Överraskande Adriana Lecouvreur

Ambrogio Maestri, Anita Rachvelishvili och Anna Netrebko

 Överraskande Adriana Lecouvreur  

recension av Björn Ekblom i Lidköping

De lite mer okända operorna kan ibland bjuda på positiva överraskningar. Lördagens sändning från Metropolitan av Francesco Cileas Adriana Lecouvreur var just en sådan. Intrigen var visserligen av det rörigare slaget, där alla vänsterprasslade med alla, men ur denna omoraliska röra lyckades man presentera ett storslaget, välsjunget och ögonfägnande drama.

Producent för uppsättningen är sir David McVicar, som vi stiftat flera bekantskaper med  tidigare. Han verkar gilla, att stadigt placera verken i den tidsepok och den miljö där de, enligt kompositör och librettist, är avsedda att vara. Så även här. Paris år 1730 står det i anvisningarna. Måhända sneglade han 50 år framåt i tiden, för det verkade lite mer rokoko än högbarock i dräkterna. Scenografin var storslagen och vacker, men ganska svårarbetad, vilket märktes bäst vid den utdragna sittpausen mellan akterna I och II.

Sångarmässigt var föreställningen av yppersta kvalitet. Anna Netrebko var bländande i titelrollen. Redan i sin första aria visade hon prov på sin röstkontroll i svåra och stora intervall och delikata fraseringar från PP till FF. Hon matchades fint av polske tenoren Piotr Beczala, som gjorde allt man kan begära av sin roll. Märkligt var, att de synopsis jag läste innan föreställningen var väldigt tysta om rollen som scenmästaren Michonnet. Den rollen gick igenom hela operan och fungerade ibland som en slags motor, som drev handlingen framåt. Rollen kreerades på ett utomordentligt sätt av den italienske buffabasen Ambrogio Maestri.

En annan biroll, som jag gillade var den som den intrigerande Abbén. Sångarens namn uppfattade jag aldrig, mer än att det var en italiensk buffatenor. Var det en händelse, att hans mask påminde om loggan för hackergruppen Anonymus??

En sångerska som jag blir mer och mer förtjust i är Anita Rachvelishvili. Hennes kraftfulla mezzoröst med en altliknande klangfärg passar alldeles utmärkt i sådana roller, som den hämndgiriga rivalen till titelrollen. Samma typ av karaktär, som hon gjorde som Amneris i Aida alltså.

Operan som sådan är från det tidigaste 1900-talet och kallas ibland för veristisk. Personligen ställer jag inte helhjärtat upp på den etiketten. Musiken tycker jag mer har drag av romantiken och glider ibland över i melodier, som för tanken till operettens värld. Den har mycket av formen hos en fransk Grand Opéra. Visserligen bara fyra akter, men en komplicerad intrig, starka känslor och ett typiskt balettavsnitt pekar däråt.

Det var bara synd, att salongen på Folkan i Lidköping gapade så tom. Knappt 40 åskådare lämnade mer än 200 tomma platser åt dem, som missade en god operaupplevelse.

BJÖRN EKBLOM

Related posts

Leave a Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.