Parsifal på DKT Operaen

Parsifal på Det Kongelige Teater Operaen i Köpenhamn -synopsis
IMG_0090
Parsifal på Den Kongelige Opera i Köpenhamn

Parsifal på DKT Operaen

Premiär på ”Parsifal” Den Kongelige Opera i Köpenhamn den 22 mars 2012

Musik och text: Richard Wagner

Parsifal på Det Kongelige Teater i Köpenhamn en stor triumf för de medverkande – möttes med stående ovationer

I går kväll var det så dags för den efterlängtade premiären av Richard Wagners “Parsifal” på Den Kongelige Operaen. Kväll och kväll föreställningen började ju redan klockan 17:00, men när ridån gick ner efter tredje akten visade klockan på 22:30, vilket var ungefär en halvtimme längre än beräknat. Förmodligen så startade föreställningen lite försenat, vilket jag först trodde berodde på att Drottningen skulle närvara, men hon lyste med sin frånvaro denna fantastiska operakväll.

Det blev en lång kväll och efter att ha lämnat bostaden vid tre tiden på eftermiddagen var jag inte tillbaka förrän strax efter midnatt, men det var en helt fantastiskt fin operaupplevelse, precis som det ju också skall vara vid ett operabesök.

Ändå var det en kortare föreställning än jag hade räknat med för på en cdskiva tar verket 4 timmar och 30 minuter och inklusive två pauser på 1 1/2 timme skulle föreställningen ta sex timmar i anspråk. Dirigenten Hartmut Haenchen ägnar ett femtontal spalter under rubriken “Her bliver tiden till rum” i programbladet åt att förklara varför det tar så olika lång tid för dirigenter att bli klara. Att relatera artikeln skulle föra för långt här, men det är onekligen en intressant diskussion hur det kommer sig att ett och samma partitur tar så olika lång tid att genomföra.

Det var som tidigare nämnt en fantastisk magisk operaupplevelse och när jag skriver detta inlägg så kan jag inte undgå att reflektera varför man inte från teaterledningens sida arbetar mer aktivt för att låta sin tidigare operachef Keith Warner stanna kvar som operachef, efter denna fantastiska prestation som han har utfört tillsammans med sitt konstnärliga team. Att bara släppa honom på detta sätt, en man med mycket goda kontakter i operavärlden är helt oförklarligt för mig.

Processen har kanske gått så långt nu så det är trots allt inte en realistisk möjlighet för utöver allting annat skulle det ju innebära att man tvingas acceptera att det är nödvändigt att ta tillbaka uppsägningarna av Det Kongelige Operakör. Visst det fordras ett stort mod och gå ut och säga vi gjorde fel och ännu svårare blir det kanske att rätta till felet, men med en reell diskussion mellan alla inblandade parter borde det fungera.

Premiären av ”Parsifal” börjar med att ljuset i salongen är helt nedsläckt och man kan bara se skyltarna med nödutgångarna, som för övrigt är många fler än jag trodde sedan börjar musiken och i några minuter sitter jag alldeles tryggt i stolsätet och funderar på hur detta är möjligt, men så uppfattar jag i ett snabbt ögonkast att aftonens dirigent är försedd med en självlysande dirigentpinne.

Den helt underbara ouvertyren eller inledningsmusiken fortsätter, men nu är orkesterdiket ljussatt och jag sluta fundera på vad som är orsak och verkan och fortsätter bara att helt ägna mig åt den musikaliska upplevelsen. Wagners sista opera är en magisk musikupplevelse, som helhet, men skall jag vara helt ärlig så håller jag ouvertyren till hans ”Tristan und Isolde” minst lika högt.

Det är min tredje uppsättning av verket och den första Harry Kupfer uppsättningen som jag såg på Gamle Scene för typ ett tiotal år sedan gjorde mig nästan stum av beundran för musiken och det sångliga.

Min andra ”Parsifal” var Yannis Houvardas version på GöteborgsOperan, en version som jag nog aldrig riktigt förstod då, men jag minns fortfarande bl a Krister St Hills starka insats som trollkarlen Klingsor och så blomsterflickorna. Nu när jag har sett Keith Warners ytterst symbolrika version tror jag kanske att jag börjar förstå Houvardas uppsättning och det är ju bättre sent än aldrig.

Nästa år firas ju minnet av Richard Wagner tvåhundraåriga födelse  och då lär det ju ges tillfällen att se ytterligare att antal uppsättningar. Verket ges ju både på Metropolitan Opera i New York som operabio för oss som inte råkar befinna oss just då i ”The Big Apple” och Patrik Ringborg skall dirigera verket på Kungliga Operan under nästkommande år, men först skall jag naturligtvis glädja mig åt Stefan Johansson´s uppsättning här hemma på Malmö Opera.

