Orfeus och Eurydike 1774 synopsis

Orfeus och Eurydike 1774 synopsis Orfeus och Eurydike på Det Kongelige Teater Gamle Scene - synopsis
84 / 100

Orfeus och Eurydike är den första s.k. reformoperan där Gluck ville lägga mer vikt på det dramatiska uttrycket än vid virtuos sångteknik och komplicerad handling med många scenbyten. Recitativ, arior och körpartier är inte lika tydligt avgränsade inom reformoperan som inom den tidigare populära opera serian.

Orfeus och Eurydike 1774 synopsis

DEN KONGELIGE OPERA

1. akt – På Jorden

Kunstneren, musikeren og komponisten Orfeus sörger over tabet af sin elskede Eurydike. Ensom og fortvivlet baerer hann smerte, som ogsa finder udtryk i korets stemmer, der synger gennem hans sind. “Kom tilbage, Eurydike, för dödens port bliver låset bag dig!”

Gennem sin musik söger Orfeus vej ud af pinen, men kan ikke. Han kalder pa sin elskede, men ingen svarer ham mere. Hvor der var musik, var der håb; nu er der ingenting. Hans sorg slår ud i vrede mod alt det, som han hidtil har troet på, guderne,hans egne iboende kraefter: ‘I som har magt over liv og död, I råder över os med umenneskeligt vanvid… Jeg vil trodse min skaebne…”

Da kommer Amor ham til hjaelp: “Du som för kunne drage stene og traeer til dig med sang, besvaerg de mörke magter og bryd dödens tvang. Da skal du fa Eurydike tilbage.” Amor synger om det instrument, musikken, som Orfeus mestrer bedre end nogen anden. Det er gennem den – musikken – at han kan vinde Eurydike, hendes sjael, hendes ånd tilbage. Men der er en betingelse: “Hvis Eurydike fölger dig, må du ikke rette dit blik mod hende. Og griber du ud efter hende, vil du miste hende for evigt!

“Hav tillid til kaerligheden; dens magt er stor”, synger det i Orfeus’ hoved. Han mindes om foråret, nar traeerne grönnes og blomsterne springer ud – når musikeren inspireres og gode tanker födes.Kaerligheden er bans håb. Uden den, ingen musik. Og uden den, ingen Eurydike. Han beslutter at tage udfordringen op og accepterer betingelserne.

2. akt -1 helvede

Alt – sorg, kaerlighed og håb – strides I Orfeus. Under sit arbejde med vaerket oplever han en sand skabelseskamp, hvor hans daemoner driver deres djaevelske spil til det yderste. “Hvad vil du her i stivnede tiders forstenede endelöshed?” lyder det fra hans sinds undergrund. “Hellere traellekår,hjertesorg, armod, alderdom, vanheld og ringeagt i dagens lys, end vaere hersker her bos os!”

Men Amor har ikke talt forgaeves. Orfeus besvaerger sine daemoner med sang og musik. Han trygler dem om at vaekke den kaerlighed, der engang var, og före Eurydike til ham. Og se om ikke skumringen deler sig. Orfeus sanser sin vej gennem smerten – ind til Eurydike i Elysium.

I Elysium befinder Eurydike sig i en uenelighed af harmonisk ro. Orfeus gribes og henrykkes over oplevelsen af denne fred, hvor ingen smerte findes, og hvor han skal möde sin Eurydike. Men ogsa hun er en del af Elysiums fred,hensunken I kölig hengivenhed. Orfeus vil varme hende, men må ikke se på hende kun sanse hendes sjael og ånd.Eurydike ser ham, der ikke må se hende.

For hende bliver det et dilemma, om hun skal vaelge at fölge ham på bekostning af den evige, smertelöse fred,men Elysiums ånder hjaelper hende på vej: Blidt skubber de hende over til Orfeus.

