Rhenguldet Folkets Hus och Parker – synopsis

Förspelet till operan är berömt eftersom det inleds med hela 136 takter oavbrutet i Ess-dur, där ess hela tiden ligger i kontrabasarna som en bordun, ur vilken en vågrörelse som symboliserar floden Rhen så småningom frigör sig. Tanken på detta urtillstånd som vattnet symboliserar kom till Wagner under en middagslur den 5 september 1853 i Venedig:

Jag försjönk i ett slags somnambult tillstånd, i vilket jag plötsligt förnam att jag sänktes ned i ett häftigt forsande vattendrag. Dess brus framstod snart för mig i Ess-dur-ackordets klang, som oupphörligt böljade fram i brutna figurer…

 

AKT I.

I floden Rhens djup håller de tre rhendöttrarna vakt över en ovärderlig guldskatt. De simniar sorglöst omkring, leker och skrattar, och märker knappt när nibelungen Alberich smyger sig på dem. Dvärgen grips av åtrå och försöker fånga nymferna, men han misslyckas. Flickorna smädar honom och hans vrede stiger. Plötsligt faller en solstråle ner och tänder en gyllene glöd på spetsen av en klippa – det är skatten, rhenguldet. Guldet ger obegränsad makt, och den som lyckas smida det till en ring blir världens herre, men endast den som avsvärjer sig kärleken kan vinna det. Nibelungen svär att guldet ska bli hans. Förbittrad klättrar han upp till klippans spets, förbannar kärleken och sliter åt sig guldet. Så försvinner aan hånskrattande medan rhendöttrarna sörjer sin förlust.

AKT II.

I morgonsolen på en bergsplatå slumrar gudarnas herre Wotan och hans gemål Fricka. I fjärran glimmar gudarnas nybyggda residens. Wotan har obetänksamt nog lovat bort Frickas syster Freia, ungdomens gudinna, som lön åt bröderna Fasolt och Fafner, två jättar som har byggt gudarnas borg. Wotan har aldrig tänkt hålla löftet – hans rådgivare Loge, eldens gud, ska hitta en utväg ur knipan. När jättarna kräver sin lön säger Wotan åt dem att begära en annan ersättning. Men Fasolt är helt betagen av Freia och sätter sig på tvären. Fafner, å sin sida, är maktlysten – han vet att gudarna är beroende av de gyllene äpplen som endast Freia kan odla. Utan äpplena kommer de att förlora sin eviga ungdom och förgås. Jättarna försöker dra iväg med Freia, men då ingriper Froh (vårens gud) och Donner (åskguden) till hennes försvar. Wotan befaller dock Donner att hålla sin stridshammare i styr. När Loge dyker upp berättar han om Alberich som har stulit rhenguldet och sedan smitt det till en ring med vilken han tagit makten över nibelungarnas rike. Kan jättarna tänka sig guldet i stället för Freia? Wotan känner sig själv frestad av ringens absoluta makt, och likaså Freia, som anar att den skulle kunna hjälpa henne att hålla sin otrogne make i styr. Fafner lyssnar med stigande intresse och ber till slut Wotan skaffa fram skatten före kvällen. Till dess tar jättarna med sig Freia som gisslan. Så fort de försvunnit börjar gudarna försvagas och åldras. Wotan fattar det enda möjliga beslutet och befaller Loge att följa med honom ner i underjorden på jakt efter Alberichs skatt.

AKT III.

I nibelungarnas dunkla grottor klingar hammarslagen mot staden när de förslavade dvärgarna sliter för att skapa rikedomar åt sin nye härskare. Med ringens hjälp har Alberich tvingat sin bror Mime, en skicklig smed, att framställa den förtrollade “töckhjälmen”, som förvandlar bärarens skepnad eller gör honom osynlig. Wotan och Loge anländer och träffar på Mime, som klagar bittert över broderns tyranni. Han hade tänkt använda töckhjälmen för att lura till sig ringen av Alberich, men nu är aUt förlorat. De båda besökarna erbjuder sig roat att hjälpa den stackars dvärgen och hans folk. När Alberich återvänder med en klunga slavar känner han igen Wotan och Loge och frågar misstänksamt vad de har där att göra. I sitt övermod skryter han om hur han ska störta gudarna och bli världens härskare. Loke spelar nyfiken och frågar Alberich om han inte är rädd att någon ska stjäla ringen medan han sover. Ingen fara, säger Alberich och visar upp töckhjälmen. När Loge ber om en demonsttation förvandlar han sig till en väldig orm. Loge lurar Alberich att förvandla sig till en padda – som de båda gudarna raskt fångar in och för bort.

AKT IV.

Tillbaka på bergsplatån förklarar Loge och Wotan för sin fånge att han måste offra sina rikedomar om han vill bli fri. Alberich kokar av vrede men accepterar, han vet att kan vinna tilbaka allt om han bara lyckas behålla ringen. Nibelungarna kommer lydigt med massor av guld. Sedan ber Alberich att få tillbaka töckhjälmen, men Loge vägrar — den hör också till skatten, menar han. Wotan förklarar att även ringen måste ingå, eftersom Alberich har kommit över den på orättmätigt sätt. Alberich skriker att Wotan själv är en tjuv, men han kan inte hindra guden från att sätta ringen på sitt eget finger. När Alberich befrias utslungar han en förbannelse över ringen. Avund, hat och död ska drabba alla som får den i sin ägo, fram till den dag då han får den tillbaka. Han försvinner och de övriga gudarna närmar sig med jättarna och deras gisslan Freia. Fasolt är förkrossad över att mista sin gudinna, men går med på att ta skatten utbyte om guldet helt döljer henne för hans blick. Loge och Froh staplar upp guldet framför Freia. Froh klagar över att han fortfarande kan skymta Freias hår genom en springa, som Loge motvilligt täpper igen med töckhjälmen. Men Fasolt kan ännu se Freias ögon genom ett litet hål och kräver då att även få ringen. När Wotan vägrar griper jättarna Freia för att föra bort henne. Men hejdas när ett dunkel lägrar sig över bergetr en klyfta uppstiger Erda jordens och vishetens gudinna, som fejden har väckt ur den eviga sömnen. Gudinnan varnar Wotan för ringen, som kommer att bli gudarnas fördärv. Wotan lämnar ifirån sig ringen, jättarna släpper Freia och börjar dela upp bytet mellan sig. Men redan nu slår förbannelsen till, jättarna råkar i gräl och Fafner dräper sin bror.

Äntligen kan Wotan och Fricka ta sitt nya hem i besittning. När himlen klarnar bildar en skimrande regnbåge en bro över till borgen. Wotan avslöjar borgens namn – Valhall – och vandrar så in i sitt fäste över regnbågsbron. Alla följer honom utom Loge, som anar att gudarna i själva verket går mot sin undergång. Och ur djupet klingar rhendöttrarnas klagosång över det förlorade guldet.

Upphovspersoner

Musik och text: Richard Wagner

Libretto

Vill du läsa sångtexten till Nibelungens ring? Beställ genom att klicka på bilden

Sångtexterna till Nibelungens ring