Flickan från Västern påkostad operabiopremiär

Flickan från Västern påkostad operabiopremiär
74 / 100

La Fanciulla del West är Puccini´s sjunde opera och enligt uppgift ansåg han att detta var hans bästa verk. Nåväl det är en uppfattning som jag definitivt inte delar, men någon dålig opera är det ju inte fråga om och lyssnar man uppmärksamhet så känner man lätt igen linjer från både Madama Butterfly och Turandot för att inte tala om Andrew Lloyd Webbers ”Phantom of the Opera”. Det finns dock bara en egentlig riktig fin tenoraria, ”Ch´ella mi creda”, som sjöngs alldeles i slutet av opera och helt omärkligt löses upp i tomma intet.

Flickan från Västern påkostad operabiopremiär

Det är också en sällan spelad opera visserligen såg jag uppsättningen på Malmö Opera 2007, men annars lär den inte ha spelats sedan 1934 här i landet och då på Kungliga Teatern i Stockholm och med Jussi som Dick Johnsson.

Det är nu 100 år sedan ”Flickan från Västern” hade sin urpremiär på gamla Metropolitan Opera i New York och då är det ett alldeles utmärkt tillfälle att fira detta jubileum genom att åter sätta upp verket och sända den över det digitala biografnätet över stora delar av Europa.

Jag brukar alltid förbereda mig innan jag gör ett operabesök, särskilt gäller det operaverk som jag sällan lyssnar på, men igår blev det inte av. Synd för jag hade nog haft större behållning av min operaupplevelse om jag hade gjort som jag brukar. Dessutom äger jag ju en bra inspelning med Birgit Nilsson, som Minnie, Joao Gibin, som Dick Johnsson samt Andreà Mongelli som Rance, sheriffen i guldgrävarlagret.

Den första halvtimmen eller så var följaktligen inte någon höjdarupplevelse. Segt, långsamt och oinspirerande. Jag upplevde dessutom ljudet som ganska dåligt, men det var inga dåliga sånginsatser och Metropolitan´s Operakör gör ju aldrig dåligt ifrån sig tvärtom.

När Minnie, som sjöngs av Deborah Voigt, nästa Brünnhilde i Valkyrian, som för övrigt sänds den 14 maj,kom in på scenen började det hända saker och ting och upplevelsen blev fullständig när Dick Johnson, Marcello Giordani, gjorde entré och började sjunga. Det såg dock lite dråpligt ut att se honom ledas fram till saloonen på en livs levande häst. I det här sammanhanget måste jag få lov att säga att det känns lite löjeväckande att man satsar resurser på att använda sig av levande hästar. Kändes helt överflödigt och onödigt.

Scenografin var som vanligt nästan helt överdådig och det gäller genomgående i alla tre akterna. Här visas tydligt och klart att operahuset har resurser, trots att programintroduktörerna alltid passar på att tigga pengar av oss operabesökare, men mer om detta längre fram.

I andra akten blev musiken mer fullödig dvs mer likt puccinistuket, flödande dock utan det sentimentala draget som ju är ett av hans kännemärken. Sånginsatserna blev också fullödiga och njutbara och det syntes tydligt att personkemin mellan Voigt och Giordani stämde mycket väl.

För första gången noterade jag nackdelen eller en av nackdelarna med de ständigt närvarande kamerorna och det märktes tydligt att barytonen Lucio Gallo inte var så förtjust i kamerorna. Annars anser jag ju att just filmningen oftast ger en högre känsla av närvaro i lokalen, men denna kväll handlade det mycket om närbilder på sångarna och mindre av svep på publiken.

Så här tyckte min operavän Björn Ekblom från Lidköping:
Jag vet inte om det mest beror på scenografin, som placerade operan i rätt tid och miljö och som därigenom även placerade musiken i rätt sammanhang. Eller om det var dirigenten Nicola Luisottis känsliga taktpinne och sinne för tempi och fraseringar. Förmodligen en kombination av båda.

Många i publiken gnolade igenkännande med lite i 2:a aktens kärlekstema. Var hade man hört det förr? Jo, det är slående likt det tema som Andrew Lloyd-Webber använt i Music of the Night ur Phantom of the Opera

Som vanligt hade Met inte sparat på resurserna. Vi fick se såväl levande hästar på scenen och ett större saloonslagsmål där både kören, solister och stuntmen agerade. Kören har förresten en mer framträdande roll än vad som är vanligt hos Puccini. Damerna fick dock ledigt denna kväll och fyrstämmig manskör var det som gällde bland guldgrävarna i Kalifornien.

Då det gäller sångarna så var detta en föreställning som dominerades av Deborah Voigt i titelrollen. Hon gjorde en helgjuten sånginsats och inte minst visade hon, att hon också är en dramatisk skådespelare av rang. Personligen hade jag kanske föredragit en något mer lyrisk sopran i denna roll, men ser verkligen fram mot att få höra Deborah som Brünnhilde i Die Walküre senare i vår.

Marcello Giordani som Ramirrez alias Dick Johnson gjorde som vanligt ett gediget hantverk utan att sticka ut särskilt mycket. Han är en god tenor, men låter lite ansträngd i de högsta passagerna och har i stort sett samma agerande i alla de roller vi sett honom i. Han skämmer aldrig ut en roll, men lyfter den sällan till några svindlande höjder. Både han och Deborah Voigt var rolldebutanter.

Lucio Gallo har gjort rollen som Jack Rance flera gånger och han kändes också bekväm som denna av svartsjuka förblindade sheriff. Han visade här en tonsäker och ganska dramatisk baryton, som ibland väste av hat och arrogans .

Vid varje sändning från Metropolitan tiggs det pengar till verksamheten. Det är oerhört irriterande och jag förstår inte varför man inte slutar upp med detta ständiga tiggeri. Visst förstår jag orsak och verkan, men det som ledningen för Metropolitan inte tycks förstå är att i USA kan man skänka pengar till exempel Metropolitan och det är därmed en kostnad som givaren kan dra av i sin deklaration.

Denna möjlighet saknar de flesta som ser dessa sändningar i Europa. Dessutom känns det inte bra när någon av kommentatorerna påpekar att det inte skulle vara möjligt att se dessa föreställningar om inte bidragsgivarna blir fler, eftersom biljettintäkterna svarar för mindre än halva produktionskostnaderna.

Till det kan jag ju konstatera att om det inte fanns några utsändningar så skulle jag inte heller sitta i en biosalong. Som sagt jag förstår och accepterar att man behöver använda sig av olika aktiviteter för att få budgeten att gå ihop och alternativet förmodligen inte är att höja biljettpriset, men man kanske inte behöver använda sig av levande hästar inte ens i en föreställning som utspelar sig i Vilda Västern?

Sammanfattningsvis får jag ändå konstatera att det på det hela taget var en fin operaupplevelse, denna premiärföreställning från Metropolitan Opera, men som tidigare sagt jag delar inte Puccini´s uppfattning om att detta är hans bästa verk. Det är ju inte heller hans sämsta utan vid en samlad bedömning hamnar verket på medianen.

Mer att läsa