Prinsessan av Cypern 1936 libretto

Prinsessan av Cypern 1936 libretto Prinsessan av Cypern på Malmö Opera - libretto
81 / 100

Prinsessan av Cypern är en opera i fyra akter av Lars-Erik Larsson. Libretto efter Zacharias Topelius’ sagospel med samma namn.

Prinsessan av Cypern 1936 libretto

No 1: DANSKÖR

KÖREN

Nu dansa vi alla i vårens fest, När rosor af kärlek glimma. Ock kärlek och vår de trifvas bäst I blommor och morgonstrimma. Vi skämta engång Når dagen blir lång. Vi sjunga de himmelska makternas sång. Nu dansa vi alla i vårens fest, När rosor af kärlek glimma.

1.FLICKA

O Afrodite, som steg ur vågen Vid Cyperns blomsterströdda strand, Vi offra myrten

2. FLICKA

Och gyllne äpplen

3.FLICKA

Vi offra glödande rosors brand.

1.FLICKAN

Som dufvor rena.

2.FLICKAN

Som svanor lena.

3.FLICKAN

Som fjärlar glada. Oss lycka gif!

TRIO

O Afrodite, kom att oss tjusa Med vår och kärlek, med sol och lif!

KÖREN

Nu binda de skönaste gracer en krans Kring kärlekens strålande öga. Och gudarna småle i morgonens glans, åskdundraren ler i det höga. Vår hjerta det slår, För kärlek och vår, Odödliga makt, du som aldrig förgår! Nu binda de skönaste gracer en krans Kring kärlekens strålande öga.

2. BERÄTTAREN

Där unga människor möts, där blir det alltid spänning. Vi kommer snart att se hur syd- och nordanlänning var sams på Cyperns ö, på Lemminkäinens tid, när han och hans kumpan från mången blodig strid, den trogne Tiera, var på strövtåg för att söka hos holmens kvinnohär sin segersällhet öka.

På Cypern var det dans och fester varje dag. Och vad man där fick se av skönhet och behag, det finns det inga ord som rättvist kan beskrifva Med offer blev det sagt till den som vetat kliva ur vattnet invid on. Gudinnan som all makt på erotikens fält sig hade underlagt. åt henne offrades det myrten, ros och viva.

Men skönast av allt skönt, fast lite grand av diva, var kungadottern själv, Chryseis, vida känd, på henne blev vår Lemminkäinen tänd. Chryseis tog emot ett otal frierier, men det blev alltid nej och ömkliga sortier. Tre friare fick hon av allra bästa sort, berättar sagan nu: de sändes alla bort.

3. BALLAD ANEMOTIS

Tre friare hade vår unga mö. Solkonungen svor för henne dö: Bär dagens gyllene krona! Nej, nej. Din gyllne krona begär ja ej. För varm är din kyss i sommarens dag. Och blott ett skämtande barn är jag.

Månkonungen kom i aftonglans: Kom, smycka din lock med silfverkrans, Och lek med elfvor i lunden! Nej, nej. Ditt silfversmycke begär jag ej. För kall är din kyss i lundens behag. Och blott ett frysande barn är jag.

Kom stjernans gosse på aftonskyn: O följ mig fjerran till himlens bryn! Bär nattens stjerniga krona. Nej, nej. Din stjernekrona begär jag ej. För hög är din sal, din glans för svag. Och jordens älskande barn är jag!

4. BERÄTTAREN

En fjärde friare dök plötsligt upp på scenen, en Lemminkäinen, stolt, och hög på benen. Det tycktes oerhört, en vilde från ett land, som ingen vetat om, vid världens ytterrand. Så löjligt och så fräckt! Men samtidigt rätt modigt. Man skrattade sig sjuk, och hånad blev han blodigt.

5. SKRATTKöR KöREN

Ha ha ha ha, ha ha ha ha. Han är verldens störste man: Lemminkäinen heter han! Alla flickor han förtjusar, Alla gummor han berusar. Se så nätt, Fin och lätt, Stolt som örnen, Stark som björnen. Qvick som falken, är den skalken, Söt och rar. är han ej en vacker karl? För hans hot Till hans fot Låt oss alla Nederfalla! Ha ha ha ha, ha ha ha ha. Store hjelte, grymme man! Tag vår hyllning nådigt an!