3. akt – Jordens helvede

På vej ud begynder deres kamp for at finde hinanden igen. Eurydikes laengsel efter hans lidenskab er vakt, men hvordan kan hun tro, at han stadig elsker hende når ikke han vil se hende i öjnene? Fortvivlet hörer Orfeus sin elskede kraeve bevis for hans kaerlighed, idet hun minder ham om den lykke, de engang havde sammen. Men hvordan kan hun tvivle på hans kaerliighed? Hun söger hans öjne.

Han laenges efter hendes varme. Hun beder ham give sig sit blik; han naegter först men fölger till sidst sitt hjerte, vender sig mod hende – og sanser blot hendes döde krop. Han har mistet hende for evigt!Nu falder Orfeus’ verden sammen:”Hun er död,min Eurydike…”Fölelsen af fuldstandig at have fejlet fylder ham: ‘Min dag er blevet grå, min nat uden stjerner.

Den gang hun var mig naer, blev alting smukt; ah, det var at leve, at digte!”Håblösheden griber ham. Tabet af Eurydike er vaerre end för deres mode i Elysium. Og nu beslutter Orfeus, at döden ikke skal skille dem mere. Han vil tage sit eget liv for i döden at forene sig med Eurydike.

På Jorden

Men det synes Amor er en rigtig dårlig idé og blander sig derfor med en appel til Orfeus’ visdom. Amor bringer ham partituret til et stort musikvaerk. Og ud af de mange nodesider dukker Eurydike! Dette er Orfeus’ vaerk. Og heri lever Eurylike, ligesom hun for evigt vil vaere bans muse. Orfeus har genfundet hendes sjael,hendes ånd. Så sandt som: “Hvor der er kaerlighed, gror skönhed.”

Orfeus och Eurydike synopsis

Orfeus och Eurydike på Det Kongelige Teater Gamle Scene – synopsis

KUNGLIGA OPERAN

AKT 1

Sångaren Orfeus har mist sin hustru Eurydike. Otröstlig sjunger han om henne från morgon till kväll. I sin stora sorg beslutar han att hämta henne från dödsriket. Amor uppenbarar sig. Orfeus har fått tillstånd att bege sig till underjorden men på ett villkor; på återvägen får han inte vända sig om och se på henne. Gör han det är hon förlorad för evigt. Han fårr heller inte berätta om den ynnest gudarna gett henne. även då dör hon.

AKT 11

Framför Hade portar försöker furierna hindra Orfeus från att tränga ner i dödsriket. Hans enda vapen mot de våldsamma angreppen är sången. Furierna mildras av hans musik och öppnar vägen för honom.

AKT 111

Eurydike är hos de saliga andarn. När Orfeus kommer drar hon sig undan. Han faschineras av Elysiums skönhet men oroas av att han intekan hitta sin älskade. De saliga lugnar honom. Eurydike ger sig till känna och Orfeus tar hennes hand utan att titta på henne. De börjar sin färd upp till jorden

AKT IV

Eurydike är lycklig över att snart vara bland de levande men förstår inte varför hennes man inte vill se på henne. Hon kräver att han förklarar sig men får inget svar. Då vägrar hon att följa honom. Hon ångrar att hon har lämnat det vackra Elysium. Orfeus kan kan inte stå emot hennes hårda ord utan vänder sig om. Eurydike dör omedelbart. Förtvivlad över att åter ha förlorat henne bestämmer han sig för att ta sitt liv. Amor hindrar honom och väcker Eurydike till liv igen och de två kan förenas.

 

GÖTEBORGSOPERAN

Detta händer i Orfeus och Eurydike

På deras bröllopsdag förlorar Orfeus sin maka Eurydike. Han ropar ut sin sorg och kräver henne åter. Kärleksguden Amor dyker upp och berättar att han ska tillåtas beträda den väg som annars enbart de döda får t färdas på. Orfeus ska få sin maka tillbaka, men på två villkor: han måste först med sin sång beveka furierna som vaktar underjorden. När han sedan ska föra upp henne, får han inte vända sig om och se på henne förrän de är framme. Han får heller inte avslöja detta villkor för Eurydike. Om han miss- lyckas, kommer han att förlora henne på nytt. Orfeus beslutar sig för att anta prövningen.

