Nibelungens ring på Operan – samlat intryck 2008

Nibelungens ring på Operan - samlat intryck 2008 Nibelungens ring på Operan - samlat intryck

Nibelungens ring samlat intryck på Kungliga Operan i Stockholm Jag lovade i ett tidigare inlägg att jag skulle, när jag hade fått lite distans, återkomma med ett slutomdöme och förhoppningsvis ett mer positivt omdöme kring Wagners tetralogi-Nibelungens ring på Stockholmsoperan.

Nibelungens ring på Operan – samlat intryck 2008

Vill redan nu meddela att jag tyvärr inte tror att mitt helhelsintryck har förändrats särskilt mycket. Det skall naturligtvis poängteras att det här är mina högst subjektiva tankar och är på inget sätt byggd på någon särskild sakkunskap, om inte mer än 200 sedda operaföreställningar räknas dit.

I övrigt består mitt jämförelsematerial av två sedda ringar på Köpenhamnsoperan samt avlyssnadet av inspelningar gjorda av Georg Solti, Karl Böhm, Wolfgang Sawallisch och James Levine. Dessutom har jag sett Barenboims ring från Bayreuth 1992, på dvd.

Jag såg ringen tillsammans med en god vän och vi hade ganska bra platser på tredje raden, men med dålig plats för benen.

Det började naturligtvis med Rhenguldet och det upplevde jag inte som någon bra början. Jag tyckte att det mesta var ganska tråkigt och ingen av sångarna utmärkte sig på något sätt. Uppfattade inte heller att orkestern var särskilt på hugget, men det skulle bli mycket bättre. Det som mest irriterade mig var ju scenografin som jag överhududtaget inte kunde förstå mening eller tanke med. Detta visste jag ju i och för sig innan föreställningen, men jag köpte biljetterna redan i maj 2006 och då hade jag kvar alla mina förhoppningar, om att detta skulle bli en höjdarupplevelse.

Det blev dags för Valkyrian och nu var det också dags för knallsuccé, mest tack vare Nina Stemme i rollen som Sieglinde och Endrik Wottrich som sjöng Siegmunds roll. Utmärkt var också Hans-Peter König i rollen som Hunding.På grund av att den ordinarie Brünnhilde, Katarina Dalayman, var sjuk, sjöngs hennes roll av Caroline Whisnant, verkligen ingen dålig ersättning. Det kändes som Terje Stensvold fick nya oanade krafter. Här var han verkligen utmärkt.Inte minst beroende på att han fick sjunga mot en ny Brünnhilde, kanske?

PÅ tisdagskvällen var det så dags för Siegfried. Tidigare har jag hört att detta är den tråkigaste delen av “Ringen”, dock med undantag av tredje akten förstås. Här vill jag särskilt framhålla Niklas Björling Rygert, det blir säkert något stort av den mannen i en inte alltför lång framtid. Underbar fyllig röst och god scennärvaro. Mycket bra var också Ketil Hugaas som sjöng Alberich roll. Här var Terje Stensvold i sitt esse och mycket bra var också Anna Larsson som Erda.

Vad var det som inte var bra kanske någon undrar? Jag var mycket besviken på Lars Cleveman, som sjöng, Siegfried och Katarina Dalayman hade inte sin bästa kväll heller, tror jag. Givet att det naturligtvis inte kan vara helt lätt att komma in i tredje akten, som i Brünnhilde fall och det kan naturligtvis inte var lätt att vara Siegfried heller, men jag har hört bättre föreställningar och de är dessa som jag jämför med.

Annars det stora problemet i Siegfried tyckte jag var återigen- scenografin. Även här var den mycket svårt att förstå. Operan borde, tror jag, lämna ut uppgifter om hur regissör och scenograf har tänkt sig det hela i förväg så att man har en rimlig chans att läsa in sig till föreställningen.

Det blev lördag och därmed dags för sista delen, Ragnarök eller Götterdämmerung som det kanske egentligen heter.Här är det kanske den mäktigaste och finaste musiken och också en riktig höjdarkväll för orkestern under ledning av Gregor Bühl. Men det andra skall ju också fungera för en helhetsupplevelse, som detta bör bli.Även här satte scenografin myror i huvudet på mig. Biografsittningen, vem kan förklara den?Varför skulle Gunther och Gutrune skildras på det viset som det gjordes. Vad var poängen i att göra Gutrune handikappad med två personliga sköterskor? Varför var Gunther handikappad?

Bäst på plan här anser jag Hans-Peter König i rollen som Hagen.Bra var också Helene Ranada i sin dubbelroll som Första Nornan och Waltraute. Även Ketil Hugaas i rollen som Alberich var utmärkt.De svaga korten var även här Lars Cleveman och Katarina Dalayman även om de hade några ögonblick av stordåd.Tolvpoängaren tilldelas orkestern under Gregor Bühls eminenta ledning.

I övrigt vill jag gärna framhålla den utmärkta textmaskinen, bortsett från att den då och då tappade bort å,ä och ö.

Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera att Valkyrian med framförallt Nina Stemme var den stora behållningen i Stockholmsoperans uppsättning av Nibelungens ring, tillsammans med Endrik Wottrich och Hans-Peter Konig, men även sista delen nämligen Ragnarök, och detta tack vare orkestern under Gregor Bühls eminenta ledning.

Mer att läsa