Stiffelio Kungliga Operan 2011

Stiffelio Kungliga Operan 2011 Stiffelio at Royal Opera Stockholm - synopsis
78 / 100

Det började med Giuseppe Verdis ”Maskeradbalen” som jag såg på Teater Pero och det fortsatte med W A Mozarts ”Don Giovanni” i Operavox uppsättning, med en handling som utspelar sig ombord på en finlandsfärja, som jag såg på Teater Replika.

Stiffelio Kungliga Operan 2011

Premiären på Stiffelio stor succé – på Kungliga operan-stående ovationer. Nordisk premiär på sällsynt opera Just nu är det vad man kan kalla för ”flow” i min operavärld. På relativt kort tid har jag sett den ena fantastiska uppsättningen efter den andra.

Det började med Giuseppe Verdis ”Maskeradbalen” som jag såg på Teater Pero och det fortsatte med W A Mozarts ”Don Giovanni” i Operavox uppsättning, med en handling som utspelar sig ombord på en finlandsfärja, som jag såg på Teater Replika.

Sedan såg jag Folkoperans kärleksvecka med så olika verk som W A Mozart´s ”Figaros bröllop” och Gaetano Donizetti´s ”Kärleksdrycken” och den operaveckan avslutades med Massenets ”Werther” på KO, vilket också var en fantastiskt fin operaupplevelse och det är ett verk som jag inte har sett på många år och då med Lars Cleveman i huvudrollen.

Premiären på ”Don Pasquale” på Kungliga operan var förvisso inte sceniskt en höjdarupplevelse, men ändå en rätt fin upplevelse och veckan efter såg jag ”Lucia di Lammermoor” på bio direkt från Metropolitan Opera i New York för att veckan efter se en ännu mer fantastisk föreställning på GöteborgsOperan med Kerstin Avemo i hududrollen och i övrigt mycket goda sångliga prestationer.

Det har alltså varit mycket av Donizetti, Mozart och Verdi med en skvätt Massenet dessemellan.

Lördag den 16 april var det så dags för Verdi igen. Denna gång bjöds det på hans ”Stiffelio” och det var t o m nordisk premiär. Det är en sällan spelad opera, även om man kan konstatera att med början på 1990-talet har den blivit allt vanligare och vanligare. Detta efter att man hade hittat originalverket i Neapel omkring 1960. Huvudrollen som sjöngs av en tenor finns bl a på en inspelning av José Carreras, men även Plácido Domingo har sjungit den ”live”.

Mellan 1849 och tio år framåt skrev Verdi ett stort antal operor bl a ”Luisa Miller” ”Rigoletto” ”Trubaduren”, ”La Traviata”, ”Maskeradbalen” men alltså också ”Stiffelio” Med detta verk hade han stora problem med censuren och detta är förmodligen huvudorsaken till att verket har fallit i glömska Sin vana trogen så återkallade Verdi uppföranderätten och gjorde om de bästa partierna i en annan opera, ”Aroldo” .

I ”Stiffelio” kretsar dramatiken kring begreppet förlåtelse. Prästen Stiffelio upptäckt av sin hustru Linas otrohet ställer hans yrkesroll i konflikt med hans roll som äkta make och dessutom far till två små barn. Enligt min uppfattning handlar det också om hedersvåld och därmed blir det en aktuell opera i våra dagar. Det är dessutom en ganska kort opera med en intensiv handling och föreställningen tar bara lite mer än två timmar inklusive en paus. Första akten varar c:a 55 minuter och av denna tid upptar ouverturen tio helt underbara minuter bl a med ett helt fantastiskt vackert trumpetsolo.

Föreställningen regisserades av Tobias Theorell och detta var hans första operauppsättning och han får gärna återkomma i andra operauppsättningar. Det var en alldeles utmärkt premiärinsats.

För första gången på ganska länge slapp jag också irritera mig på scenografin. Den var helt lagom och begriplig. Det är skönt när den scenografiska lösningen inte vållar några bekymmer för då är det helt fritt fram att njuta av musik och sång.

Det var mycket goda sångliga prestationer och till de främsta prestationerna räknar jag Lena Nordins gestaltning av Lina och Lars Clevemans Stiffelio, eftersom det var premiärföreställningen så finns det inte så mycket att jämföra med, men i förhållande till den tidigare nämnda cd-inspelningen så imponerade dessa båda huvudrollsinnehavare storligen på mig.

Skall sanningen fram så var jag precis lika imponerad av tandemuppvisningen av Marcus Jupither och Karl-Magnus Fredriksson. Anledningen till detta berodde ju på att Marcus Jupither tyvärr var indisponerad, vilket innebar att han agerade på scen och så sjöng Karl-Magnus Fredriksson från scenkanten. Det var helt fantastiskt att se Marcus agera och mima och så höra sången från sidan av Karl-Fredrik. En i sanning stor och märkvärdig prestation!

Mycket bra var också den evige basen Michael Schmidberger i rollen som Jorg, men det var inget fel på övriga sångare heller, men det är svårt att särskilt omnämna dem eftersom deras partier är så korta, men självfallet viktiga för helheten.

Till Kungliga operans stora förtjänster hör deras alldeles ypperliga kör och deras insats i gårdagens föreställning lämnade åtminstone inte mig oberörd. Tvärtom. Kungliga hovkapellet under ledning av Pier Giorgi Morandi gjorde en av sina allra bästa insatser och då är det väl att märka att de aldrig efterlämnar ett dåligt arbete.

Det var alltså en mycket fin operaupplevelse som jag på det allra varmaste kan rekommendera till både nya operabesökare, men också till andra mer vana operabesökare. Denna föreställning innehöll allt som borde kunna locka såväl en helt ny som äldre publik. Otrohet, förlåtelse och hedersmoral och i förlängningen, hedersmord, är ju en högst aktuell företeelse i dagens samhälle.

Om föreställningen

Upphovspersoner

Musik:Giuseppe Verdi
Text:Francesco Maria Piave, efter Èmile Souvestres och Eugène Bourgeois pjäs ”Le patseur ou L´évangile et le foyer

Produktionsteam

Dirigent: Pier Giorgio Morandi
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Ljus: Ellen Ruge
Koreografi: Roine Söderlund
Dramaturger: Stefan Johansson och Katarina Aronsson
Regi: Tobias Theorell

Medverkande

Stiffelio: Lars Cleveman
Lina: Lena Nordin
Stankar:  Karl-Magnus Fredriksson (Marcus Jupither sceniskt)
Raffaele von Leuthold: Jonas Degerfeldt
Jorg: Michael Schmidberger
Federico: Karl Rombo
Dorotea: Sara Olsson

Mer att läsa