Vid portarna till underjorden lyckas Orfeus med sin sång beveka furierna, som till sist släpper in honom i Elysium – de saligas ängder. Orfeus fascineras av den fridfulla förnöjsamheten som råder där, och fattar sedan Eurydikes hand för att föra upp henne.

Den verkliga prövningen börjar dock på vägen tillbaka till de levande. Eurydike kan inte förstå varför inte Orfeus ser på henne och varför han inte ger henne några ömhetsbetygelser. Varför har han överhuvudtaget kommit? Förtvivlat tänker hon att hon var mycket lyckligare i den fridfulla glömskan än vad hon kommer att bli i ett kärlekslöst äktenskap på jorden. Slutligen kan Orfeus inte stå emot och vänder sig om; Eurydike dör. Orfeus förbereder sig för att följa henne i döden. När han vill ta sitt liv visar sig Amor ännu en gång; Orfeus har lidit nog till kärlekens ära och Amor begär inga fler prov på hans ståndaktighet. Orfeus får sin Eurydike tillbaka. Alla hyllar kärleken …

Orfeus och Eurydike synopsis

Orfeus och Eurydike på GöteborgsOperan – synopsis

WERMLAND OPERA

Inför premiären av kvällens föreställning dök ständigt en parallell tanke upp i huvudet på mig: det intressanta fenomenet med fotografiets massiva intåg i konstvärlden under de senaste säsongerna.

Orsakssammanhangen är naturligtvis många och komplexa, men en del av balansförflyttningen är säkert en reaktion på de senaste årens till stora delar introverta konst, ofta med ett överdrivet tempoflöde.

Fotografiet, till formen en enkel bild, ger oss tid till egna funderingar utan att stressas av ett tidsförlopp. Samma känsla får jag av Monteverdi. . Enkla bilder fjärran från vår moderna dramaturgis tidsförlopp och med musik som har sin egen känslomässiga uttrycksskala.

L’Orfeos enkla skeende påminner mig av någon anledning om fotografiets funktion konstvärlden. Denna annorlunda dramaturgiska värld är det som vi ska gestalta på scenen- utifrån vår tid och vår tids olika röstideal.

Vi ska absolut inte försöka göra det som det var i februari 1607. Därför känns det helt naturligt att ha en ensemble med skilda utgångspunkter och ge dem tolkningsföreträde utifrån sina egna erfarenheter. På det sättet färgar vi Monteverdi med våra egna uppfattningar om verket.

På det personliga planer är det en evig historia som påminner mig om vad vi genomlider själva; mitt i festen rycks det goda bort från oss  och vi måste ofta ta oss ned i det yttersta mörkret för att finna tillbaka och kämpa för att få i tillbaka det bästa och det goda i oss.

Ole Wiggo Bang OPERA- OCH ORKESTERCHEF

KRISTOFER STEEN OM L´ORFEO

L’Orfeo är historien om en människa som efter en personlig tragedi bryter mot alla heliga protokoll och gör det mest förbjudna. Det är en historia som trots sin kristallklara precision ändå förblir gåtfull och utom räckhåll för bekväm analys.

Man kan anta att alla myter trots sitt extraordinära persongalleri ändå handlar om oss vanliga människor och våra vanliga liv. Myten  om Orfeus och Eurydike är då inget undantag. Den har ett drömlikt bildspråk men gestaltar den känslomässiga upplevelsen av en allmänmänsklig erfarenhet.

L’Orfeo gestaltar hur undermåligt utrustade vi är att möta de svåra prövningar som väntar oss alla. Tvärtom är vi utrustade med nervsmärta medan ett allmänt välmående passerar oss obemärkt förbi. Orfeo accepterar inte det som händer honom, halvgud som han är. Det kan inte hända just honom. Konceptet halvgud är intressant.

Man är inte gudalik så till vida att man helt står över mänskliga villkor men inte mänsklig nog att acceptera livets förutsättningar. En halvgud är ingenting. Bara en sådan person söker sig till dödens rike för att upphäva eviga regelverk.