LEMMINKÄINEN

Finns en man som jag Ett rum på Cyperrns slätter, Der jag kan bo en dag Och dansa några nätter?

KöREN

Ha ha ha ha, ha ha ha ha. För en storståtlig prins, Intet rum på Cypern finns. Cyperns hyddor äro ringa, Danssalonger finnas inga, Klen musik! Bara skrik! Ingen flicka Kan sig skicka; Inga fagra, Alla magra, Stygga, fula, Gamla, gula. Ingen värd Att bli åt hans nåd beskärd!

LEMMINKÄINEN

Gif mig en blommig skog Och ett par röda kinder. Så dansa vi alltnog, Och rummet gör ej hinder.

KÖREN

Ha ha ha ha, ha ha ha ha. Hjelteblod, Var så god, På begäran, Gör oss äran, Sök en ö, Sök en mö, Mera värdig, Mera färdig! Ha ha ha ha, ha ha ha ha. För hans högförnäma nåd Finns visst intet bättre råd.

LEMMINKÄINEN

Vad? Gyckel? övermod? Det skolen i mig löna, (drager svärdet) den djärve med sitt blod (rycker till sig med vänstra handen en av flickorna) Och med sin kyss den sköna!

6. BERÄTTAREN

Chryseis var bestört, hon riktade en pil Mot den förmätnes bröst. Has mun drog till ett smil. Hon dröjde med sitt skott, hon var ju bara kvinna. ”Ditt kryp”, skrek hon, ” du träl! Du son av en slavinna! Du havets usla skum, som vräktes mot vår strand, du lyfta djärvs din blick till Cyperns härskarinna, och vet ej att den stund du höjt din djärva hand skall blixten träffa dig och Febus pil dig hinna!”

På uppläxningen tog vår Lemminkäinen lätt. Han hade älskat förr och kände kvinnors sätt. Men Cyperns unga män, de höll sig inte lugna, de ville med hans liv sin härskarinna hugna. Men då kom kungen själv, en upplyst potentat, och sade:

” I vårt land bor ingen främlingshat. Och började vi ta varenda slusk tillfånga som kommer till vår ö, blev fängelserna trånga. Så du kan ge dig av. Chryseis har betett sig övermodigt nu igen på okändt sätt. Det kan tas illa upp av kärlekens gudinna. Min dotter får en dag den högas hämnd besinna.”

Det gick som kungen sa, när Lemminkäinens skepp var segelklart, fick han Chryseis i sitt grepp och drog henne ombord och seglade mot norden. Och Afrodite fick sin hämnd för smädeorden.

Snart löpte skeppet in i fosterlandets famn här tåldes inte alls Chryseis rätta namn. Så hon blev Kyllikki, bekvämt för folkets tunga. Och Tiera som ni minns, som ryckt åt sig den unga mön Anemotis, när han anträdde sin flykt gav namnet Tuulikki åt henne, finskt och tryggt.

Vid pörtets öppna spis satt Lemminkäinens mamma. Runt kvarnen som hon drog sågs vita mjölet damma. Hon saknade sin son som sedan flera år var borta, vem det var: hon satt med grånat hår och sjöng i ensamhet en sorgligt årstidvisa. Därute rök en storm som kunde blodet isa.

Dock lugnade den sig alltunder kvinnans sång: i sången bor en makt, det ser man mången gång, som kan betvinga sorg, som kan betvinga stormar, som jättar får på knä, de som i vrede gormar.

7. KVARNSåNG HELKA

Fordom var jag röd om kinden, Vaggade som ros för vinden. Lätt jag flog som fågelungen, Ock mitt hår var brunt som ljungen. Mala på! Det var då! Fordom var min blick så blå, Fordom var jag röd om kinden, Vaggade som ros för vinden.

Kom så host i blomsterringen, Ock min fågel fällde vingen. Nu de kulna vinden plockar Färgen bort från mina locker. Mala på! Det var då! Fordom var min himmel blå, Kom så host i blomsterringen, Ock min fågel fällde vingen.

Sorgerna som vintrar snöga. Hvar är du, min älsklings öga? Se, din moder stenen vrider, Sjunger om de flydda tider. Mala på! Det var då! Fordom var min sjö så blå, Sorgerna som vintrar snöga. Hvar är du, min älsklings öga?

