Love never dies 2010

Love never dies 2010
78 / 100

Love never dies på Londonscenen 2010: Idag är det torsdag förmiddag och jag är fortfarande kvar i London; stranded som man säger här, men jag har stora förhoppningar om att kunna komma hem ikväll. Vad är det man säger borta bra men hemma bäst? I väntan på ett definitivt besked om hemresan passar jag på att skriva ner mina tankar om några av veckans höjdpunkter.

Love never dies 2010

I fredags kväll var jag och såg Love Never Dies pa Adelphi Theater. Det är uppföljaren till Phantom of the Opera och musiken är naturligtvis komponerad av Andrew Lloyd Webber, förlåt Lord Webber, som han numera har rätt att tituleras.

Love never dies

Love Never Dies hade sin världspremiär den nionde mars i år. Jag hade tänkt att jag skulle passa på tillfället att se föreställningen nu när jag ändå var i London, men om sanningen skall fram så trodde jag inte att det skulle finnas stora möjligheter till detta. Ingenstans bland Londons alla biljettkiosker gick det att köpa biljetter så när jag hade fått bekräftat att mitt plan, precis som alla andra var inställt beslöt jag mig for att försöka få en biljett direkt i teaterns biljettlucka.

Och det var inget problem visserligen kostade biljetten sextio £ men det fick det vara värt. Efter denna veckas upplevelse lär det nog dröja innan jag flyger till London om det överhuvudtaget någonsin blir aktuellt igen, men osvuret är bäst.

Andrew Lloyd Webber

Musiken ar alltså komponerad av Lord Andrew Lloyd Webber och librettot bygger på en novell “Phantom of Manhattan” av Frederick Forsyth men librettot är en gemensam produkt av Andrew Lloyd Webber, Glenn Slater och Ben Elton. För scenografin och kostym svarar Bob Crowley och ljusdesign är Paule Constables ansvar. Mick Potter svarar för ljuddesign. Regin står Jack O Brien.

Coney Island

Handlingen har förflyttats till nöjesfaltet Coney Island strax utanför New York och själva handlingen har förskjutits ett tiotal år fram i tiden.Andrew Lloyd Webber skriver i programbladet att han har burit med sig idén på en uppföljare till Phantom of the Opera ett tjugotal år, men att det först nu har blivit färdig. Han påpekar också att i princip all musik är nykomponerad, med undantag av ledmotivet som har sjungits in av Dame Kiri Te Kanawa, men som i princip inte finns att köpa på marknaden. I övrigt ar huvuddelen av musiken komponerad under de två senaste åren.

Efter att ha sett förestallningen i fredags passade jag på att läsa londonpressens recensioner av föreställningen och med en viss reservation för mina kunskaper i engelska så anser jag att betyget landar på väl godkänd. Den återkommande kritiken bygger på att föreställningen inte på långt när är så bra som dess föregångare, men det finns också en utbredd kritik från fans av Phantom of the Opera, som tycks driva linjen att allt var bättre förr.

Hög igenkänningsfaktor

Vad det gäller min uppfattning om skillnaden mellan uppföljaren och originalet så vill jag direkt poängtera att melodierna i Fantomen har en högre igenkänningsfaktor, men enligt min mening var musiken som helhet vida överlägsen föregångaren. Det kan enklast uttryckas som att musiken i Love Never Dies var mer operaliknande och det var någonting som åtminstone jag uppskattade.

Sierra Boggess

Det är ju många år sedan jag senast såg en uppsättning så minnet kan ju svika, men det är min absoluta uppfattning att sångarna gjorde ett mycket större och bättre intryck i denna föreställning. Christine sjöngs av den amerikanska sopranen Sierra Boggess. Hon hade en av de vackraste och klaraste röster som jag har hört på länge.

Ramin Karimloo

Som Fantomen hörde vi den iranskfodde canadensaren Ramin Karimloo. En helt fantastisk sångare med ett brett och djupt register. Som Raul hördes Joseph Millson, en helt ny förmåga för mig,precis som for övrigt alla de andra sångarna var.

Sammanfattningsvis anser jag att det var en mycket fin musikalisk upplevelse som jag varmt kan rekommendera till er alla.

PS!

PS! I måndags kväll var jag och upplevde Phantom of the Opera och därför kan jag definitivt bekräfta vad jag tidigare har konstaterat att Love Never Dies är bättre än Phantom of the Opera, men om du är i London rekommenderar jag dig att se båda föreställningarna. Det är de värda. Välj själv i vilken ordning eller gör som jag se Lover Never Dies forst, men gör som passar dig bäst för har finns inget rätt eller fel. DS!

Mer att läsa