Mästersångarna i Nürnberg GöteborgsOperan 2010

Mästersångarna i Nürnberg GöteborgsOperan 2010 Anders Lorentzson (Hans Sachs) och Åke Zetterström (Sixtus Beckmesser) - foto: Mats Bäcker

I lördags kväll var jag med äldsta dottern och min gode operavän J och såg ”Mästersångarna i Nürnberg”. Det var en delad upplevelse som hade varit planerad sedan oktober månad förra året. Mästersångarna i Nürnberg GöteborgsOperan 2010

Det är ju som bekant inte en opera som spelas var och varannan dag. I Göteborg har den inte spelats sedan 1930-talet och det är nog mer än fyrtio år sedan den sattes upp på Kungliga Operan.

Med detta vill jag ha sagt att då gäller det att passa på när tillfälle ges. Jag har dock sett föreställningen på Det Kongelige Teater i Köpenhamn för ett tiotal år sedan.  Dessutom har jag sett den ett antal gånger från Metropolitan Opera via Metplayer.

Förväntningar var med andra ord höga trots att jag inte har hört så mycket positivt om denna uppsättning.   En del av kritiken, framförallt den i mitt husorgan tidskriften OPERA kan jag i ärlighetens namn inte påstå att jag förstod.

Dessutom är det ändå på det viset att andras recensioner, särskilt kultursidorna, inte imponerar särskilt mycket på mig. Enligt min uppfattning använder de bara en massa konstiga och sällan använda ord och uttryck för att beskriva sina upplevelser och tyckanden.

Om verket

”Mästersångarna” är ju Wagners enda komiska opera och dessutom den enda som beskriver verkliga människor. Åtminstone om man bortser från hans ungdomsverk. Han har förlagt handlingen till 1500-talet, men föreställningens regissör John Dew hade valt att förlägga handlingen till kompositörens tid. Av ett skäl som jag ännu inte är riktigt säker på att jag har förstått.

Egentligen har det kanske inte så stor betydelse och det påverkar inte min uppfattning av föreställningen. I varje fall inte på något negativt sätt. Det verkar som det är en ny trend bland dagens regissörer att förlägga handlingen till kompositörens tid, vilket jag i princip inte gillar.   Jag är av den bestämda uppfattningen att verket skall spelas på det sätt som kompositören har angivit. Punkt och slut.

Handlingen i operan är ju egentligen ganska banal, men det är ju den också i andra operor. Pojke möter flicka, kärlek och tycke uppstår men många hinder skall klaras av innan de i slutet får varandra. Bland annat måste friaren vinna en sångtävling för en dotter till en mästersångare får bara gifta sig med just en mästersångare, även om hon har själv det sista avgörandet. Ingen kan tvinga henne att gifta sig med vinnaren, men hon tvingas att välja bland mästersångarna.

Det var en mycket fin musikalisk upplevelse med en effektiv speltid på mer än fyra timmar, vilket förmodligen är Wagners längsta opera.

Det var mycket fin musik och GO:s orkester gjorde verkligen sitt bästa för att inte säga att de verkligen var i sitt esse under ledning av dirigenten Olaf Henzold. Imponerad blev jag också av GO:s utmärkta kör denna gång förstärkt med EXTRAKÖR. Fint inslag var också lärjungarnas olika dansinslag och uppskattat inslag var när artisterna steg in på parkett och på balkongerna.

Bland sångarna imponerade en del mycket medan friaren lämnade något i övrigt att önska, men han hade kanske en dålig dag, men det är kanske mest rättvist att skriva att han var ojämn? Det vet jag inte säkert, men en stor besvikelse var hans framträdande.

Det är också svårt att bedöma flera av sångarna eftersom de har så små partier, men jag var djupt imponerad av Nattvakten som sjöngs av Sami Yousri, men det gäller också Mattias Nilsson som sjöng Konrad Nachtingall och Mats Persson som sjöng Fritz Kothner, bagaren. Totalt sett tyckte jag också att Johan Schinkler var bra.

Bäst på plan var ju utan tvekan Anders Lorentzon som sjöng skomakaren Hans Sachs långa och krävande parti, tätt följd av Åke Zetterströms stadsskrivare, Beckmesser. Den karlen tycktes ha oanade komiska resurser och så kunde han ju dessutom sjunga, vilket han ju i och för sig har bevisat tidigare.

Mycket bra tyckte jag att Mathias Zachariassen var som David och Sara Andersson som Eva guldsmedens dotter, och på Ingrid Tobiasson kan jag ju inte heller klaga.

Sammanfattningsvist var det en trevlig kväll på operan, precis som det ju skall vara.   Den enda egentliga besvikelsen svarade riddaren från Franken för; den amerikanske wagnertenoren Richard Decker, som sjöng Walther von Stolzing.

Om föreställningen

Upphovspersoner

Musik och text: Richard Wagner

Konstnärligt team

Dirigent: Olaf Henzold
Regissör: John Dew
Scenograf: Heinz Balthes
Kostymdesigner: José Manuel Vázqez
Ljussättare: Torkel Blomkvist
Koreograf: Mei Hong Lin

Medverkande mästersångare

Hans Sachs: Anders Lorentzson
Veit Pogner: Johan Schinkler
Kunz Vogelsang: Ingemar Anderson
Konrad Nachtigall: Mattias Nilsson
Sixtus Beckmesser: Åke Zetterström
Fritz Kothner: Mats Persson
Balthasar Zorn: Iwar Bergkwist
Ulrich Eisslinger: Sten Pernmyr
Augustin Moser: Mattias Ermedahl
Hermann Ortel: Andreas Lundmark
Hans Schwarz: Michael Schmidberger
Hans Foltz: Peter Loguin
Walther von Stolzing: Richard Decker
David: Mathias Zachariassen
Eva Pogner: Sara Andersson
Magdalene: Ingrid Tobiasson
En nattväktare: Sami Yousri

Mer att läsa