8. BERÄTTAREN

En oförglömlig dag! När Lemminkäinen kom tillbaka, desto mer betydelsefull som han hade Kyllikki i sällskap, om än rövad, från Cyperns kungahus; hon tycktes dock bedrövad.

Men plötsligt uppstod där en häftigt vapenlarm, en skara greker kom i hämndlystnad och harm. Chryseis skulle ta med väld ur fångenskapen. Ny fäktades det vilt med blixt och klang av vapen.

Så blev det tyst med ens, när Kyllikki grep in för Lemminkäinens skull med orden. “ Han är min, jag håller honnom kär, vi älskar ju varandra. Vårt kommande förbund har ingen rätt att klandra.”

Därmed var striden slut, men grekerna var kvar, tills det blev vår igen och leden hem låg klar. Men pörtet verkade betänkligt oansenligt. Så Lemminkäinen tog i bruk de trolldomsord han kunde och fick snart en batter bostad gjord.

9. MELODRAM LEMMINKÄINEN

Du Tapios barn, du gamla vägg. Du furans murkna ättelägg. Som trotsat många vintrars snö, Och många vårars storm och tö. Lyss på mitt mäktiga ord! ödmjuka dig! Fall! Försvinn! Du ås, fall in! Du tak, som skyddat min moders hufvud! Du golf, som burit min vagga förr! Du värn för freden, du gammla dörr! Du gråa hard, der i barndomsdagar Vid brasans skimmer jag lekte gladt!

Jag offrar er för min kärleks skatt. Farväl! Försvinn! (Stugan sammastörtar stycke efter stycke, försvinner och lemnar plats för en öde landskap, betäckt af snö och belyst av månsken, son längst i fonden glimmer öfver en stormigt hav.)

Hör mig, du marmorklippa! Du mur af malm! Du kopparfasta, väldiga jätteborg, Der Hiisis trollmän hamra på jernets hjerta! ödmjuka dig för mitt ord! Upp! Res dig i sköna hällar! Upp! Forma dig till ett slot, Långt mera herrligt, än Cyperns konung Byggt med Titaners arm på blommig ö! Vägg, bred dig ut! Mur, jemna dig! Tak, lyft dig upp!

Naturens döttrar, Luonnottaret, Utbreden alla skatter här kring oss! Luft, gif din klarhet! Vatten, din helsa! Jord, din rikedom! Eld, din glans! Du himlens Ukko, Skärma i kraft och nåd vår sköna. tjusande, stolta slot! (Palatset reser sig, stycke efter stycke, ur ödemarken. Skenen ljusnar, och morgonrodnanden glimmer in genom fönstren med tilltagande glans.)

Här skola vi bo i frid och skönhet, i ljuflig ro, Här skall en moders bön Oss sällhet önska. Här skall vår kärlek skön Som våren grönska, Här skola vi glada båda i lugn på lefnadens stormar skåda. Här skola vi skapa ett blomsterland Med gyllne tegar på Suomis strand Och spegla vårt älskande öga I sjön, som förgylles af morgonens brand.

10. BERÄTTAREN

Tänk, vilken väldig makt som döljer sig i orden! Den som har nyckelord, behärskar hela jorden. Var syntes pörtet nu? Det hade utplånats! På tomten reste sig ett strålande palats.

Där flyttade de in och väntade sig lycka, de två, rätt olika till typen, kan man tycka: han älskade att slåss och bära segerns krans. Hon roade sig helst och ville gå på dans.

De gjorde som sig bör emellan äkta maker Att båda något av sin egenart försakar: Hon avstod från sin dans, han från att föra krig. Ett helig löfte gavs i kärlek, innerlig. Så levde de en tid. Hon fann sig väl till rätta. Sin kärlek på allt sätt försökte de att mätta.

Men mamman, Helka, gick det bra och likaså med systern Ainikki, men man förstår ändå on tankens flykt ibland kom att mot Cypern ställas, såsom när Tuulikki en afton sjöng om Hellas.

11. ROMANS ANEMOTIS

O barn af Hellas, byte ej bort Din sköna fosterjord! Barbarens bröd är hårdt och tort, Och klanglöst är hans ord. Hans sol är blek, hans himmel grå, Hans hjerta kan ej ditt förstå. O, barn af Hellas, byt ej bort Din sköna fosterjord!

