Parsifal på GöteborgsOperan – synopsis

Parsifal på GöteborgsOperan - synopsis Parsifal på GöteborgsOperan - synopsis

Parsifal på GöteborgsOperan synopsis

 

Akt 1

Den unge Parsifal, som glömt det mesta om sin härkomst, skjuter en svan och hamnar därmed i gralsriddarnas rike. Där råder djup förstämning.

Den gamle kung Titurel grundade en gång riket utifrån två heliga föremål i sin ägo: gralen, som samlade upp Kristi blod, och spjutet, som tillfogade Kristus såret i sidan. Trollkarlen Klingsor som en gång nekades tillträde bland gralsriddarna, har kastrerat sig och skapar en förtrollad, artificiell värld med undersköna blomsterflickor som förför riddare. Den mest förföriska av dem alla är den “djävulskt sköna” Kundry, som pendlar mellan de två världarna. I ett försök att störta Klingsor hade Titurels son och arvtagare begivit sig till Klingsor, men blivit förförd av Kundry. I samma ögonblick berövade Klingsor honom det heliga spjutet och tillgogade honom ett sår som aldrig vill läka. Sedan den dagen lever Amfortas i djup själsnöd och endast en spådom från ovan inger honom tröst: en ung dåre, som får insikt genom medlidande, kommer att bli hans räddning.

Om allt detta berättar gralsriddaren Gurnemanz för några väpnare, innan Parsifal störtar in. Riddarna är ursinniga på honom för att han skjutit deras rena svan. På Gurnemanz frågor om vem han är, kan han inte svara, han minns bara att han haft en mor. Kundry, som kommit med balsam för att lindra Amfortas sår berättar till Parsifals förtvivlan att modern är död. Gurnemanz börjar undra om Parsifal är den unge dåren som ska rädda Amfortas, och bjuder honom att delta i riddarnas ceremonier. Amfortas vägrar in i det längsta att genomföra de heliga ritualerna, men tvingad av sin far Titurel och riddarna genomför han dem under stort lidande. Parsifal åser det hela med stor förundran, men körs sedan ut av Gurnemanz, som inte tror att han försstått någonting.

Akt 11

I Klingsors rike. Full av iver att förgöra gralsriket väcker Klingsor upp Kundry till ännu en existens: hon ska förföra den oskuldsfulle Parsifal, som är på väg. Kundry beklagar sig över den förbannelse som gör att hon aldrig får somna in för evigt, men ger sig motvilligt iväg.Parsifal ser sig omgiven av frestande blomsterflickor, när plötsligt Kundry för första gången ropar hans namn. det väcker dunkla minnen hos honom, och när de blir lämnade ensamma berättar hon om hans mor Herzeleide (Sorghjärta). Då hans far stupade lämnades modern ensam med Parsifal, men hon dog sedan av sorg när han försvann ut på äventyr.

Full av skuldskänslor klandrar Parsifal sig själv, medan Kundry vill att han ska känna sin faders känslor för modern, och omfamnar honom i en het kyss. I samma ögonblick blir Parsifal väckt till insikt och ser plötsligt Amfortas sår framför sig. Han förstår nu hur denne har tillfogats såret och vad Amfortas måste ha känt. Kundry försöker med alla medel få Parsifal att sjunka in i hennes famn, men han vägrar. Då berättar hon vad som ligger bakom hennes förbannelse: hon skrattade åt Kristus på väg till Golgata, och efter att ha träffats av dennes blick blir hon aldrig fri. Parsifal skjuter Kundry ifrån sig, och vill nu bara att hon visar honom vägen till Amfortas. Rasande hävdar hon att han aldrig kommer att hitta fram. Då kastar Klingsor spjutet mot Parsifal, som fångar upp det, och Klingsors rike störtar samman. “Du vet var du kan återfinna mig” säger Parsifal till Kundry då han ger sig av.

Akt 111

Många år har gått, och gralsriddarna lever nu i yttersta misär. Amfortas har sedan länge vägrat att utföra de heliga ritualerna. Gurnemanz väcker den stelfrusna Kundry till liv, och hon önskar nu bara att få tjäna. Efter oändliga prövningar har Parsifal hittat fram till gralsriket med spjutet, och den överlycklige Gurnemanz känner slutligen igen honom som den pojke som sköt svanen. Då naturen vaknar, tycker sig Parsifal se den på ett helt nytt sätt och Gurnemanz förklarar att det är långfredagsundret. Gurnemanz smörjer Parsifal som den nye konungen, och Parsifal döper Kundry innan de tre går till Amfortas. Den gamle Titurel har dött och vid begravningen har Amfortas lovat att utföra gralsceremonin en sista gång. Men han förmår ändå inte och uttrycker bara en längtan efter att få dö. Då vidrör Parsifal honom med spjutet, och äntligen sluter sig såret. Frid och harmoni kan slutligen råda, och Parsifal står som en helgjuten människa.

Upphovspersoner

Musik och text: Richard Wagner

Libretto

Här kan du hämta librettot

IN ENGLISH
ESPANOL

Mer att läsa om Parsifal

Läs mer om bakgrund och handling till verket på Wikipedia