Musikaler i London under en vecka

Billy Elliot firar fem år

Musikaler i London under en vecka

Som läsarna av Operalogg knappast har kunnat undgå så är jag strandsatt i London. Detta på grund av vulkanutbrottet på Island.

För att på bästa sätt fördriva tiden har har jag sett ett antal musikaler i Londons West-End.

Om man på ett korrekt sätt skall sammanfatta musikalscenen här så är nästan alla musikaler gjorda efter en filmsucce, några är ganska bra medan andra lämnar något i övrigt att önska. Exempel är:
Billy Elliot
Grease
Legally Blonde
Sister Act
Priscilla, Queen of the Desert
med flera

Billy Elliot handlar om en gruvarbetarson, moderlös, vars högsta dröm är att bli balettdansare. Detta är något som hans omedelebara omgivning i form av bror och fader kraftigt motsätter sig. Ja, man kan nog nästan påstå att hela byn där han bor var emot idén som sådan. I byn skulle alla, från far till son arbeta i gruvan annars var man inte att betrakta som en riktig man.

Som i alla musikaler slutar även denna lyckligt. Det är liksom nödvändigt. Samtidigt med dessa händelser pågick den årslånga strejken som ju inte slutade lyckligt för gruvarbetarna och deras familjer eftersom de tvingades att avbryta strejken utan att få igenom sina krav på förbättrade levnadsvillkor. Det var den konservativa regeringen under ledning av Margaret Thatcher beslöt att sätta in polismakten för att bryta strejken.

Musiken är skriven av Elton John och innehöll också ett fantastiskt vackert balettstycke av Peter Tjajkovskij.
Sammanfattningsvis var det en väl tillbringad eftermiddag pa Victoria Palace alldeles vid sidan av Victoria Station.

När det gäller Priscilla öknens drottning bygger också den på en succéfilm från mitten av 1990-talet. Inte heller denna film har jag sett men jag har iallafall hört talas om den. Filmen handlar om tre homosexuella man som lämnar sitt ordinarie liv som dragshowsartister i Sidney och beger sig ut på en lång och mödosam resa till Alice Spring, som i förhållande till Sidney ligger långt borta från all ära och redlighet. Bussen de färdas i döps till Priscilla och denna blir deras hem de närmaste veckorna.

I en av rollerna hördes och sågs Jason Donovan som jag visserligen har hört talas om men inte direkt kan placera i sitt rätta sammanhang, men förmodligen har jag sett honom i en tidigare musikal.

Roligast enligt min uppfattning var dock Oliver Thornton som hette Adam som man och Felicia som kvinna, men även Don Gallagher som Bernadette var utmärkt. Liksom John Bowe som Bob. Men rent sångligt var det de tre Divas som svarade för de bästa prestationerna som t o m inkluderade ett par arior Delirio vano E Questo och Sempre Libera från La Traviata.

Musiken i övrigt var ett hopkok av kända och för mig okända musikstycken utvalda och sammanställda av regissören Simon Phillips, som för övrigt också regisserar opera bl.a. Brittens Billy Budd för Staatsoper i Hamburg.

Sammanfattningsvis anser jag att detta var den överlägset bästa musikupplevelsen, men att kalla Priscilla för en musikal är knappast korrekt, men en härlig och fartfylld upplevelse blev och detta inte minst beroende den utbredda entusiasmen bland ensemblen.

Billy Elliot är kanske mer att rubricera som en musikal även om det kanske är ett gränsfall. Föreställningen går nu på sitt femte år och stycket har vunnit inte mindre än tio olika musikpriser, men det är ju inget emot Les Miserables som i år firar sitt tjugofemte år dock inte med samma sångare eller scen. Men vad är det mot Agatha Christies pjäs The Mousetrap som nu är inne på sitt femtioåttonde år. Det måste vara ett oslagbart rekord?

Dessutom har jag sett Jersey Boys som handlar om Frankie Valli och The Four Season. Den upplevelsen kan enklast sammanfattas som att här hördes musik av hög igenkänningsfaktor. Det kändes alldeles utmärkt och var säkert bra för det allmänna välbefinnandet.

I söndags såg jag Thriller på en gammal hårt nedsliten teater och det kan jag ju inte med bästa vilja i världen påstå var en bra upplevelse, men så är jag nog inte heller ett riktigt Michael Jackson fan, även om jag gillar några av hans låtar. Och visst det fanns ju ljusglimtar även har, men de var för få och kunde inte rädda upp föreställningen till någon höjdarupplevelse. Anledningen till att jag överhuvudtaget gick på föreställningen var för att jag behövde en stunds avkoppling efter att ha tillbringat halva dagen i Londons tunnelbanesystem på jakt efter en biljett hem till Malmö. På söndagarna är de flesta teatrarna stängda, men jag hade egentligen kanske tänkt att se Legally Blonde men dit hann jag inte i tid till föreställningens början.

I övrigt har har jag sett Love Never Dies, Phantom of the Opera, Hair och Oliver, men till dessa föreställningar återkommer jag i ett par senare inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant?