Rhenguldet från Metropolitan Opera till FHP

Rhenguldet från Metropolitan Opera till FHP Rhenguldet från Metropolitan Opera till FHP

Rhenguldet från Metropolitan Opera till FHP

Rhenguldet succé i New York men knappast i min operavärld

I söndags eftermiddag såg jag den efterlängtade föreställning av ”Rhenguldet” första delen av Richard Wagners tetralogi och Metropolitans Opera nya ”ringsatsning”, som nu skall avlösa den tidigare som ju var från 1989.

Uppdraget att sätta upp verket har getts till den kanadensiske teatermannen Robert Lepage, en person som fram tills nu har varit totalt okänd för mig.

Från början var det ju tänkt att jag skulle se föreställningen redan dagen före men på grund av andra prioriteringar (Minneskonserten för Birgit Nilsson med Eva Rydén) så såg den ”Rhenguldet” dagen efter.

Det var en föreställning som jag hade sett framemot sedan flera månader tillbaka och det var kanske därför besvikelsen blev så stor. Som läsaren förstår så var det ingen föreställning som jag direkt blev överentusiastisk över, ja, jag blev inte ens entusiastisk.

Det finns två orsaker, minst, till min besvikelse: scenografin och den totala avsaknaden av personinstruktion från regissörens sida.

Scenografin bestod i huvudsak av tjugofyra plankor som med hjälp av tekniken ficks att röra sig upp och ned och i många lägen var sångarna fastspända med linor i ryggen, men mitt största bekymmer med scenografin handlar om att jag hela tiden satt och var orolig för att sångarna skulle komma till skada. Min oro, som kanske var helt obefogad, berodde kanske på att jag satt för nära bioduken, vilket ju egentligen var mitt eget fel. Det fans inte många åskådare i salongen, men väluppfostrad som jag är så satte jag ju mig vid den plats som stod på min biljett.

När det gäller kostymerna så kunde jag ju känna att de var fantastiska till en början, men efter ett tag så kändes en enbart löjliga och Loge hade ju uppenbara problem att vänja sig vid sin kostymering för jag såg ju hur han flera gånger kontrollerade att dräkten satt kvar. Jag läste någonstans att det var så här Wagner hade tänkt sig att uppsättningen skulle ha sett ut vid premiären i Bayreuth, om de tekniska möjligheterna hade funnits, dock kan jag inte garantera sanningshalten och just nu kommer jag inte ens ihåg källan.

Personinstruktionen kan kanske enklast beskrivas som i praktiken helt obefintlig. Förmodligen hade regissören sagt till sångarna att ställ dig på scen som du känner dig mest bekväm med. Det är åtminstone mitt bestämda intryck. Eftersom tekniken var viktig i föreställningen så kanske det var det enda riktiga att göra, men det går ju inte komma ifrån att från åskådarens synvinkel såg det ju tråkigt ut.

Sångligt sett har jag inga stora invändningar, men jag måste ju få konstatera att Stephanie Blythe gjorde en mycket blek insats och det lovar inte gott för nästa del ”Valkyrian”. Överlag anser jag att herrarna var bäst på plan och naturligtvis med Bryn Terfel i spetsen, även om jag nog var mer imponerad av Loges insatser, som sjöngs av Richard Croft, och Eric Owens som Alberich. Dessutom vill jag också gärna framhålla de unga herrarna som sjöng Froh och Donner. Deras röster, särskilt Froh´s, lovar gott inför framtiden. Hans-Peter König var som helt förväntat strålande.

Normalt gillar jag när James Levine dirigerar, men denna gång anser jag inte att min upplevelse var så stor som den brukar. Nåväl det är förmodligen bara detaljer, men redan vid inledningen tyckte jag mig förmärka en tydlig skillnad mot tidigare. Till saken hör att egentligen är det Karl Böhm´s inspelning som jag gillar bäst, men på senare tid har jag lyssnat ganska mycket på ENO:s engelskspråkliga inspelning med Reginald Goodall. Dessutom har jag ju sett både DKT och Kungliga Operans uppsättning ett par omgångar och i Kungliga Operans fall med Gregor Bühl och på DKT med Michael Schönwandt som dirigent, men annars tillhör ju Metropolitan Operans 1989 års version en av mina favoritinspelningar.

