Rhenguldet en imponerande allkonstupplevelse

Fotograf: Mats Bäcker

Rhenguldet en imponerande allkonstupplevelse på GöteborgsOperan

I går hade första delen av Richard Wagners Nibelungens ring – Rhenguldet – premiär på GöteborgsOperan. Det är med undantag för några föreställningar av Valkyrian premiär för tetralogin på GöteborgsOperan. När premiärbesökarna kommer in i salongen möts vi av en några medarbetare och en stor skylt där du kan läsa “Här börjar berättelsen” och ovanför scenen hänger  en ljusramp i  formen av en ring, men det gör det kanske alltid, men det är första gången jag har noterat den. Det är nu inte första gången jag börjar resan med en ny ringuppsättning, men denna signerad av den konstnärlige ledaren Stephen Langridge har jag verkligen sett framemot. Första delen blev en fantastisk allkonstupplevelse där det mesta var väl genomtänkt, men visst fanns det ett och annat frågetecken, men det brukar det ju finnas i Stephen Langridge uppsättningar. En viss övertydlighet, men inget som på riktigt stör min upplevelse utan mer som en anmärkning i marginalen.

Det konstnärliga teamet

Det konstnärliga teamet med dirigenten, regissören, scenografen och ljusdesignern i spetsen har alla bidragit till det utmärkta resultatet och inte minst en allkonstupplevelse av bästa märke! Ett fint exempel på vad allkonstupplevelsen  är förvandlingen av gudarna när de inte längre har tillgång  till Freias äpplen sköts deras förvandling till äldre och skrumpna gudar direkt framme vid scenrampen av tre konstnärer. Ett annat exempel är när gudarna till sist beger sig till Valhall, men det skall ses och inte avslöjas här.

Musikaliskt och Vokalt framstående

I centrum för föreställningen ligger det musikaliska och GöteborgsOperans Orkester är i sitt esse under ledning av maestro Evan Rogister, men utan eminenta sångare blir det ingen  bra helhetsupplevelse, men eminenta sångare fanns det gott om. Särskilt roligt är det ju att utöver allt annat också få uppleva en ypperlig blandning av nya och mer kända sångare. Alla rollerna var precis som i Metropolitans föreställningar besatta av de bästa sångarna och även om det inte går att skriva mindre roller så är det ju en del sångare som har mindre partier att sjunga än andra, men de är ju precis lika viktiga för helhetsupplevelsen. Tack till er alla, ingen nämnd och ingen glömd, men det handlar om gäster och medlemmar av solistensemblen! Henning von Schulmann är jag väl bekant med sedan tidigare och här svarade han för en av de allra bästa insatserna som jag har upplevt honom i. Synd att han får sätta livet till i kampen mellan Freija och guldet, men han gör ju det rätta valet. Islänningen Olafur Sigurdarson som gestaltar Alberich han som avstår kärleken och vinner guldet en kort stund var för mig en helt ny bekantskap. Honom vill vi ha mera av; välsjunget tillsammans  med en scenisk gestaltning som inte lämnar mycket i övrigt att önska. Den amerikanske tenoren som gestaltade Loge,  Brenden Gunnell, eldens härskare och Wotans rådgivare tillhörde en av föreställningens absoluta höjdpunkter. Det var länge sedan jag upplevde en amerikansk sångare med hans kvalitéter! Vokalt domineras föreställningen av Wotan, Fricka och Freia och deras tolkning av Fricka, Freia och Wotan tillhör de bästa i riket och är absolut några av mina favoriter! En höjdpunkt var Wotans frågestund med Erda!

Det skall bli oerhört spännande att få fortsätta resan efter denna fantastiska start och en ny ring-uppsättning, som nästa höst fortsätter med Valkyrian och avslutas med Ragnarök hösten 2021!

Om föreställningen

Upphovspersoner

Musik och text: Richard Wagner

Kreativt team

Dirigent: Evan Register
Regi: Stephen Langridge
Scenografi och kostymdesign: Alison Chitty
Ljusdesign: Paul Pyant
Rörelseinstruktör: Annika Lindqvist

Medverkande

Anders Lorentzson (Wotan), Mats Persson (Donner), Tomas Lind (Froh), Brenden Gunnell (Loge), Olafur Sigurdarson (Alberich), Daniel Ralphsson (Mime), Henning von Schulmann (Fasolt), Mats Almgren Fafner),  Katarina Karnéus (Fricka), Carolina Sandgren (Freia), Hege Höisaeter (Erda), Mia Karlsson (Woglinde),  Frida Engström (Wellgunde),  Ann-Kristin Jones (Flosshilde:), Sara Wikström (Grimhilde)|Guldbarnet: Sara Sunesson|De sju berättarna: Ivan Dajic, Jérome Delbey, Rasmus Hanák, Mio Netzler Liljedahl, Herbjörn Thordarson|

Läs mer

  • Martin Nyströms recension i DN
  • Hanna Höglund i GP
swish