Rhenguldet. Förspelet till operan är berömt eftersom det inleds med hela 136 takter oavbrutet i Ess-dur, där ess hela tiden ligger i kontrabasarna som en bordun, ur vilken en vågrörelse som symboliserar floden Rhen så småningom frigör sig. Tanken på detta urtillstånd som vattnet symboliserar kom till Wagner under en middagslur den 5 september 1853 i Venedig:
-
Jag försjönk i ett slags somnambult tillstånd, i vilket jag plötsligt förnam att jag sänktes ned i ett häftigt forsande vattendrag. Dess brus framstod snart för mig i Ess-dur-ackordets klang, som oupphörligt böljade fram i brutna figurer…
Rhenguldet 1869 synopsis
På botten av floden Rhen
Rhendöttrarna leker kring rhenguldet på flodens botten. Alberich får guldet i sin besittning genom att förbanna kärleken. Den som smider en ring av guldet får världsherravälde. Alberich försvinner med guldet.
På en öppen plats på ett berg nära Rhen
Wotan och Fricka betraktar Valhall, gudaborgen som jättarna Fafner och Fasolt just har fullbordat enligt ett avtal som de ingått med Wotan. Jättarna kräver som lön Freia, ungdomens och skönhetens gudinna. Freia söker skydd hos gudarna Froh och Donner som angriper jättarna. Wotan träder emellan med sitt spjut- han hoppas kunna rädda Freia med hjälp av Loges list. Loge hittar dock ingen som kan ersätta Freia. Han berättar för Wotan att Alberich smitt sig en ring av det stulna rhenguldet. Jättarna är redo att avstå från från Freia om de istället får får guldskatten. de håller Freia som gisslan tills Wotan överlämnar skatten.
De underjordiska gruvorna i Nibelheim
Mime, en skicklig smed, har av Alberich tvingats att smida en hjälm av rhenguldet, Tarnhelm, som gör bäraren osynlig. Osynlig plågar Alberich sin bror Mime. Nibelungarna piskas och befalls att gräva fram ständigt nytt guld ur gruvan. Loge som följt Wotan till Nibelheim lurar Alberich att börja bravera med sin trollkraft: med hjälp av hjälmen förvandlar denne sig först till en orm och sedan till en groda. Nu är det lätt att fånga honom och föra honom inför gudarna.
Den öppna bergsplatsen
Som pris för sitt liv måste Alberich återlämna hela skatten och i sin vrede förbannar han ringen.Wotan börjar tveka: borde han utöver guldskatten även ge jättarna ringen för att återfå Freia? Den allvetande Erda varnar Wotan för den förbannelse och undergång som bor i ringen. I samma stund kommer ringens fasansfulla kraft till synes: Fafner och Fasolt tvistar om hur skatten skall delas och Fafner slår ihjäl Fasolt.
Gudarna beger sig över regnbågen till Valhall. Rhendöttrarna klagar över förlusten av sin skatt.
Rhenguldet på Kungliga Operan – synopsis
WERMLAND OPERA
Förspelet till operan är berömt eftersom det inleds med hela 136 takter oavbrutet i Ess-dur, där ess hela tiden ligger i kontrabasarna som en bordun, ur vilken en vågrörelse som symboliserar floden Rhen så småningom frigör sig. Tanken på detta urtillstånd som vattnet symboliserar kom till Wagner under en middagslur den 5 september 1853 i Venedig:
-
Jag försjönk i ett slags somnambult tillstånd, i vilket jag plötsligt förnam att jag sänktes ned i ett häftigt forsande vattendrag. Dess brus framstod snart för mig i Ess-dur-ackordets klang, som oupphörligt böljade fram i brutna figurer…
SCEN 1
Rhendöttrarna vaktar guldet som vilar i Rhen. Dvärgen Alberich dyker upp vid flodbädden för att leka och älska med det tre döttrarna. Men de retas bara med honom. Han är ful och klumpig och de lämnar honom ratad och förnedrad. Av solens strålar väcks plötsligt guldet till liv, dess glans sprider sig genom vattnet. Aningslöst förklarar Rhendöttrarna för Alberich, att bara den som avsäger sig kärleken kan röva guldet från floden och smida en ring som ger världsherravälde. I vrede över att döttrarna avvisat och förnedrat honom förbannar Alberich kärleken. Han sliter guldet ur floden och beger sig ner till Nibelheim för att smida ringen.