En intressant aspekt med att vara regissör är att man ibland tilllåts etablera förbindelser mellan disparata platser och tidsåldrar. Att det som här uppstår en axel mellan antika Grekland via renässansens Italien till Karlstad 2014.

Det är svindelframkallande att få delta i en sådan korrespondens. Jag, Linus Fellbom och Behnaz Aram har med L’Orfeo haft för avsikt att skapa en scenisk värld som utgår från barockens stilideal.

En sinnlig värld inspirerad av barockikoner som Caravaggio och Bernini men som samtidigt förhåller sig ikoner som Caravaggio och Bernini men som samtidigt förhåller sig fritt till barockens idiom. Just frihet har varit ett ledord i vårt arbete här på Wermland Opera.

Vi har fått förtroende att göra L’Orfeo på vårt sätt vilket är en lyx som är få kreativa team förunnade. Många operahus pratar om konstnärligt risktagande men få omsätter det i praktiken.

För oss som jobbar med opera är det lätt att identifiera sig med myten om Orfeus och Eurydike. Under en tid riktar alla på teatern sin yrkesskicklighet och passion åt ett och samma håll bara för att efter sista föreställningen se allting skingras för vinden. Det flyktiga och obeständiga är själva essensen i det vi håller på med.

Kristofer Steen – regissör

Metropolitan Opera

Akt I

Sångaren Orfeus har mist sin älskade en orm, och beslutar i sin sorg att hämta tillbaka henne från Hades. Amor uppenbarar sig och berättar att Jupiter har gett sitt tillstånd till att han beger sig ned i underjorden efter henne, men han måste själv övertala furierna att släppa henne fri och på återvägen får han inte vända sig om och se efter henne. Gör han det är hon forlorad for evigt.

Akt II

Orfeus lyckas tränga fram fram till Elysium med sin sång, och där får han tillåtelse att ta med sig Eurydike.

Akt III

Medan de skyndar tillbaka mot de levandes land börjar Eurydike tvivla på hans kärlek eftersom han inte vill vända sig om mot henne, och i sin förtvivlan glömmer han ett ögonblick gudarnas befallning. Eurydike faller genast död till marken. Orfeus är tillintetgjord och vill ta sitt liv, men Amor ställer sig emellan och forkunnar att gudarna är beredda att löna denna starka käriek och väcka Eurydike till liv igen. Det återförenade paret kan tillsammans med herdarna fira kärlekens seger över döden.

Orfeus och Eurydike direkt från New York 2009

Orfeus och Eurydike

 

ValdemarsviksOperan

AKT I – BRÖLLOPSFESTEN

Det unga paret Orfevs och Evrydike har just blivit man och hustru. Vännerna hyllar dem och bröllopsfesten, där redan ett hundratal gäster sitter till bords fortätter med en överraskning: Ortevs har hyrt in nöjesarrangören och bröllopsexperten Eros för ett divertissemang. Eros, onekligen en rätt udda figur, har förberett att inviga gästerna i bågskyttets ädla konst.

Men tragedin väntar runt hörnet. Några ögonblicks övermod och olyckan är framme.Evrydike dör för en förlupen pil från Ortevs.Den uppsluppna stämningen förbyts raskt till dess motsats.

KÖR

Så förfärligt!
Hur kunde det hända?
Evrydike – vilken mardröm!
Vilken mardröm oss drabbar!
Vilken plåga! Vilken smärta!
Vilken vånda som i hjärtat
torterar oss nu!

Orfevs är i chocktillstånd. Som i ett delirium ropar han efter sin Evrydike:

ORFEVS

Evrydike! Evrydike!
åh, min älskling!
Varför dog du?
Hör min förtvivlan,
ni som kallar er gudar!
Ni är tydligen blinda!
Se hur jag gråter!
Men mitt mål är ett enda:
få henne åter!
Jag ska nog hinna dig ifatt!
Inget ska hindra mig att
dig återfinna!
Men ekot ger ej svar.
Jag fruktar att jag har
inget att vinna …

När vreden tar överhanden är nyanserna borta. Orfevs ser allt i svart och riktar sin ilska mot gudarna. De vidriga gudarna! Som nu verkligen begått ett misstag! Och det är minsann inte första gången!

