Norma på GöteborgsOperan berörande belcanto

Katarina Karnéus och Ida Falk Winland – foto Mats Bäcker

Norma på GöteborgsOperan berörande belcanto

Premiär på GöteborgsOperan 2.12.2017

Musik: Vincenzo Bellini|Libretto: Felice Romani efter Alexander Soumets drama|Konstnärligt team: Dirigent: Giancarlo Andretta|Regi och scenografi: Stéphanie Braunschweig||Iscensättning: Georges Gagneré|Kostymdesign: Thibault Vancraenenbroeck|Ljusdesig: Marion Hewlett|Koreografi: Johanne Saunier|Medverkande: Tomas Lind, Anders Lorentzson, Katarina Karnéus, Ida Falk Winland, Karin Hammarlund, Daniel Ralphsson, Miranda Lindbäck Borgelid, Axel Morin Wegbrant| Dansare: Tove Alström Johansson, Kitty Andersson|GöteborgsOperans Kör, GöteborgsOperans Orkester|


Det blev långa stående applåder efter premiären på Bellinis Norma i kväll. Det var ytterst välförtjänt för det blev på alla sätt en berörande och dramatisk operaupplevelse! Lite störande att publiken applåderade mellan  de olika kör- och solistframträdandena, men det var fullt berättigade applåder. Det blir dock en något splittrad upplevelse när sångarinsatserna avbryts så ofta av applåder, men med hjälp av skickliga sångare var jag snart tillbaka i handlingen.

En belcantoupplevelse av stora mått,en sångarfest, men det är också en operakväll där kören står i fokus tillsammans med den eminenta orkestern under ledning av den dynamiske dirigenten Giancarlo Andretta. Egentligen tillhör inte Andretta mina favorit dirigenter, men jag upplevde hans insatser som mycket positiva särskilt efter ouvertyren, som öppnade upp mina öron och jag kände att jag uppfattade musikaliska nyanser som jag inte tidigare har uppfattat.  Det efterlämnade ett ytterst positivt intryck som orkestern har all anledning att ta åt sig minst halva äran!

Till en början reagerade jag mot den strama sceniska gestaltningen, som i princip bestod av en flyttbar betongvägg med en trappa ned från vänster sida och en dörr på höger sida.

I slutet av föreställningen och särskilt i efterhand blir det ett positivt intryck, trots allt. Det handlar kanske om att det faktiskt bara är ett par månader sedan jag senast upplevde Bellinis Norma. Jo, jag vet att jag inte kan och inte heller skall jämföra föreställningar med varandra, men när upplevelserna ligger så nära varandra i tiden är det svårt att undvika!

I programbladet skriver regissören att Norma på ett plan handlar om en kvinna som lever ett parallellt eller mer korrekt uttryckt kanske två liv dvs ett liv som prästinna och ett liv som kvinna. Det är dock tveksamt om just denna aspekt blir särskilt trovärdig i denna samproduktion med Theatre des Champs – Elysées, Opéra de Saint Etienne och Staatstheater Nürnberg.

Musikaliskt och vokalt är det absolut en av de bästa uppsättningar som jag har upplevt inte bara på GöteborgsOperan utan det är också utan tvekan den bästa versionen av Bellinis Norma.

Det som gör detta som mitt bestående intryck är framförallt de utomordentliga insatserna, sceniskt och vokalt av huvudfigurerna i detta drama nämligen mezzosopranen Katarina Karnéus  och sopranen Ida Falk Winland.

Det blev en oerhörd fin balans mellan i grunden två höga röster och framförallt frapperas jag av den utmärkta klangen och hur fint deras röster balanserade varandra. Uttryckt på ett annat sätt var det en mörkare röst mot en ljusare stämma som jag upplevde som en av föreställningens absoluta höjdpunkter!

GöteborgsOperans kör gör också en formidabel insats som höjer helhetsintrycken av kvällens vokala insatser högst väsentligt

En annan stämma som imponerade starkt var Anders Lorentzson som sjöng Orovesos parti, men jag kände knappt igen honom, men visste genast att denna stämma har jag  hört   tidigare, men just då kunde jag inte placera den, men efter paus förstod jag att den annars alldeles utmärkta körinsatsen inte hade förstärkts med en ny medlem utan det handlade om Anders Lorentzson!

Karin Hammarlund, som till vardags ingår i GöteborgsOperans kör, gjorde en solid insats som Clothilde, Normas förtrogne och tenoren Daniel Ralphsson svarade för en liten men ändå fin insats som Polliones vän. Daniel ingår i solistensemblen och gör parallellt utmärkta insatser som Gerardo  i  Puccinis Gianni Scicchi i ytterligare en eller två föreställningar också på GöteborgsOperan.

En annan höjdpunkt svarade tenoren Tomas Lind för. I kväll var han i sitt absoluta esse och jag tror inte att jag tidigare har upplevt honom så bra. Till detta skall läggas att jag hörde Tomas Linds stämma första gången på Folkoperan 1991.

Allt som allt blev det en mycket fin belcantoupplevelse, en ren sångarfest  och med  rolldebuter som heter duga och som du inte skall missa. Föreställningen ges t o m 4 februari nästa år.

 

Related posts

Kommentera