SCEN 2
Guden Wotan och hans hustru Fricka slumrar högt uppe på ett berg. Fricka vaknar och ser förskräckt att en borg, Valhall har blivit byggd av jättarna Fasolt och Fafner åt gudarna. Hon väcker Wotan och anklagar honom. Fricka vet att som betalning till jättarna har Wotan lova bort Freja, hennes egen syster. Freja vakar över de gyllene äpplen som ger gudarna evig ungdom. Fasolt och Fafner kommer för att hämta Freja. Gudarna Froh och Donner försöker hindra dem, men avtalet mellan Wotan och jättarna är inskrivet i runor på Wotans spjut. Han är bunden av det. Som en sista åtgärd har Wotan därför kallat på Loge, eldens gud, för att slippa betala jättarna med Freja. Loge förklarar för gudarna att uppdraget är omöjligt. Han har sökt överallt men inte funnit någon man som för pengar avstår från en kvinnas kärlek. Men han berättar också om Alberich, som har rövat guldet och smitt ringen. Han uppmanar Wotan att stjäla ringen från Alberich för att ge den tillbaka till Rhendöttrarna. Samtliga gudar inklusive jättarna blir intresserade av guldet och ringen. Fasolt och Fafner drar iväg med Freja som gisslan. Har Wotan guldet när de kommer tillbaka så ger de Freja fri. Wotan och Loge beger sig ner till Alberich, medan de övriga gudarna sakta börjat förtvina. De kan ju inte längre äta av Frejas äpplen..
SCEN 3
Nere i jordens inre, Nibelheim, har Alberich förslavat dvärgarna. De arbetar i gruvorna och smider guldet under tvång av den ring som Alberich lyckats göra. Mime, Alberichs bror, har dessutom smitt Tarnhelm – en hjälm med magiska krafter. Loge och Wotan anländer och ser snart att Alberich är ett fruktansvärt hot mot världen och gudarnas välde. I kraft av härskarringen tänker Alberich förslava världen och få den att precis som han gjort, avsäga sig kärleken. Wotan är fruktansvärt provocerad av Alberichs arrogans. Men den listige Loges förmår Alberich, att med hjälp av Tarnhelm förvandla sig till en groda. Wotan fångar honom och för honom upp till jordytan.
SCEN 4
Den bundne Alberich tvingas av Wotan att lämna ifrån sig sina skatter. Även Tarnhelm. Till sist sliter Wotan av honom ringen. Medan Wotan sätter ringen på sitt finger, förbannar Alberich den. Den som bär den ska drabbas av ångest och sorg, de som inte har den kommer ständigt längta efter den. Ringen kommer bringa ond bråd död över den som äger den. Jättarna kommer nu för att hämta betalningen. Fasolt som är förälskad i Freja begär att hon helt ska täckas med guld så att han slipper se henne. Men guldet räcker inte riktigt. Genom en lite springa ser Fasolt Frejas ljuvliga blick. Fafner kräver att Wotan också ger ifrån sig ringen. Wotan vägrar. Ur jorden reser sig då Erda, urmodern. Hon siar om gudarnas skymning, ragnarök, och kräver att Wotan avstår från ringen. Wotan blir upprörd och vill veta mer men Erda försvinner. Till slut avstår han ändå ringen. Freja är fri, men jättarna kämpar om guldet. För att få ringen dödar Fafner sin bror. Alberichs förbannelse har redan fått sin verkan. Donner skingrar de gråa dunsterna och Froh slår en regnbåge som leder upp till det nybyggda Valhall. Medan gudarna skrattande beger sig in i borgen, sjunger Rhendöttrarna sin klagan över det förlorade guldet.
METROPOLITAN OPERA
AKT I.
I floden Rhens djup håller de tre rhendöttrarna vakt över en ovärderlig guldskatt. De simniar sorglöst omkring, leker och skrattar, och märker knappt när nibelungen Alberich smyger sig på dem. Dvärgen grips av åtrå och försöker fånga nymferna, men han misslyckas. Flickorna smädar honom och hans vrede stiger. Plötsligt faller en solstråle ner och tänder en gyllene glöd på spetsen av en klippa – det är skatten, rhenguldet. Guldet ger obegränsad makt, och den som lyckas smida det till en ring blir världens herre, men endast den som avsvärjer sig kärleken kan vinna det. Nibelungen svär att guldet ska bli hans. Förbittrad klättrar han upp till klippans spets, förbannar kärleken och sliter åt sig guldet. Så försvinner aan hånskrattande medan rhendöttrarna sörjer sin förlust.
