Maskeradbalen Folkets Hus och Parker biografer

Karikatyr av Delfico

Scribe skrev ursprungligen sitt libretto om mordet på Gustav III till Rossini, men det var Auber som 1833 satte musik till den. 1857 började Verdi intressera sig för Scribes text och bad Somma bearbeta den efter Verdis egna föreskrifter. Kung Gustav III blev därför till hertig av Pommern och titeln ändrades till La vendetta in domino. Operan var tänkt för Teatro San Carlo i Neapel, men då Verdi kom dit i januari 1858 fick han stora problem med censurmyndigheterna, som efter italienaren Felice Orsinis attentatsförsök mot den franske kejsaren Napoleon III utanför operan i Paris, inte ville tillåta att man visade ett kungamord på scenen. Flera krav på ändringar ställdes: handlingen skulle förläggas till medeltiden då den inte fick utspelas i Sverige, huvudpersonen fick inte vara en kung, mördarens hustru måste göras om till hans syster. Festen som omramade mordet skulle strykas och titeln måste följaktligen också ändras. Luigi Alberti, chef för San Carloteatern, skrev ett nytt libretto: Adelia degli Adimari och förlade handlingen till Florens 1385. Verdi vägrade godkänna denna version och vände sig istället till operahuset i Rom, där operan tilläts om den utspelades utanför Europa. Efter olika idéer bestämde sig Verdi för 1600-talets Boston och arbetsnamnet på operan blev åter La vendetta in domino men ändrades slutligt till Un ballo in maschera. Kung Gustav blev greve Riccardo Warwick, guvernör i Massachusetts, och mördaren Anckarström blev guvernörens sekreterare Renato. “Bostonversionen” uruppfördes på Teatro Apollo i Rom den 17 februari 1859 och sattes därefter upp i New York 11 februari och i London 15 juni 1861.

Akt I

På det kungliga slottet i Stockholm väntar hovfolket på en audiens med kung Gustav III. Bland dessa finns en grupp konspiratörer som leds av grevarna Horn och Ribbing. Kungen gör entré. På gästlistan till maskeradbalen ser kungen Amelia, hustru till hans sekreterare och vän Anckarström, och han funderar på den kärlek han i hemlighet hyser för henne.

När Anckarström och kungen är ensamma tillsammans varnar han kungen för en komplott, men Gustav tar inte hotet på allvar. Den unge pagen Oscar berättar för kungen om spådamen Ulrica Arvidsson, som står anklagad för häxeri och hotas av förvisning. Kungen vill bilda sig en egen uppfattning och beslutar sig för att söka upp henne inkognito.

I ett hus nära hamnen åkallar madame Arvidsson andarna och berättar för sjömannen Cristiano att han ska bli förmögen och få en befordran. Den förklädde kungen stoppar i hemlighet pengar och handlingar i Cristianos ficka, och när denne upptäcker att spådomen slagit in börjar alla hylla madame Arvidsson.

Madame Arvidsson

Sedan skickar madame Arvidsson bort alla andra för att ta emot Amelia, medan Gustav gömmer sig för att tjuvlyssna. Amelia plågas av sin kärlek till kungen och ber om hjälp. Madame Arvidsson råder henne att plocka en viss ört efter mörkrets inbrott. Amelia ger sig av och Gustav bestämmer sig för att följa efter henne senare samma kväll.

Pagen Oscar och hovfolket anländer, och kungen ber madame Arvidsson att spå i hans hand. Hon berättar att han kommer dö för en väns hand, men kungen skrattar bara och frågar om mördaren har något namn. Madame Arvidsson berättar att den förste personen som tar honom i hand, han är det. Anckarström jäktar in och tar kungens utsträckta hand, vilket kungen tar som ett bevis på att profetian är falsk – Anckarström är ju hans bäste vän. Folket känner nu igen och hyllar sin konung. Konspiratörerna muttrar missbelåtet.

Akt II

Senare samma kväll följer Amelia rådet från madame Arvidsson och ger sig ut efter örten för att förhoppningsvis bli fri från sitt begär till kungen. När Gustav ger sig till känna ber hon honom först att gå, men till slut kan ingen av dem förneka den kärlek de båda känner. Anckarström dyker plötsligt upp för att varna kungen för lönnmördare och Amelia döljer skyndsamt sitt ansikte under en slöja. Kungen flyr, men innan dess får han Anckarström att lova att eskortera damen till staden utan att försöka ta reda på vem hon är. När konspiratörerna hittar Anckarström istället för det tilltänkta offret börjar de fälla fräcka kommentarer om damen med slöja. Amelia inser att hennes make hellre skulle strida och dö än att bryta ett löfte till Gustav, så hon tar av sig slöjan för att rädda honom. Den pinsamma situationen roar konspiratörerna något oerhört och de gör narr av Anckarström. Chockerad över kungens svek och hustruns otrohet går Anckarström med på att möta Horn och Ribbing nästa dag.

Akt III

Hemma i lägenheten hotar Anckarström att slå ihjäl Amelia, men beviljar henne en sista önskan: att få träffa deras lille son. Först när hon har gått inser Anckarström att det är kungen han borde hämnas på, inte Amelia. När Horn och Ribbing knackar på förklarar Anckarström att han vill gå med i komplotten. Männen drar lott om vem som ska mörda kungen och Anckarström tvingar Amelia att dra “vinnaren”. Anckarström jublar när hans eget namn står på lappen. Oscar knackar på med en inbjudan till maskeradbalen – ett gyllene tillfälle för mördarna. Amelia beslutar sig för att varna kungen

Under tiden har kung Gustav i sin ensamhet beslutat ge upp sin kärlek och sända Amelia och Anckarström till Finland. Oscar kommer med ett anonymt brev som varnar honom för komplotten, men kungen vägrar låta sig skrämmas och beger sig till balen. I balsalen försöker Anckarström få Oscar att avslöja vad kungen har klätt ut sig till. Pagen svarar undvikande men berättar till slut vad han vill veta. Amelia försöker än en gång varna kungen, men han vägrar att fly. Han betygar henne än en gång sin kärlek och berättar att han beslutat skicka iväg henne och hennes make. I samma stund som de tar farväl av varandra skjuter Anckarström kungen. Med sina sista andetag förlåter kungen sin mördare och berättar att han hållit Amelia kär. Han intygar dock hennes oskuld. Folket prisar kungens godhet och stora generositet.

Premiär

Premiär på Teatro Apollo i Rom den 17 februari 1859. Skall se föreställningen: 8.12.2012 på Folkets Hus/Parkers digitala biografkedja

Upphovspersoner

Musik: Giuseppe Verdi|Text: Antonio Somma, efter Scribe.

Libretto

Originalversionen

Verdi´s ursprungliga version