Ja, som tidigare konstaterats så är det ytterligare tre delar kvar, det här var ju bara själva upptakten, ”Ein vorabend am Rhein” och det är självklart för tidigt att döma ut uppsättningen och nu gäller det att hoppas på den 14 maj nästa år då teatroligins andra del eller rättare sagt dag ett, ”Valkyrian” sänds direkt från Metropolitan Opera i New York på en biograf nära dig.

Min gode operavän Björn Ekblom har också skrivit om föreställningen, men tyvärr kan jag inte länka till hans inlägg i NLT så jag lägger in hans tankar här i sin helhet:

Storslagen start på operasäsongen
I lördags startade säsongens direktöverföringar från Metropolitanoperan med Wagners Rhenguldet, prologen till operacykeln om Nibelungens Ring. På Folkan uppgick publiken till ett 60-tal personer som fick sitt hela lystmäte av storslagen opera stillat. Richard Wagners musik är fantastisk då det gäller att skildra ett skeende. Det känns som om han uppfann filmmusiken innan filmen var uppfunnen.

Tre saker imponerade verkligen på mig: Musiken, sångarna och scenografin. Metropolitans orkester leddes av nyansernas mästare James Levine. Att dirigera en Wagneropera kräver en dirigent, som inte bara leder orkestern, utan som också har full koll på varenda sångare. Musiken är sådan, att en sångare har svårt att hänga upp sina insatser på särskilda passager i musiken, så en 100% kontakt med dirigenten är helt nödvändig för att komma rätt. Jag hörde i alla fall inte en enda miss på detta.

Sånginsatserna kan bara beskrivas med ett enda ord: Bländande! Det är svårt att lyfta fram någon före de andra, men visst var Eric Owens´ Albericht en tolkning utöver det vanliga. Bryn Terfel som Wotan var ju också magnifik även om han behövde några minuter på scenen innan rösten satt så där helt stabilt. Fuskat med uppsjungningen kanske? Han ställde ju upp på en ganska lång intervju med Deborah Voigt före föreställningen. Das Rheingold är en opera som i mångt och mycket domineras av basar och basbarytoner, Men jag var också imponerad av tenoren Richard Crofts Loge och den för mig okände tenor som sjöng Frohs roll. Stephanie Blythes Fricka var härlig och hennes mezzo hade en mycket mer dramatisk klang än då vi hörde den i Glucks Orpheus Et Euridice för ett par år sedan. Men skall jag nämna alla goda sånginsatser, så får jag helt enkelt räkna upp hela rollistan.

Scenografin var samtidigt enkel och komplicerad. Den bestod egentligen av ett batteri med balkar av något tiotals meters längd upphängda i en stabil stång mitt på sin längd och svängbara, De kunde också vikas. Allt detta hängde i ett maskineri, som var så tungt, att man fått förstärka scengolvet. I detta spelades teater i tre dimensioner. Rhendöttrarna hängde i selar och ”simmade” framför dem badande i ett blått ljus och med projicerade luftbubblor i Rhens vatten. Över huvudtaget spelade ljussättningen en viktig roll i miljöskapandet allt från Rhens skimrande vatten, via Nibelheims eldklädda smedjor till regnbågen som byggde en väg till Valhall i finalen.

Det enda som jag tycker känns lite pinsamt är, hur man inför varje direktsändning ogenerat tigger pengar till operahuset, samtidigt som man presenterar den ena överdådiga uppsättningen efter den andra. Och dessutom skryter över, att dessa HD-överföringar hittills har varit en ekonomisk succé. Hur som helst är nu nyfikenheten väckt på de övriga operorna i Ringen och i maj får vi se Valkyrian.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,