Rigoletto från Opera National de Paris på SF – Filmstaden

rigolettoclochard
En clochard – en parisisk luffare – Rigoletto efter mordet på Gilda

Rigoletto från Opera National de Paris på SF – Filmstaden

SF-Filmstaden i Malmö: 26.4.2016

Musik: Giuseppe Verdi|Libretto: Francesco Maria Piave after Victor Hugo, Le Roi s’amuse|

Verdis Rigoletto är en av mina favoritoperor och ett verk som jag har sett ett stort antal gånger, men gårdagens föreställning från Opera National de Paris lämnade mig tämligen oberörd.

I huvudsak beror det på regissörsupplägget och scenografin. För nyinstuderingen svarade den kände tyske regissören Claus Guth. Han räknas som en av de mest efterfrågade operaregissörerna sedan han hade stor framgång med en uppsättning på Salzburgfestivalen 1999.

Tidigare har jag upplevt  Guth i Verdis Simon Boccanegra som han ursprungligen satte upp på Staatsoper Hamburg men som jag upplevde för några år sedan på GöteborgsOperan. Vanligtvis gillar jag Simon Boccanegra, men i denna version räddades min upplevelse genom utmärkta kör- orkester- och solistprestationer.

I Rigoletto leker han på samma sätt som i Simon Boccanegra med dubbelgångare och olika videoeffekter där vi får uppleva Gilda i olika åldrar, men  också i form av dansare. Det som helt fördärvar min upplevelse är att Rigoletto också har en dubbelgångare i form av en clochard dvs en parisisk luffare eller tiggare, som går omkring med en låda som bl a innehåller den mördade Gildas klänning. Clocharden är en stum roll men han är i princip närvarande från första början och under hela föreställningen

Sceniskt är det uppbyggt som en scen i scenen med en trappentré som går ned till scenen och med utgång på båda sidor. Ovanför trappavsatsen löper ett videoband där du kan se till exempel Gilda i olika åldrar. En del av handlingen utspelar sig i trappan som ändras med hjälp av videodesign och ibland ser det ut som sångarna sitter i en skogsbacke.

Problemet för mig är att jag har svårt att förstå tanken bakom uppsättningen och det innebär att jag missar en del av upplevelsen eftersom jag i stället sitter i salongen och funderar på varför jag inte förstår tanken med nyinstuderingen. Att handlingen är förlagd i modern tid stör mig inte särskilt, men jag har sett bättre varianter till exempel Jonathan Millers uppsättning från ENO i London.

Musikaliskt har jag också hört bättre uppsättningar och framförallt anser jag att dirigentens tempi är märkliga. Det går tidvis alldeles för långsamt och orkestern hörs dåligt. Att det sedan var ideliga ljudavbrott i tredje akten gör ju inte upplevelsen bättre.

Vokalt fanns det dock flera ljuspunkter och framförallt imponerades jag av körklangen tillsammans med ett alldeles utmärkt sceniskt agerande. Hertigen sjöngs av den amerikanske tenoren Michael Fabiano, som jag i princip upplevde för första gången, men nog har jag hört bättre tenorer i rollen.

Rigoletto sjöngs av den amerikanske barytonisten Quinn Kelsey och honom hörde jag definitivt för första gången och han vill jag gärna höra mer av. Bland herrarna imponerade basen Rafal Siwek som Sparafucile, men också Mikhail Kolelishvili och Michael Partyka som sjöng Monterone respektive Marullo gjorde utmärkta insatser.

Bland damerna imponerade först och främst Olga Peretyatko som Gilda, men också Vesselina Kasarova som Maddalena gjorde bra ifrån sig, men hennes scenkostymering hämtad direkt från en av Paris otaliga kabaré-scener drog kraftigt ned den sceniska upplevelsen och de lättklädda stjärtvippande balettdansarna gjorde inte upplevelse bättre.

Det var den andra operaupplevelsen från Opéra National de Paris och jag förmodar att tanken bakom deras uppsättningar är att utmärka sig för annorlunda uppsättningar gärna förlagda i en annan tid än av kompositör och librettist tänkt tid. Oavsett vad syftet är med detta så är det inget jag uppskattar vid ett operabesök, men det är trots allt trevligt att få möjlighet att uppleva nya röster eller rättare sagt sångare som jag inte tidigare har upplevt. Nu vet jag också att jag fortsättningsvis kommer att undvika uppsättningar signerade Claus Guth!

Paris – publiken tycktes dock gilla uppsättningen, men om det var den scenografiska lösningen eller vokalinsatserna som de uppskattade kan jag inte veta, men man kunde höra en knappnål falla under större delen av första akten vad det gäller publikreaktioner.

Konstnärligt team
Regi: Claus Guth
Dirigent: Nicola Luisotti
Set design: Christian Schmidt
Costume design: Christian Schmidt
Choreography: Teresa Rotemberg
Lighting design: Olaf Winter
Dramaturgy: Konrad Kuhn
Video: Andi A. Muller
Chorus master:José Luis Basso

Medverkande

Il Duca di Mantova: Michael Fabiano
Rigoletto: Quinn Kelsey
Gilda: Olga Peretyatko
Sparafucile: Rafal Siwek
Maddalena: Vesselina Kasarova
Giovanna: Isabelle Druet
Il Conte di Monterone: Mikhail Kolelishvili
Marullo: Michal Partyka
Matteo Borsa: Christophe Berry
Il Conte di Ceprano: Tiago Matos
La Contessa: Andreea Soare
Paggio della Duchessa: Adriana Gonzalez
Usciere di corte: Florent Mbia

Paris Opera Orchestra and Chorus

Related posts