I denna uppsättning, signerad Keith Warner är det mer än ett tjugotal personer på scen när det är som mest, men dramats egentliga huvudpersoner är reducerat till fem personer och där Gurnemanz, Kundry Amfortas, Klingsor och Parsifal har de tyngsta partierna, medan övriga mest agerar sceniskt vilket ju också är nödvändigt för helhetsupplevelsen. Tenorerna Bo Kristian Jensen och Gert Henning-Jensen och särskilt den förstnämnde gör ett fint sceniskt uttryck, när de jagar Kundry.

Huvudinsatsen i verket, trots namnet, gör enligt min uppfattning Stephen Milling i partiet som Gurnemanz, berättaren. Amfortas som sjöngs av John Lundgren gör också en mycket fin insats och här kan man ju faktiskt konstatera att han går från klarhet till klarhet och det skulle inte alls förvåna mig om han småningom lägger ett annat wagnerparti, nämligen Wotan på sina axlar.

Huvudpersonen Parsifal, som görs av Stig Fogh Andersen är ett helt utmärkt val och det var länge sedan jag hörde honom så bra som han var i går och det gäller då särskilt hans insatser i tredje akten. I rollen som Parsifal alternerar Johnny van Hal, men tyvärr har jag ingen möjlighet att se någon av dessa föreställningar, vilket jag annars mycket gärna hade gjort.

Trollkarlen Parsifal sjöngs av den belgiske/holländske  basen Harry Peeters, en insats som varken imponerade sångligt eller sceniskt om nu sanningen skall fram. Uppsättningens svagaste kort enligt min uppfattning.

En som däremot imponerade mycket var Randi Stene som sjöng Kundrys parti. Helt strålande och mycket väl såväl sceniskt som sångligt. En mycket positiv upplevelse.

Scenografiskt och inte minst var det en mycket stor omtumlande vacker musikalisk upplevelse, men också en föreställning fylld av symboler som åtminstone inte jag är kapabel att reda ut dagen efter denna magiska upplevelse.

Scenbilden som i stort sett genomgående använde sig av ett medeltida borgtorn i centrum på scenen och som genomgående användes på olika sätt var en mycket fin lösning och stod i skarp kontrast till den tidigare uppsättningen på Den Kongelige Opera. Det gav en mycket fin och förstärkt upplevelse av användningen av tornet på detta sätt. Det är inte ofta som jag har anledning att berömma den scenografiska lösningen, men jag hoppas på fortsatta fina upplevelser som gårdagens föreställning utgjorde.

Till själva handlingen i verket avstår jag att kommentera eftersom det är min fasta övertygelse att tolkningen varierar från person till person, men så mycket kan jag ju avslöja att jag inte tror på Wagnerkännaren Ingemar Schmidt Lagerholms tankar  att det skulle handla om en modern uppgörelse med könsdriften och om skräcken för sjukdomen syfilis.

Visst finns det ett kärlekstema i Parsifal men för mig handlar det inte så mycket om sex utan mer om svårigheten att avstå från kärleken och i ändå större utsträckning ge sig hän åt kärleken.  

Till den mycket positiva upplevelsen måste jag naturligtvis också konstatera att till detta bidrog i allra högsta grad Den Kongelige operakörs insatser. Det gav en mycket vacker klang, som jag visserligen inte är är obekant med, men i går kväll var det magiskt väl samsjunget och här imponerade både manskören och kvinnorna även om de sistnämnda kunde upplevas på håll. Inte konstaterat som något negativt, men kanske lite ovanligt men mycket njutbart.

Föreställningens verkliga huvudpunkt vill jag ju ändå räkna Den Kongelige Kapel under ledning av dirigenten Hartmut Haenchen bara hans insats var värd besöket.

Det var alltså en mycket stor musikalisk upplevelse på alla plan och en kväll där musik, sånginsatser, scenografi , ljus och kostymdesign sammanföll på ett magiskt sätt.

Publiken tackade också de medverkande med kraftfulla stående ovationer. Som sig bör.

 

Produktionsteam

Dirigent: Hartmut Haenchen

Regissör: Keith Warner

Scenografi: Es Devlin

Kostymer: Jorge Jara

Ljusdesign: Davy Cunningham

Koreografi: Karl Alfred Schreiner

Medverkande

Amfortas: John Lundgren

Titurel: Sten Byriel

Gurnemanz: Stephen Milling

Parsifal: Stig Fogh Andersen

Klingsor: Harry Peeters

Kundry: Randi Stene

med flera

Här kan du läsa mer om handlingen i Parsifal

Här kan du läsa allt om Parsifal i Malmö

En bakgrund till Parsifal

Sista chansen att se och uppleva Stephen Milling som anställd sångare på DKT

Här är en syn på vad det hela handlar om

Läs mer om handlingen/synopsis  här

Recensioner

Lars-Erik Larsson i Skånska Dagbladet

Martin Nyström i DN

Berlingske´s recension

GregersDK

Åsa Mälhammar i Helsingborgs Dagblad

Gunilla Brodrej i Expressen

Related posts

Kommentera