanns främst i kostymeringen. Scenografin däremot var stram och stiliserad, men för den skull inte lättarbetad. Det var inga snabba scenbyten vi fick bevittna.

Aktörerna gjorde genomgående ett bra jobb och valet av sångare var genomtänkt. Det var sångare som klädde sina karaktärer bra. Lisette Oropesa i titelrollen var dock den, som klart vann samtliga grenar. En uppvisning i lyrisk sopransång med bel cantokvalitét (trots att det inte är en bel cantoopera) och dessutom ett trovärdigt skådespeleri.

Michael Fabiano, som hennes älskade, matchade henne inte riktigt fullt ut. Hans kraftfulla och tonsäkra tenorstämma saknade modulation och hade ofta mer styrka än sceniskt uttryck. Skådespelarmässigt nådde han inte heller riktigt upp till sin söta motspelerskas nivå.

En röst, som jag gärna hör mer av, tillhör polacken Artur Rucinsky, som sjöng rollen som Manons kusin. Han visade också en god komisk talang. Det var en helt ny bekantskap för mig, men det är ett namn jag vill lägga på minnet.

Orkestern leddes av Maurizio Benini. Varje gång jag ser hans, lite fladdriga, dirigentstil, så funderar jag på, ifall den fantastiska orkestern låter så bra på grund av eller trots hans agerande. För orkestern och även kören på Mets scen hör till de allra bästa i världen.

Sammantaget blev det alltså en angenäm afton, där de dryga 4 timmarna försvann snabbt.

BJÖRN EKBLOM

LÄS MER

Handling/synopsis här

KONSTNÄRLIGT TEAM

Regissör: Laurent Pelly
Kostymdesigner: Laurent Pelly
Scenografi: Chantal Thomas
Ljusdesigner: Joël Adam
Koreografi: Lionel Hoche
Dirigent: Maurizio Benini

I ROLLERNA

Lisette Oropesa (Manon),
Michael Fabiano (Le Chevalier des Grieux),
Carlo Bosi (Guillot de Morfontaine),
Artur Ruciński (Lescaut),
Brett Polegato (de Brétigny),
Kwangchul Youn (Comte des Grieux)

Läs mer