O Hellas barn, ditt land är godt, Ditt land är stort och skönt. Dess jord är grön, dess haf är blått, Dess strand af ära krönt. Dess vind är varm, dess sol är klar, Dess himmel tusen stjernor har. O Hellas barn, ditt land är godt, Ditt land är stort och skönt.

Och derfor, barn af Hellas, minns Ditt ädla fosterland! Ej ro, ej lif, ej lycka finns I fjerran från dess strand! Hvarhelst din väg i verlden går, Din rot är der din vagga star. Och derfor, barn af Hellas, minns Ditt ädla fosterland!

12. BERÄTTAREN

Det var en sådan kväll, då Lemminkäinen var i vildmarken på jakt, och ensamheten skar i Kyllikki som – en kniv. Chryseis lät sig lockas att gå på dans igen, där ungdomsblommor plockas, hos landsmännen i byn. Hon bröt därmed sin ed. Med jubel mottogs hon I cypriernas led.

13. CYPRIERNAS KöR KöREN

Låt citrorna klinga! Låt flöjterna susa! Låt glädjen oss vinga! Låt sången oss tjusa! Chryseis är kommen. Vår sol har gått opp. Vi helsa dig åter, du strålande hopp!

14. BERÄTTAREN

När Lemminkäinen kom med villebråd från skogen och ställde frågan om Chryseis varit trogen till Ainikki och fick besked on vad som skett, blev han förfärligt vred, utöver sans och vett. I samma ögonblick dök Tiera upp på slottet, men i bedvöligt skick, och rågat blev nu måttet: av Pohjas mörka folk var Tieras hemgård brand! Med ens satt svärdet lost vid Lemminkäinens länd. Han måste ut i krig, det var forbi med freden. Och likt Chryseis nyss, bröt han för sin del eden.

Och det blev kriget, med allt vad som till kriget hör. De båda hjeltarna for fram som vilddjur gör. Allt manfolk mördades, de ville krossa, skända! En herde skonades, en blind, han var den enda, och alltför ynklig för att avlivas med svärd.

Mot Cypern styrde snart de grekiska sin färd. Chryseis tog de med mot hennes vilja. Men makterna, som vet att rätt från orätt skilja, grep in och ställde till med århundradets storm. Och grekerna drev in i ganska dålig form till Pohjola – tänka sig!

Chryseis rymde genast till Lemminkäinen tält, men han sa tack för senast, och ville inte alls ha hem henne igen. Han hade en affär i Pohja, nämligen, och måste för att få den flicka som det gällde uppfylla vissa krav, som flickans mamma ställde.

Bland annat blev han nödd att skjuta Tuonis svan. Han gick till verket strax, kavat och segervan. Men när han log på lur invid sen svarta älven där svanen simmade, så fick han plötsligt själv en förrädisk pil i sig, av herden som vi minns, och föll i strömmens våld – den ström där det försvinns.

Där hemma började hans hårborste att blöda: han var I nåd förstod hans mamma – bland de döda kanhända -. Hon begav sig, för att leta, ut och var beredd att gå till alla vägars slut.

Men Lemminkäinen var försvunnen, så vad göra? Hur alla väga för att hjelten återföra till dem som levde kvar? Att läsa ord med makt försökte Tiera då i dödens dystra trakt.

15. BESVÄRJELSEN. MELODRAM TIERA

Upp, naturens vida rike! Dina kopparportar vike. Till ditt hjerta vill jag tränga, Dina portar vill jag spränga, Och med ordets gudastyrka Vill jag dina reglar dyrka. Dina stormar, dina vågor, Dina grafvar dina lågor Låte upp sin mun atta tala, Föt att menskosorg hugsvala.

Jag besvärjer dig, du ljusa Luft, att för min vilja susa. Luonnotars barn, som blida, Uti solskensböljor vida öfver fjällens toppar simma, Dygga, ånga! Tätna dimma! Tag gestalt, du underbara! Ilmatar, stå upp! (Luftens ande, Ilmatar, sväfvar fram uti molnet) Mig svara! Säg: bland lefvande, bland döde, Hfvad blef Lemminkäinens öde?

