Pier Giorgio Morandi dirigent

Pier Giorgio Morandi dirigent

Dirigent, har studeret komposition ved konservatoriet i Mailand og direktion ved Mozarteum i Salzburg. Han var en årrække 1. oboist ved La Scala i Milano, hvor han desuden assisterede dirigenter som Riccardo Muti og Giuseppe Patané. Direktionen blev hurtigt hans levevej, og studier fulgte hos bl.a. Leonard Bernstein og Seija Ozawa i USA.I 1987 vandt han den internationale dirigentkonkurrence i Tanglewood, og blev to år senere udnævnt til chefdirigent ved operaen i Rom, hvilket blev startskuddet till hans internationella karriere. Han har siden da bl.a. Verdis Skæbnens magt i Marseille, Verdis Otello på Teatro Colon i Buenos Aires, Puccinis Madame Butterfly samt Verdis Aida, Macbeth och Falstaff i Budapest, Verdis Rigoletto og Puccinis Gianni Schicchi i Tokyo, Puccinis La Bohème og Tosca i Frankfurt,Verdis Nabucco og Ponchiellis La Gioconda på Deutsche Oper i Berlin samt Verdis Trubaduren på Arena di Verona i Italien. Simon Boccanegra er Gorgio Morandis debut på Det Kongelige Teater.

Läs mer

Musical World about Musical World about Pier Giorgio Morandi

Kungliga Hovkapellet om Pier Giorgio Morandi

Naxos om Pier Giorgo Morandi

Helsingborgs Konserthus om Pier Giorgio Morandi

Oper Frankfurt about Pier Giorgio Morandi

Artist Management for Pier Giorgio Morandi

Intervju med Pier Giorgio Morandi i OV-Revyn Operavännerna vid Kungliga Operan i Stockholm Maj 2008

Ledigt klädd i jeans och tröja har Operans förste gästdirigent tid med oss en dryg halvtimme – sedan behövs en kort repetition inför aftonens Falstaff. Det är förstås den italienska repertoaren som han fått göra här sedan han först kom till Operan 2000 för en repris på Maria Stuarda. På konsert händer det att han dirigerar även tysk musik, och han älskar Valkyrian. Men vi anar att han inte har bråttom att byta ut sin repertoar.

Han älskar sångare. Därför jobbar han gärna själv med dem under pianorepetitionerna. Och han älskar Falstaff, där Verdi helt ändrade sin stil på ett sätt som senare skulle tas upp av Puccini i Gianni Schicchi. Ännu i Otello finns de typiska, långa Verdi-linjerna. Jämför man med måleri så har de i Falstaff bytts mot punkter, som i en impressionistisk tavla.

Under arbetet med sångarna har det särskilt varit texten som krävt arbete. I Falstaff är orden det viktigaste. Svenska sångare har mindre problem med italienskt uttal än tyska eller amerikanska. Svårigheten är att binda orden till ett italienskt legato. Det sägs ibland att Wagner är svårare för sångarna, men när han lyssnar på Ringen-föreställningar på Operan med sångare som dagen efter arbetar med honom i italiensk repertoar kan han tycka att den är svårare för dem. Morandi känner sig omtyckt på Operan och bedömer att hans uppdrag gör att han tillbringar sex månader per år i Stockholm, där han tycker att orkestern har blivit allt bättre under de åtta år han arbetat med den. Däremellan hittar man honom i operahus (och ibland på konsertestrader) i t.ex. Wien, Zürich och Neapel, för att nämna dem som är aktuella närmast. På frågan om skillnader mellan länder menar han att det är han själv som bör anpassa sig. Att som i Stockholm ha en blandad repertoar medför en del svårigheter jämfört med att koncentrerat spela ett verk åt gången, men för t.ex. Falstaff har det varit till nytta att man i en repertoarteater kan ha flera artister tillgängliga när någon blir sjuk. Idealet är att alla känner att de gör musik tillsammans, inte arbetar.

Hans ställning som förste gästdirigent innebär inget särskilt ansvar (trots att chefsdirigent saknas sedan länge), menar han – kan han påverka så är det en glädje, och då gäller det främst repertoaren. Under tjugo år har han dirigerat det mesta i den italienska repertoaren, t.ex. “nästan allt” av Verdi. För att illustrera bredden nämner han att tre uppsättningar från Italien snart ska komma ut på dvd: Lombarderna (Verdi), Edgar (Puccini) och Mordet i katedralen (Pizzetti). Här i Stockholm tycker han att det vore dags att sätta upp Verdis Maskeradbalen igen och Giordanos Andrea Chenier, som ju nästan inte har spelats här. Ett verk som kommer i nyproduktion nämner han: Donizettis Don Pasquale 2010. Morandi, som nyligen fyllde 50, bor i Milano. Han är gift och har ett par tvillingsöner på 18 år, ingen av dem musiker. Det var också i Milano som hans musikerkarriär började. Lusten att bli dirigent väcktes när han var 16 år, men det var som orkestermusiker som han kom in operavärlden. När han var 19 år hörde Claudio Abbado, som då var chefsdirigent på La Scala, en elevkonsert på konservatoriet där Morandi spelade solot i Richard Strauss oboekonsert. Slumpen ville att teatern hade akut behov av en ny oboist. Abbado ringde upp och trots Morandis protester att han hade två års studier kvar, så fick han på något vis sitt diplom följande måndag och fick börja i orkestern, där han blev kvar i tio år. Under den tiden fick han uppleva även nästa chefsdirigent, Riccardo Muti, och en rad gäster. Morandi räknar snabbt upp dom som gjorde djupast intryck: Carlos Kleiber, Maazel, Sawallisch, Gavazzeni, Patanè… Och förstås Bernstein! I Stockholm gör han i princip en nyuppsättning och en nypremiär per år. Nästa säsong är det Macbeth och Bohème. Därtill kommer föreställningar av Trubaduren och Manon Lescaut. 2010 blir det alltså Don Pasquale – och Elektra! “Man måste förnya sig.”

Ur OV-Revyn (2008) – Operavännerna vid Kungliga Operan © Artikelförfattarna Nils-Göran Olve och Leif Nilsson och OperaVännerna vid Kungliga Operan

Om du efter att läst denna intressanta artikel önskar bli medlem hos Operavännerna vid Kungliga operan i Stockholm har du här en direktlänk till föreningens hemsida

 

Sammanställt av Mogens H Andersson

Related posts

Kommentera