AKT II.
I morgonsolen på en bergsplatå slumrar gudarnas herre Wotan och hans gemål Fricka. I fjärran glimmar gudarnas nybyggda residens. Wotan har obetänksamt nog lovat bort Frickas syster Freia, ungdomens gudinna, som lön åt bröderna Fasolt och Fafner, två jättar som har byggt gudarnas borg. Wotan har aldrig tänkt hålla löftet – hans rådgivare Loge, eldens gud, ska hitta en utväg ur knipan. När jättarna kräver sin lön säger Wotan åt dem att begära en annan ersättning. Men Fasolt är helt betagen av Freia och sätter sig på tvären. Fafner, å sin sida, är maktlysten – han vet att gudarna är beroende av de gyllene äpplen som endast Freia kan odla. Utan äpplena kommer de att förlora sin eviga ungdom och förgås. Jättarna försöker dra iväg med Freia, men då ingriper Froh (vårens gud) och Donner (åskguden) till hennes försvar. Wotan befaller dock Donner att hålla sin stridshammare i styr. När Loge dyker upp berättar han om Alberich som har stulit rhenguldet och sedan smitt det till en ring med vilken han tagit makten över nibelungarnas rike. Kan jättarna tänka sig guldet i stället för Freia? Wotan känner sig själv frestad av ringens absoluta makt, och likaså Freia, som anar att den skulle kunna hjälpa henne att hålla sin otrogne make i styr. Fafner lyssnar med stigande intresse och ber till slut Wotan skaffa fram skatten före kvällen. Till dess tar jättarna med sig Freia som gisslan. Så fort de försvunnit börjar gudarna försvagas och åldras. Wotan fattar det enda möjliga beslutet och befaller Loge att följa med honom ner i underjorden på jakt efter Alberichs skatt.
AKT III.
I nibelungarnas dunkla grottor klingar hammarslagen mot staden när de förslavade dvärgarna sliter för att skapa rikedomar åt sin nye härskare. Med ringens hjälp har Alberich tvingat sin bror Mime, en skicklig smed, att framställa den förtrollade “töckhjälmen”, som förvandlar bärarens skepnad eller gör honom osynlig. Wotan och Loge anländer och träffar på Mime, som klagar bittert över broderns tyranni. Han hade tänkt använda töckhjälmen för att lura till sig ringen av Alberich, men nu är aUt förlorat. De båda besökarna erbjuder sig roat att hjälpa den stackars dvärgen och hans folk. När Alberich återvänder med en klunga slavar känner han igen Wotan och Loge och frågar misstänksamt vad de har där att göra. I sitt övermod skryter han om hur han ska störta gudarna och bli världens härskare. Loke spelar nyfiken och frågar Alberich om han inte är rädd att någon ska stjäla ringen medan han sover. Ingen fara, säger Alberich och visar upp töckhjälmen. När Loge ber om en demonsttation förvandlar han sig till en väldig orm. Loge lurar Alberich att förvandla sig till en padda – som de båda gudarna raskt fångar in och för bort.
AKT IV.
Tillbaka på bergsplatån förklarar Loge och Wotan för sin fånge att han måste offra sina rikedomar om han vill bli fri. Alberich kokar av vrede men accepterar, han vet att kan vinna tilbaka allt om han bara lyckas behålla ringen. Nibelungarna kommer lydigt med massor av guld. Sedan ber Alberich att få tillbaka töckhjälmen, men Loge vägrar — den hör också till skatten, menar han. Wotan förklarar att även ringen måste ingå, eftersom Alberich har kommit över den på orättmätigt sätt. Alberich skriker att Wotan själv är en tjuv, men han kan inte hindra guden från att sätta ringen på sitt eget finger. När Alberich befrias utslungar han en förbannelse över ringen. Avund, hat och död ska drabba alla som får den i sin ägo, fram till den dag då han får den tillbaka. Han försvinner och de övriga gudarna närmar sig med jättarna och deras gisslan Freia. Fasolt är förkrossad över att mista sin gudinna, men går med på att ta skatten utbyte om guldet helt döljer henne för hans blick. Loge och Froh staplar upp guldet framför Freia. Froh klagar över att han fortfarande kan skymta Freias hår genom en springa, som Loge motvilligt täpper igen med töckhjälmen. Men Fasolt kan ännu se Freias ögon genom ett litet hål och kräver då att även få ringen. När Wotan vägrar griper jättarna Freia för att föra bort henne. Men hejdas när ett dunkel lägrar sig över bergetr en klyfta uppstiger Erda jordens och vishetens gudinna, som fejden har väckt ur den eviga sömnen. Gudinnan varnar Wotan för ringen, som kommer att bli gudarnas fördärv. Wotan lämnar ifirån sig ringen, jättarna släpper Freia och börjar dela upp bytet mellan sig. Men redan nu slår förbannelsen till, jättarna råkar i gräl och Fafner dräper sin bror.
