Aniara – ännu en gång nu på Stadsteatern 2010

Aniara - ännu en gång nu på Stadsteatern 2010
79 / 100

I går kväll har jag alltså varit på revy fast min personliga uppfattning är nog att ”Aniara” är ett sorts mellanting mellan ”teaterstück mit musik” och musikal, men ändå inte. Egentligen spelar det ju ingen roll vilken etikett vi sätter på verket. Det var i alla fall bra underhållning!

Aniara – ännu en gång nu på Stadsteatern 2010

”Aniara” finns alltså som opera eller rättare sagt, rymdopera med musik av Karl- Birger Blomdahl och med ett libretto av Erik Lindegren. Operan hade premiär den 31 maj 1959 på vad som då hette Kungliga Teatern och numera Kungliga Operan och verket bygger på Harry Martinsson´s versepos ”Aniara” från 1956.

Egentligen är jag nog för ung för att ha kunnat se ”Aniara” i verkliga livet, men det är kanske en sanning med modifikation för orsaken till att jag inte såg verket då har förmodligen mer med att jag vid den tiden inte var mer än fjorton år och dessutom bodde jag i Fjärås vid tidpunkten.

I samband med att Erik Saedén avled lyssnade jag på en inspelning av verket från dåvarande Kungliga Teatern, som SR P2 sände för att hedra Erik Saedén´s minne.

I Lars Rudolfssons version har det alltså blivit en revy med musik av Andreas Kleerup, och med ett tjugotal skådespelare på scen.

Det som känns särskilt bra med uppsättningen är som sagt det gedigna ensemblespelet, men det finns också utrymme för utmärkta enskilda sångprestationer och dit får jag naturligtvis först och främst räkna Helen Sjöholms insatser, men också Dan Ekborg samt ytterligare en skådespelare som jag just nu har tappat namnet på.

Jag är inte så van att gå på vad jag kallar tal-teater, med eller utan musik, men det som ändå gjorde det största avtrycket på mig var nog ändå Andreas Kleerups underbart suggestiva och vackra musik i arrangemang av Carl Bagge. Musik som dessutom var utomordentligt väl framförd, men visst jag var också mycket imponerad av de olika skådespelarnas insatser, ingen nämnd ingen glömd.

En annan sak som jag var djupt imponerad av handlar om den finurliga scenografin, som Sören Brunes svarade för. Mer tänker jag inte skriva om den för att inte fördärva upplevelsen för dem som ännu inte har sett föreställningen.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det var en ovanligt lyckad teaterkväll, så här mitt i veckan och detta kommer sannolikt att leda till att jag även fortsättningsvis kommer att försöka se en teaterföreställning eller två och nu närmast är det nog ”Callas”, som lockar mest.

Då är jag ju dessutom halvvägs tillbaka i min underbara operavärld.

Mer att läsa