LUFTENS ANDE

Stormen har fort På örnavingar Kaukos hjelte Till nordanfjäll Mer vet jag ej. Fråga elden. Nu jag fläktar I solsken bort. ( Försvinner)

TIERA

Jag besvärjer din, du röda Eld, att för min vilja glöda. Solens barn, som lifvet föder, Lyser, värmer och föröder, Tag gestalt! Du aska, falna! Låge, stelna! Flamma, svalna! (Eldens ande, Panu, uppstår i en låge ur fjällvägge) Säg: bland lefvande, bland döde, Hfvad blef Lemminkäinens öde?

ELDENS ANDE

Solen svedde Hans svarta locker. Blinkat har han För trollmäns pil. Mer vet jag ej. Fråga vattnet. Nu jag fladdrar i flammor bort. ( Försvinner)

TIERA

Jag besvärjer dig, du klara Vatten! På min fråga svara! Du naturens silfvervagga, Som i oceanens fragga Mäktig går att jorden skölja, Tag gestalt! Upphör dig, bölja! Aallotar, ditt svar må följa! (Vattnens ande, Aallotar, uppstår i en kaskad vid foten af fjället.) Säg: bland lefvande, bland döde, Hfvad blef Lemminkäinens öde?

VATTNETS ANDE

Dykat har han I dunkla vågor. Wellamo kisser Hans bleak kind. Mer vet jag ej. Fråga jorden. Nu jag dunstar I dimmor bort. ( Försvinner)

TIERA

Jag besvärjer dig, du gamla Jord, att här ditt väsen samla! Tuoni, du underjordens Bleke konung, lyss till ordens Makter som din storhet kufva! Berg, upplåt dig! Res dig tufva! Uppstå jätte, ur din grufva! (Tuoni, askgrå, jättehög och med långt hängande skägg, uppstår ur jorden,) Säg: bland lefvande, bland döde, Hfvad blef Lemminkäinens öde?

TUONI

Sorgsen sofver Fjerran längtande Lemminkäinen Fånger i kedjor Vid dödens flod. Räddas kan han Blott af den trognaste Kärlek, som aldrig I lifvet svek. (Sjunker I jorden)

CHRYSEIS: (talar melankoliskt upprepande)

Räddas kan han Blott af den trognaste Kärlek, som aldrig I lifvet svek. O Afrodite, du som tänder glöden, Den glöd, som värmer och som oss förtär, Säg oss den kärlek, som i jordens öden Den trognaste, den högsta kärlek är! Säg oss en makt, långt ädlare än din!

Hvar finns en dödlig, som ej löften brutit, Som allt förlåtit, ingenting förskjutit? Hvar finns en kärlek starkare än min?

BERÄTTAREN

En enda räddning finns, men var står den att finna? Den trogna kärleken! Var finns en man, en kvinna som har den kärleken, som hoppas allt och tror, födrar, förlåter allt? Man tänker på en mor.

HELKA

O himmelens barn, du strålande sol. Som skinner så högt på din konungastol. Sänd älskligt och glatt Din gyllene skatt! Lål lysa ditt ljus i den eviga natt! Se Manalas furste med fingrar av järn Han vaktar de nattliga klippornas värn. Låt en stråle från det höga Sakta flämta, Ljuvfligt skämta För hans öga! Låt, förblindad av ditt sken Nattens furste sorglöst somna Dödens starka armar domna Och lösa det rov de fångat ren!

BERÄTTAREN

Nu trädde Helka fram till Tuonelas svarta vatten. Hon följdes av ett ljus som genomträngde natten. är Helka den som kan bli frälsningen från nöden. Tyst gör hon sig beredd att gå i kamp mot döden ock natten den är stor och stiger neråt brant, vad förr om Tuoni sagts, var helt och hållet sant.

ORKESTER: (ANDANTE GRAVE)

16. FINAL KöR

Dödens flod för vårt öga hägrar. Längtan suckar och grafven vägrar. Kärlek, kärlek, som allt besegrar, Vandrar trygg på din mörka stig! Lyss till klappande bröst som bedja! O, bryt sönder förderfvets kedja! Kom att trösta och kom att glädja!

BERÄTTAREN

Hon letade sig fram till Lemminkäinens lik. Hon ledde honnom upp ur dödens dunkla vik. Han levde, han fanns till, det hade skett ett under, det största som kan ske I våra levnadsstunder, Och vare det igen en gang med visshet sagt: En moders kärlek har en överjordisk makt.

KöR

Grafvets fängsel det brast för sig! Det var en moder.