Äntligen kan Wotan och Fricka ta sitt nya hem i besittning. När himlen klarnar bildar en skimrande regnbåge en bro över till borgen. Wotan avslöjar borgens namn – Valhall – och vandrar så in i sitt fäste över regnbågsbron. Alla följer honom utom Loge, som anar att gudarna i själva verket går mot sin undergång. Och ur djupet klingar rhendöttrarnas klagosång över det förlorade guldet.
DEN KONGELIGE OPERA
Brünnhilde har precis svikit den man som hon älskar överallt på jorden. Nu försöker hon förstå, varför det kunde gå på det viset. Hon söker tillbaka till begynnelsen, in i sin fars vindskammare för att hitta familjens minnen… och hon börjar komma ihåg, hur det hela startade…
50 år tidigare
En ung man, Alberich försöker att smickra in sig hos de tre unga rhendöttrarna. De retar honom, lockar honom till att uppvakta dem och förödmjukar honom. Alberich är olycklig över att ingen vill älska med honom. När han ser att flickorna istället tillber en vacker ung man, som de kallar Rhenguldet, blir han ännu mer arg och sårad, och i affekt mördar han mannen och stjäl hans hjärta. Av hjärtat skapar han en ring, som ger honom makt över hela världen – men det kan han bara göra om han avsvärjer sig kärleken.
Långt borta är världens härskare, överguden Wotan, beredd att flytta in i sitt nya slott, Valhalla, som jättarna Fasolt och Fafner har byggt till honom. Men hans fru, Fricka, påminner honom om att han har lovat jättarna hennes syster, kärlekhetsgudinnan Freia, som betalning för bygget. Också Frickas bröder Donner och Froh är oroliga, men Wotan lugnar dem: han har bett sin rådgivare eldguden Loge, att hitta på en annan lön till jättarna.
Loge berättar för dem om Alberichs nya ring och jättarna föreslår, att Wotan istället för Freja ger dem ringen. Wotan nekar, men när jättarna tar Freia med som gisslan, upptäcker han, att han själv och de andra gudarna bara är odödliga, när de kan äta av Freias gyllene äpplen. Så det återstår bara att kvickt skaffa fram ringen för att friköpa Freia.
Alberich har med sin nya makt inrättat sitt hemland, Nibelheim, som ett terrorstyrt land. Ringen har möjliggjort att han kan omskapa sig själv i andra former och göra sig osynlig. Hans bror, Mime, berättar för Loge och Wotan, har löpt amok i sitt maktbegär. Alberich utfodrar Wotans makt och hotar med att snart ta över makten i hela världen. Men Loge smickrar honom och lockar honom till att visa sina nya färdigheter, och då Alberich trollar sig till en liten groda, är det lätt för Wotan och Loge att fånga honom.
Wotan tvingar Alberich att köpa sig fri med sina skatter och tar ringen från honom. Alberich är krossad och förbannar ringen: Alla, som bär den, skall dö. Wotan blir hänryckt av makten, ringen ger honom, och då jättarna återvänder, vägrar han att lämna den ifrån sig. Men då krisen är på sin höjdpunkt, möter Wotan en kvinna, Erda, som han förälskar sig i omedelbart.
Hon påminner honom om, att livet skall levas nu, och han förstår plötsligt att han inte kan sälja kärleken för makten. Han överlämnar ringen till jättarna, som strax börjar slåss blodigt om den, vilket får till följd att den ene dödar den andre.
Loge försöker att konfrontera Wotan med att, ringen egentligen är stulen, och innan Wotan kan flytta in i Valhalla, vågar han inte annat än att tämja Loge: Han vet för mycket. Han förvandlar honom från en människa till eld. äntligen kan Wotan flytta in i sitt nya slott med hela sin familj… men han tänker bara på att få möta Erda igen..
Översatt av Mogens H Andersson
UPPHOVSPERSONER
Musik och text: Richard Wagner
Annonsera på Operalogg och bestäm själv vad det får kosta