Eros, som inser sin skuld till det som hände, har suttit och lyssnat. Hon ber honom att lugna ner sig och tror sig veta att det finns en lösning. Orfevs är ju en gudabenådad musiker! Han kan beveka de onda själarna som hindrar folk att komma fram till paradiset!

Vad Orfevs inte vet är att Eros inte bara är en festfixore. Han står också i kontakt med det gudomliga, och berättar för Orfevs att denne har en möjlighet att få Fvrvdike tillbaka. Orfevs tror först inte sina öron… men Eros invigeronom i sin plan. Han ska få en unik chans att gå ner i dödsriket och hämta tillbaka sin fru.Men på två villkor. Hon får inte möta Evrydikes blick förrän de åter är på jorden.Och det andra n villkoret är snäppet värre…

EROS


Du är förbjuden att förklara för henne!
Och om du gör det är hon borta, ja, för alltid.
Men se det så här: vad har du att förlora?
Och du klarar det säkert!
Chanserna är stora!
Ja, upp med humöret,
och tygla din bävan!
Minns varför du gör det:
jo, lön för din strävan
får du inom kort!
Må kärleken skänka.
diig mod, så du hittar!
Glöm inte att betänka:
om hon på dej tittar,
så tittar du bort!
Få mod så du hittar.
Om hon på dej tittar
om hon på dej tittar. så tittar du bort!

Plötsligt är Eros borta. Orfevs bestämmer sig för att trotsa all logik och bege sig ner i underjorden.

AKT 2- UNDERJORDEN

Genom gudomlig vägledning hor Orfevs hittat ner till underjorden, där det råder en spöklik stämning.

Eros berättade för Orfevs att han skulle försöka att beveka de onda andarna i det som man på jorden kallar Helvetet genom att dra fördel av hela sitt artistiska register – framför allt den gudabenådade sången!

Andarna skrämmer nästan slog på Orfevs när de uppenbarar sig:

KÖR

Vem vågar närma sig?
Här är det vi som styr!
Ingen vi släpper fram,
ingen som lever än.
får varandra här!
Han ska förfäras avsuckar och klagorop,
skrämmas till återtåg.
Blir han ej modlös då,
gudlik han är…

Orfevs tar mod till sig, spelar på sin medförda chitarino och vädjar till de vidriga varelserna att de ska visa förbarmande. Något lite lyckas hon beveka de osaliga andarna.

KÖR

Olycklig är du visst,
vad är ditt ärende?
Här finns ej annat än
sorg och bedrövelse,
död och förintelse,
gråt och elände.
Vad vill du?
Yngling, vad vill du oss?
Vad?
Här finns ej annat än
sorg och bedrövelse,
död och förintelse,
gråt och elände.

ORFEVS

Denna smärta är outhärdlig!
Liksom er mej sorg torterar.
Om ni medger att jag passerar,
blir min smärta mindre svår.
Ja, min svåra smärta blir mindre svår.

KÖR

Aldrig har sådana
ord oss bevekat förr,
men denne unge man
vår vrede stämma ner
kanske förmår.
Portarna öppnar sig,
vägen är fri för dig!
ödet är med dig nu,
om du dig tar i akt
segra du får!

Plötsligt är vägen fri för Orfevs att komma in till de saliga andarna i Paradiset. Han förundras över stillheten, ljuset och harmonin som råder här. Mitt i den bländande friden känner Orfevs sin otålighet brinna. Ingen verkar märka hans närvaro. Han inser att han riskerar att gå vilse.

Till slut visar andarna livstecken, och kallar på Evrydike som uppenbarar sig.

KÖR

Se, din make på dig kallar!
Nådens, gud vill er gottgöra
för de kval som drabbat er!
Vilken lycka att få falla
i hans armar och sedan föras
dit där döden är ej mer!