CHRYSEIS: SOLO

Det var en moder. Himmelska gudinna, Du gaf oss tecknet. Jag din vink förstår: Långt mer en maka, syster, älskarinna, En moders kärlek utan svek består. O Afrodite, herrska öfver hjertan, När glädjen tjusar, när behaget rör; Men uti nöden, pröfningarnas smärtan Din krona moderskärleken tillhör!

BERÄTTAREN

Nu har vi kommit fram till slutet på vår saga. I ödets händer ar vi allesammans svaga. Men vi har kunnat se vad kärleken förmår. Så låt oss vårda den i alla våra år. Den är vår arvedel, de gamlas och de ungas, och är förvisso värd att hyllas och besjungas.

Ni frågar hur det gick för kärleksparet sen. De flyttade ihop och bor tillsammans än. Det önskar vi oss men, de unga återvände Till sagans värld, det var vad som i slutet hände.

KÖR

Pris, ära och glans För kärlekens krans! Se kronan är vunnen, Den skönaste som fanns! Den blommande vår Han flyr och förgår, Och rosorna vissna, men trohet består. O mer ej klaga! Låt dig behaga Vår blomstersaga På Cyperns strand! För dig vi glöda, För dig vi blöda, För dig, vår moder, vårt fosterland!

IN ENGLISH

Act 1

Aphrodite’s grove at the Cyprus coast

The proud princess Chryseis attracts the attention of the adventurer Lemminkäinen, who has just come to Cyprus with his brother in arms Tiera. When Lemminkäinen makes overtures towards Chryseis the nobleman Medon seeks to imprison him.

King Chysandros shows mercy to Lemminkäinen, but warns Chryseis about Lemminkäinen’s arrogance. During a feast, Lemminkäinen abducts Chryseis while Tiera takes one of the bridesmaids, Anemotis. Medon takes up pursuit and vows to never lose sight of Chryseis.

Act 2

Tableau 1:

Helka’s cabin at Kauko in FinlandMother Helka awaits the return of Lemminkäinen while his sister Ainikki is waiting for Tiera whom she loves. The friends return, each with a happy bride, who adopt new names in the northern country. Chryseis becomes Kyllikki and Anemotis becomes Tullikki.

Tableau 2: At Lemminkäinen’s castle

Medon tracks them down and after a struggle the princess and says she loves Lemminkäinen, who sings ecstatically of transforming the hut into a castle.

Act 3

The Castle Lemminkäinen

After the long winter, Lemminkäinen moans to his slave – who finds that his master needs changing. Chryseis comforts Ainikki that life will be easier in the spring. Lemminkäinen and Kyllikki quarrel but are reconciled and promise to love each other: he will not go fighting, so she should not dance. Medon’s ship has been frozen in the ice, but he now prepares his return journey south. He and Anemotis join together and plan to persuade Chryseis come back with them on the ship.

Tiera and a slave call Lemminkäinen to battle in a neighboring village, and when he learns that Kyllikki has gone to the ship, breaking her promises he throws himself into the fighting after giving Helka his magical hair brush, which will bleed the day he dies.

Act 4

Tableau 1: A bay in Pohja, in the far north

Medon’s ship has drifted on a foggy and desolate coastline; Chryseis bemoans her fate. Medon follows her and gets Anemotis to keep watch. Lemminkäinen emerges from the mist complaining that he had been betrayed, Chryseis accuses him of betraying her.

Tableau 2: In the mountains

The slave has discovered an old shepherd who wants revenge on Lemminkäinen, and with the help of the treacherous slave he kills Lemminkäinen, but then falls victim to a blow from the slave.

Tiera and Helka and the bleeding brush come to search for Lemminkäinen, and kills the slave. Tiera evokes an underworld god who says that Lemminkäinen may only be saved from death by true love.

Tableau 3: In the realm of Tuonela

Helka descends to hell and releases her son with a song.

Tableau 4: In the mountains
Medon and Anemotis find Chryseis and return to Cyprus and the grove of Aphrodite.

Prinsessan av Cypern 1936 libretto

Prinsessan av Cypern på Malmö Opera – libretto

Upphovspersoner

Musik: Lars-Erik Larsson. Text: Zacharias Topelius

Premiär

Premiär på Stockholmsoperan 1937

Mer att läsa