Den flygande holländaren på Folkoperan 2013

Den flygande holländaren på Folkoperan 2013 Den flygande holländaren på Folkoperan
79 / 100

Premiären på Den flygande holländaren på Folkoperan blev en modern musikdramatisk upplevelse inte utan förtjänster

Den flygande holländaren på Folkoperan 2013

Det har varit premiär på Folkoperan. Denna gång blev det Richard Wagners högromantiska verk ”Den flygande holländaren” och utan den sedvanliga orkestern och i stället svarade tre flyglar för musiken.

Om detta är ett musikaliskt experiment, en konstnärlig idé eller helt enkelt beroende på brist på pengar det kan jag inte svara på, men innan föreställningen bestämde jag mig för att tro att det handlar om en konstnärlig idé som  jag såg framemot att få ta del av.

Under årens lopp har jag sett ett stort antal föreställningar och de senaste åren ser jag också de flesta uppsättningar som de olika fria grupperna svarar för och därför är jag inte ovan att se föreställningar, där musiken sköts av en pianist. Det är också på sin plats att konstatera att här har jag haft flera stora operaupplevelser till exempel ” Maskeradbalen” med Opera Vega på Teater Pero och Scensångarnas version av Mozart´s ”Don Giovanni” på Teater Lederman och Puccini´s ”La Bohème” på Pipersgatan, men också Operafabrikens version av Bellini´s Romeo och Julia i Skanörs kyrka.

Tre flyglar lät spännande och nu efter at ha upplevt premiären så kan jag konstatera att det i stort fungerade mycket väl som helhet, även om det kanske kräver väl mycket av publikens öron och nog anser jag att detta verk skall spelas av en större orkester, men det behöver givetvis inte heller sitta 38 man i det obefintliga orkesterdiket.

Det är inte heller ett verk som jag har sett flera gånger för jag har faktiskt bara sett ”Den flygande holländaren en gång tidigare nämligen i regi av Stein Winge på Malmö Opera. Då valde man att spela verket utan paus och det lär vara ett önskemål från kompositören själv.

I Folkoperans version hade man delat in verket i tre akter och en halvtimmes lång paus efter första akten. Det är ju i och för sig trevligt med en paus inte minst för möjligheten att få prata med några av sina operavänner då, men personligen så känns det aningen rumphugget, sett från den musikaliska upplevelsen, att inte ge verket, som går under två timmar i ett sträck dvs utan  paus.

Scenografiskt så fungerade det ganska väl, men det är ju inget ovanligt när det gäller Folkoperans uppsättning. Visst var det moderna anslaget ganska irriterande i form av den ständigt fotograferande Senta och att ständigt se den döda svanen dels ligga på scenen dels ständigt projiceras i fonden kändes övertydligt och vad en uppenbarligen oljeskadad svan har med verket att göra övergår min fattningsförmåga.

Första akten blev en lång irriterande upplevelse mest beroende på en strålkastare som svepte fram och tillbaka över salong och scenväggar, men också två jättestora fläktar, som var placerade på varsin sida av scenen.

Inte heller var jag särskilt imponerade av sånginsatserna i första akten, med undantag av körinsatserna som var mer än godkända. Musiken var inte heller särskilt njutbar, men det skall den kanske inte heller vara  just där. Kanske handlade det i någon mån om premiärnervositet?

Om nu sanningen skall fram så minns jag faktiskt inte mycket av musiken från Malmö-uppsättningen, och för ovanlighetens skull hade jag inte heller lyssnat in musiken i förväg, vilket jag vanligtvis brukar göra.

Efter paus hände det något positivt och det sjöngs mycket bra på alla håll och kanter. Redan innan  inledningen av andra akten hördes mycket fina toner från den kvinnliga delen av kören och jag började känna igen den romantiska musiken. Lite roligt blev det ju dessutom när Matilda Paulsson äntrade scenen och sedan blev det bara bättre och bättre.

En höjdpunkt blev duetten mellan det ursprungliga kärleksparet Erik, jägaren och Dalands dotter Senta. Det märktes en tydlig och fin klang i rösterna hos först och främst Daland, som sjöngs av Mattias Milder, men också Kosma Ranuer visade att han hade guld i strupen och här kan vi säkerligen se framemot en ny wagnerstämma.

Ja, det är ingen tvekan om att föreställningen som helhet fick ett ordentligt lyft efter paus och jag anser att de tre pianisterna kom riktigt bra till sin rätt, men det kvarstående intrycket blir i alla fall att Wagners romantiska musik kräver en annan instrumentering för att fullständigt komma till sin rätt.

Om föreställningen

Den flygande holländaren premiär Folkoperan 6 februari 2013

Upphovspersoner

Musik och text: Richard Wagner|Svensk översättning: Magnus Lindman|

Produktionsteam

Musikalisk idé: Joakim Unander
Musikarrangemang: Carl-Axel Dominique och Jonas Dominique
i samarbete med Joan Ullén, Joakim Unander och Bo Wannefors
Elektroakustisk musik: Mats Lindström
Regi: Melanie Mederlind
Musikalisk ledning/kapellmästare Bo Wannefors
Scenografi: Anne Ehrlich
Kostym: Ulrika van Gelder
Ljus: Carina Persson
Mask & Peruk: Therésia Frisk

I rollerna

Holländaren: Kosma Ranuer
Senta: Susanna Levonen
Erik: Mats Carlsson
Daland: Mattias Milder
Styrmannen: Fredrik Strid
Mary: Matilda Paulsson
Folkoperans kör:
Lotta Lindqvist, Miriam Ryen, Ingrid Rådholm, Sandra Bundy,Margaretha Westerlind, Jonatan Lönnqvist, Jacques Radinson,  Carl Walin, Peter Haeggström, Andreas Lundmark, Andreas Konvicka
Pianister: Bo Wannefors, Henrik Löwenmark, Johan Ullén
Elektronmusiker: Cecilia Josefsson

Mer att läsa

Bo Löfvendahl i SvD
Gunilla Brodrej i Expressen
Om Richard Wagner
Folkoperan