Evrydike är omtöcknad. Hon förstår inte hur det är möjligt att Orfevs kommit till till dödsriket för att hämta tillbaka henne. Strax börjar hon att ställa frågor. Hur är är detta möjligt?

Orfevs ber henne att ha tålamod. Snat nog är de uppe, då ska hon få veta allt.Men Evrydike blir mer och mer undrande, allrahelst när Orfevs säger att han har avgivit ett löfte…

Evrydike blir allt mer tveksam och osäker. Orfevs fortsätter dock att stå emot hennes enträgna vädjan att han ska se på henne. “är jag inte lika vacker som förr?” frågor hon. Till slut brister det för henne:

EVRYDIKE

Det är en mardröm som nu mej väcker!
En mardröm! Hör du det?

ORFEVS

Så kom nu – det räcker!
Lägg ödet i mina händer!

EVRYDIKE

Nej! Nej, hellre jag återvänder
än att leva så här med dej!

Evrydike verkar plötsligt ha fattat ett beslut. Hon ska inte återvända med Orfevs. Hon är trots allt ganska tillfreds med att leva som en skugga i paradiset.

EVRYDIKE

Nu stunden är inne,
nu skils våra öden.
Jag väljer hellre döden
än smärta och svek.
Att få frid i mitt sinne,
att falla få i glömska.
Att bara få fara
till livets evighet.
Jag vacklar … darrar…

Evrydike slås av att Orfevs inte verkar bry sig, ens när hon nu ska tillbaka in bland skuggorna.Orfevs blir desperat när hon inte upphör att misstolka hans avsikter.

När så Evrydike utbrister att hon känner hur hon faller, kan inte Orfevs längre motstå…. han vänder sig om. Och utan omsvep är Evrydike borta. Precis som Eros hade sagt skulle ske om han inte kunde stå emot! Förbannat!

Orfevs förtvivlar. Nu är det över. Evrydike är förlorad för alltid. Och det är hans fel.

ORFEVS

Allt är slut när hon är borta,
all min glädje är förbi.
Vad ska jag göra? Hur ska jag orka?
Ensam vill jag ine bli.
Evrydike! Evrydike!
Min Gud! Så svara! Så svara!
Evrydike, du mitt allt!
Jag är din för evigt,
för evigt trogen i allt!
Min sorg förgör mig!
Ingen som lyssnar,
ingen som hör mig!
Bara tystnad!
Allt är slut!

Orfevs bestämmer sig för att ta sitt eget liv. Men då dyker han upp igen, den där märklige Eros….

Och han har en lösning.

Igen.

ANNAN KÄLLA (L´Orfeo synopsis 1607)

Prolog

La musica berättar om sångaren Orfeus och musikens förunderliga makt.

AKT I

Orfeus och Eurydike firar bröllop, varefter de skiljs för att be om gudarnas välsignelse.

AKT II

Orfeus tänker tillbaka på tiden före bröllopet. Då får han ett bud om att Eurydike har dött av ett ormbett. Ledsagad av Speranza (Hoppet) beger han sig genast till dödsriket för att hämta sin älskade.

AKT III

Orfeus sjunger Karon till sömns och seglar själv över floden Styx till underjorden.

AKT IV

Orfeus bönfaller Pluto och Proserpina att de skall ge honom Eurydike tillbaka, och Pluto lovar att uppfylla hans önskan på villkor att Orfeus inte vänder sig om och ser på Eurydike förrän de är tillbaka på jorden. Men furierna hotar Eurydike, Orfeus vänder sig förtvivlad om för att rädda henne och förlorar henne för evigt.

AKT V

Orfeus är åter i Trakien, översiggiven av sorg. Till sist förbarmar sig Apollon över honom och gör honom till en stjärna som för alltid kan blicka ned på Eurydike. Herdarna lovsjunger hans odödliga konst.

UPPHOVSPERSONER

Musik: Christoph Willibald Gluck
Text: Pierre-Louis efter Calzabigi

Premiär

Premiär på Burgtheater i Wien den 5 oktober 1762.

Libretto

Läs mer